Årets låtar + Honorable mentions

Jag slapp i år besväret med att knopa ihop en lista på årets bästa låtar då Spotify redan gjort det åt mig. (Här får ni också dras med låtar som jag bara lyssnat en massa på, som inte alls har med 2016 att göra reds. anm.).



Har ni också fått en sån här fin lista av Spotify? Eller tillhör ni den lägre stående människoarten som får göra egna musiklistor? Oavsett vilket skulle jag bli väldigt glad om ni delade med er av era favoriter från det gångna året.

Innan vi drar ett streck över musikåret 2016 vill jag nämna ett par plattor som hamnade utanför topp 15 på grund av att de diskvalificerats av olika anledningar. Till exempel har vi ett gäng som kom redan 2015 men som jag/Sverige upptäckte först i år:

Sondre Justad - Riv i Hjertet

Kristin Diable - Create Your Own Mythology

Kelsea Ballerini - The First Time

Todd Grebe & Cold Country - Citizen

Dessutom bjöd Joy Williams på akustiska versoner av sju av spåren från fjolårsplattan Venus vilket blev väldigt lyckat.

Mina nordnorska vänner i bandet Hjerterå förtjänar också ett hedersomnämnande i och med sin platta Balladen om Jonny og Jeanette. Den bestod dock bara av åtta spår och då kan man inte riktigt tävla i grenen bästa platta.

Det var musikåret 2016. Nu firar vi nyår på östgötaslätten och sedan ser vi fram emot 2017.

Gott nytt år!

Mitt nyårslöfte blir att dricka fler Desperados.

Årets album topp 5

5. Lori McKenna - The Bird and The Rifle
Den sanslöst begåvade singer/songwritern har verkligen skämt bort oss med stabila skivsläpp på sistone. Massachusetts (2013) och Numbered Doors (2014) var precis som denna pärla vemodig country från en av branschens mest underskattade vokalister.

4. Carter Sampson - Wilder Side
Är det inte alltid något visst med människor som har förnamn som efternamn, och vice versa. Som om de är födda för stordåd. För de flesta är hon säkert en ny bekantskap men ger man henne bara ett par sekunder på öppnings- tillika titelspåret på senaste plattan så är man ett fan.

3. Caleb Caudle - Carolina Ghost
Om jag får säga det själv så har jag något av en talang för att hitta musik som knappt nått någon annans öron. Till exempel var det väl jag som tog Sam Outlaw till Sverige. Caleb Caudle är en annan skatt jag grävt fram som resten av countrysverige verkar missat helt. Tillhör ni också den lågbegåvade klunga människor som låtit honom passera förbi obemärkt så kan jag bara gratulera, ni har elva vansinnigt vackra countrysånger att upptäcka.

2. Miranda Lambert - The Weight of These Wings
Sent på året kom så den efterlängtade dubbelplattan från Miranda Lambert. Trots enorma förväntningar kan väl ingen vara besviken. Countrystjärnan drog till med inte mindre än 24 nya färska rykande spår som var ena käftsmällen efter den andra. Faktiskt går det inte hitta en enda musikalisk dipp på den evighetslånga plattan. Hur är det ens möjligt?

1. Parker Millsap - The Very Last Day
Parker Millsap är bara 23 år. Jag mår nästan illa när jag tänker på det. Hur kan man bara ha låtar som "Heaven Sent" och "Jealous Sun" inom sig vid den ringa åldern? Pojken har alltså släppt en platta här som är så vansinnigt bra att han lika gärna kan lägga ner nu, han kommer aldrig kunna toppa detta. Kanske är han ett så kallat särbegåvat barn.

Årets album plats 10 till 6

10. Kelsey Waldon - I've Got A Way
Waldon debuterade 2014 med en riktig knock out, 5 (av 5) i betyg och stor beundran från undertecknad. Förväntningarna på uppföljaren var därför något upptrissade. Tyvärr införlivades de inte helt men ett par spår som till exempel "All By Myself" och "Don't Hurt The Ones Who Have Loved You The Most" var väl ändå ungefär så bra som countrymusik någonsin kan vara.

9. Lucinda Williams - The Ghost of Highway 20
Americanaveteranen fortsätter att släppa nya plattor sisådär vartannat år. Inget fel med det ju eftersom hon fortfarande är bäst i klassen. Tyvärr är The Ghost of Highway 20 mer av ett mysigt bakgrundssound än en samling odödliga countryvisor. En Lucinda Williams på halvfart är dock bättre än mycket annat.

8. Brandy Clark - Big Day In A Small Town
En av vår tids bästa låtskrivare som också seglar upp som en artist att räkna med. Clarks andra studioplatta nådde inte riktigt upp till magin som debuten 12 Stories (2014). Men låtar som "Daughter" och "Broke" är omöjligt att inte charmas av.

7. Michaela Anne - Bright Lights and The Fame
Trots att detta visst var Michaela Annes andra studioplatta känns det som hon kom från ingenstans. Jag är kanske inte den countrybloggare som har bäst koll förvisso men jag tycker ändå det var förvånande att jag helt missat en artist så i min smak. Hon sjunger gammeldags, klassisk country med precis rätta ängsliga känslan i rösten. Varsågod att upptäcka henne ni med.

6. Tove Lo - Lady Wood
Även om jag mest lyssnar på country fastnar jag ibland för populärmusik som vilken vanlig människa som helst. Det svenska popfenomenet har nått enorma framgångar med sin andra studioplatta, och varför skulle hon inte? Lady Wood är ett pärlband av suggestiv popmusik i modernt snitt.

Årets album plats 15 till 11

God jul! Nu har ni säkert länge suktat efter den här årslistan från er favoritbloggare. Så här kommer topp 15! Uppstyckad i tre delar för dramaturgisk effekt. Först ut alltså plats 15 till 11.

15. Elliphant - Living Life Golden
Efter debutplattan 2013 har den gode Elliphant (till vardags Ellinor Olovsdotter) famlat lite i mörkret. Men i och med Living Life Golden är hon tillbaka i gammal god form. Det är sannerligen inte alla som kan göra reggae och inte skämma ut sig fullständigt.

14. Dylan LeBlanc - Cautionary Tale
Unga LeBlanc lyckades få till sitt livs platta Paupers Field (2010) i rysligt unga år och har därefter mest trampat vatten. På Cautionary Tale har han dock spottat upp sig. Fina melodier och texter levereras på typiskt LeBlanc-vis med mycket känsla i rösten.

13. Margo Price - Midwest Farmer's Daughter
Jag har kämpat lite med Margo Prices senaste platta. Det är som om den inte vill gripa tag riktigt även om jag ju inser att den borde det. Kanske har jag generellt svårt för att hausa upp mig över plattor som alla andra redan fallit för. Men det ska väl ändå nämnas till årsprotokollet att detta är riktigt bra, om än märkligt ointressant.

12. Mary Chapin Carpenter - The Things That We Are Made Of
Jag har inte lyssnat särskilt mycket på den rutinerade countrystjärnan men senaste plattan föll jag som en fura för. Framförallt är jag orimligt svag för den där mustiga rösten som går ner i härligt låga toner emellanåt. Det hade varit uppskattat om vi höll oss till sådana toner på Luciatåget på jobbet istället för Wiener Sängerknaben-läge. Men det är ett helt annat inlägg. Mary knep i alla fall plats nummer tolv tack vare stilren (och murrig) country.

11. Fairground Saints - Fairground Saints
Den glada trion från Kalifornien imponerade stort på mig med sin genomarbetade debutplatta. Här bjuds man på stämsång, diverse plockinstrument och fina melodier. Simpelt men elegant. Ett band att hålla ögonen på.

Spotifylista: december

Innan jag ger mig i kast med att summera musikåret 2016 bjuder jag på en sista spotifylista för i år. Nästan bara country, som sig bör.

Länk här.

Ales stenar 2016.

Tredje advent: Kerstins Spotifyjullista

Detta var verkligen ett skruttigt år på julmusikfronten, det enda intressanta skivsläppet var Kacey Musgraves A Very Kasey Christmas och den skrev jag ju om redan i november.

Jag lägger därför ner försöket att skriva om en ny och fräsch julplatta varje advent för det verkar inte finnas några. Istället vill jag slå ett slag för min fantastiska jullista på Spotify. Den är så bra att jag brukar börja lyssna på den kring midsommar.

Kerstin EM-bloggar! Sverige - Nederländerna 30-33

Handbolls-EM har puttrat på ett tag. Sverige har varit tämligen beiga men ändå hankat sig fram, det här landslaget har verkligen en förmåga att vara sämst när det gäller.

Ikväll var det dags för första matchen i andra rundan. Att begripa sig på handbollsslutspel är svårare än att vinna nobelpris i matematik. Men jag förstod så mycket som att det var en viktig match men inte en måste-match.

Första halvlek var böljande och jämn. Men Sverige fick hela tiden kämpa lite mer för sina mål en de flygande holländarna som lekande lätt skjutsade in bollar i mål medan svenskarna var upptagna med att fira föregående mål. Låt oss diskutera detta fenomen. Jag har märkt att man inom handbollen, framförallt damhandbollen, på senare år börjat fira sina mål som att man välkomnar sin förstfödde. Det är två armar upp, jubelrop och high fives. Ingen människa hinner ju springa hem medan de håller på så. En knyten näve är ett adekvat sätt att fira ett handbollsmål, varken mer eller mindre.

Åter till matchen, som tyvärr glider Sverige ur fingrarna. De har en oförmåga att göra enkla mål och missar alldeles för mycket klara målchanser och då vinner man inte över pigga holländare.

Matchen slutar med holländsk vinst. Om Sverige ska ha någon suck i resten av mästerskapet måste de 1. sätta sina uppenbara målchanser 2. Springa hem efter mål 3. Inte gnälla över att man får en boll i huvudet när man valt att vara handbollsmålvakt.

Matchens lirare: Ingen svensk i alla fall.

Exakt så här man inte ska hålla på!!

Liam vinner Idol 2016

Kerstin's Country Music Blog missade Idolfinalen eftersom hela redaktionen sedan ett par veckor tillbaka fullständigt tappat intresset. Liam var väl ändå den som i helhet under säsongen gjorde bort sig minst. Finalens outfit var också något alldeles extra. Låt oss hoppas någon på kvällens Nobelfest vågar sig på något liknande.

When in doubt go with blommigt.

Så mycket bättre: Jill Johnsons dag

Jill Johnson har genom sina två säsonger av Jills veranda seglat upp som ett riktigt hushållsnamn hos gemene man. Personligen tycker jag hon har fått oförtjänt mycket beröm för programmet. Det var ju ofta likstel stämning på verandan och då finns det ändå oceaner av bortklippt material som man får anta vara ännu obekvämare TV.

Hennes deltagande i årets Så mycket bättre har trots allt lyft programmet. Till exempel är hon den enda kvinnliga deltagaren utan bebisröst. Men det är något i det sociala spelet som Jill inte riktigt får till. Hon ligger hela tiden fel i tajmingen, skämten når inte riktigt fram, skratten ekar lite för länge och så vidare. Jag försökte förklara fenomenet för ett gäng kollegor häromdagen men de förstod ingenting, förmodligen är det jag som är den socialt retarderade.

För Jills dag visade sig bli riktigt underhållande. Jag kunde till och med skönja en personlighet bakom den perfekta käklinjen. Kanske skulle hon gästa sig själv på Jills veranda och låta någon annan göra Jill.

Bästa tolkningen gjorde Lisa Ekdahl som lyckades med konststycket att göra "Crazy In Love" till något annat än en gapig schlager.

Snygg, snyggare, Jill.

Andra advent: Anna Stadling - American Tunes For Christmas

Det är ett ovanligt tunt julmusikår i år. Jag börjar därför redan nu ångra att jag lovat en ny och fräsch julplatta varje advent. Men jag är en kvinna av mitt ord så tyvärr får ni dras med det här dödfödda projektet enda fram till jul.

Anna Stadling vet jag egentligen inte mycket om. Tydligen ingår hon i Lars Winnerbäcks kompband Hovet och har lirat med svenska popeliten på diverse andra projekt. Trots att hon huserat en bit ifrån min musikaliska smak har hon släppt en julskiva som faktiskt inte är kattkiss. Det är avskalat, vackert och småputtrigt. Raka motsatsen till julen i det riktiga livet alltså.

Bästa spår: "Do You Here What I Here"

Tjusigt med plåster.

Öppet brev till simhallen

Hej simhallen!

Jag vill börja på en positiv not med att tacka för den mycket lärorika simkurs ni ordnade i fjol, jag gick från amatör till proffs på bara ett par veckor. Men det är förresten kanske inte er förtjänst att jag är ett fysiskt vidunder.

Nu till sak. Jag simmar nästan varje vecka, ibland ett par gånger i veckan, och har under tiden noterat brister i verksamheten. Har ni till exempel märkt att det ligger människor och guppar i banorna som om de vore döda? De har alltså noll styrfart. Vore det inte bättre om de låg hemma i sina badkar?

Mitt förslag är att badvakten med en håv plockar upp de simmare som inte kommer någonstans. Ett annat förslag är att man märker ut en så kallad crawl-bana. Jag har sett att man gör så på andra badhus och det verkar vara ett effektivt sätt att sålla bort de individer som är fysiologiskt oförmögna att generera fart i vattnet.

Det vore också underbart om ni kunde låta skolungdomen simma i exempelvis Växjösjön så jag slipper drabbas av deras gälla stämmor i bassängen.

Jag ser fram emot att följa förbättringsarbetet. Tack på förhand.

Med vänlig hälsning simmarguden Viman

Gillian Welch - Boots No. 1: The Official Revival Bootleg

Det är tur för Gillian Welch att jag är ett sådant jättefan av henne. För otyget att släppa sin gamla låtar i orginaldemoversioner och baka ihop en "ny" platta av dem hade jag inte accepterat från någon annan.

Skivan med den enormt krångliga titeln är alltså en samling tjugo år gamla inspelningar som nu släpps i samband med tjugoårsjubileet av Revival. Givetvis uppskattar jag allt den gode Gillian lägger sina helande händer över. Men visst hade det varit väldigt mycket roligare med en ny originalplatta i klass med The Harrow And The Harvest som plötsligt poppade upp år 2011 efter åtta års tystnad.

Det verkar dock som den typen av nysläpp kommer låta vänta på sig, för detta är bara den första delen i en serie av gamla inspelningar. Glädjande nog har det dock sipprat in ett par spår på Boots No. 1 som tidigare aldrig släppts. Till exempel "I Don't Want To Go Downtown" och "Dry Town" som verkligen är alla tiders.

Over and out.

Första advent: Jennifer Nettles - To Celebrate Christmas

Välkomna till Kerstins Country Music Blogs julbonanza. Fyra advents på raken tänkte jag tipsa om en ny och fräsch julskiva. Tillhör ni den majoritet av läsare som inte bryr sig ett smack om de "seriösa" musikinläggen kan ni alltså sluta läsa nu.

För ni andra tappra själar vill jag lägga in ett gott ord för Jennifer Nettles. Hon var länge ena halvan av succéduon Sugarland och nu en skapligt framgångsrik soloartist. Hennes julplattedebut är av klassisk julsnitt. Kanske inte den mest spektakulära julskivan som någonsin släppts men sämre har man ju hört. Finns på Spotify.

Miranda Lambert - The Weight of These Wings

Den okrönte countrydrottningen har äntligen släppt sin hajpade dubbelplatta. Den här okrönte countrybloggardrottningen är så exalterad att hon nästan pinkar på sig.

Miranda Lambert har alltid varit en personlig favorit, det är något i hennes röst som jag verkligen har svårt att värja mig för. När hon nu på en och samma gång släpper 24 rykande färska låtar är det som ni förstår lite av årets musikaliska händelse.

Det är en betydligt mer nedtonad countrystjärna än man är van vid. Förmodligen har uppbrottet med kollegan och exmaken Blake Shelton haft något med saken att göra. Men som vi alla vet så är det ju ur hjärtesorg som de riktigt stora låtarna skapas. Bäst är därför de deppiga spåren som "Vice", "Tin Man" och "Pushin' Time", men jag gillar även de marginellt mer trallvänliga "Tomboy" och "For The Birds".

Sammanfattningsvis ett alldeles strålande album som jag tror man kan uppskatta även om man inte är av arten countrynörd.

Betyg: 4,5 (av 5)

Kacey Musgraves - A Very Kacey Christmas

Kacey Musgraves har på bara några år seglat upp som en av countryns bästa kvinnliga countrymusiker. Liksom många andra framgångsrika musiker före henne (i synnerhet countrymusiker) kunde inte heller hon motstå frestelsen att släppa en julskiva.

Personligen är jag ett stort fan av genren. Det var därför med sprudlande entusiasm jag mottog beskedet att Musgraves planerade släppa en julskiva, redan i oktober dessutom!

Plattan öppnar med übermysiga "Have Yourself A Merry Little Christmas" och man blir snabbt varse om att Musgraves velat göra något annat än en klassisk countryjulskiva. Soundet osar murrigt 60-tal precis som den retroinspirerade skivdesignen hintar om. Till en början var det något av en besvikelse. Jag hade sett fram emot ett modernt countryalbum i samma nutida anda som hennes två senaste succéplattor. Ett par låtar in har man dock vant sig och sedan är det svårt att inte låta sig charmas.

Musgraves hemtrevliga röst är dessutom som gjord för att sprida julstämning. A Very Kacey Christmas är därför egentligen onödigt överarbetad. Man hade nöjt sig med hennes fina röst över ett tiotal klassiska julsånger. Det är ändå himla trevligt att en artist ser julskivan som ett tillfälle att visa upp sitt artisteri och inte bara som en ren julbonus.

Bästa spår: "Have Yourself A Merry Little Christmas", "A Willie Nice Christmas", "What Are You Doing New Year's Eve?"

Betyg: 4 (av 5)

Kerstin VM-kvalbloggar! Frankrike - Sverige 2-1

Ni kanske trodde ni skulle slippa en recension från fredagens fotbollsbatalj på Stade de France. Det gör ni inte. Däremot kan jag glädja er med att veckans idolrecension utgår på grund av bristande intresse från min och framförallt er sida.

Så till matchen. Sverige ställde upp i helgult. En färgskala som är svår att bära upp, speciellt om man som merparten av det svenska laget har patologiskt taniga ben. Men som vanligt görs inga poängavdrag för stillös uppenbarelse så 0-0 vid matchstart.

Sverige öppnade piggt. Det var faktiskt spelmässigt hyfsat jämnt i första halvlek. Andra halvlek började sedan på bästa sätt för svensk del. Forsberg fick på sin livs frispark och lurade alla. Franska målisen var till exempel uppe på läktaren och köpte korv. Glädjen blev dock kortvarig för strax därefter kvitterade Les Bleus. Sju minuter senare var det dags igen då Robin Olsson i svenska kassen sjabblade med bollen som en annan damfotbollsspelare.

Slutresultatet blev 2-1 och det var väl egentligen ett helt rättvist resultat. Trots pigg start från Sverige så var Frankrike sett över 93 minuter det bättre laget.

Fladdrigast shorts vinner. INTE!

Donald Trump for President

I natt svensk tid var det presidentval i USA. Det hade förmodligen alla i världen koll på förutom en ovanligt lågbegåvad individ i Värend vid sjön där vägarna strålar samman. Den idioten trodde valet skulle infinna sig natten till fredag. Döm om hennes förvåning när hon under morgonkaffet, tack vare normalbegåvade kollegor, blir varse om att valet är över och att Donald Trump (!) har vunnit.

Det handlar alltså om undertecknad. Jag missade valet. Vad i helvete är det för fel på mig? Jag som till och med ser mig själv som något av en amerikavän, expert rentav. Men uppenbarligen är jag helt dum i huvudet, kanske blev jag sån av att bo i Texas.

Vad jag också lärde mig av mina vänner i Texas är att amerikaner tror på Jesus, krig och generösa vapenlagar. Öppna gränser, human sjukvård och skatt är inte riktigt deras gebit och då går man helst inte och lägger sin röst på en demokrat även om det är djävulens lilla avkomma med överkamning på andra valsedeln.

Idol 2016: Sjätte fredagsfinalen

Ännu en vecka har seglat förbi och det börjar bli smärtsamt tydligt att Idol är ett huvudintresse hos den här patetiska countrybloggerskan. 

Temat för veckan var hits från förr. När kommer countrytemat undrar jag, och säkert ni med mig.

Kvällen bjöd inte på något magplask direkt men taket lyfte inte heller. Det enda tydliga minnet jag har är Tove Los nakna ben.

Den mycket sympatiske amerikanen Greg fick lämna idolcirkusen. Grattis säger vi till honom! Nästa vecka hoppas jag på lite mer flipp eller flopp. Det här halvbra är svårt att engagera sig i.

CMA Awards 2016

Igår gick CMA-galan av stapeln. Det handlar alltså om Country Music Associations årliga tillställning där priser delas ut i diverse kategorier inom countrymusiken. I år var det dessutom 50-årsjubileum vilket kanske var lite extra festligt.

Det är svårt att avgöra exakt hur festligt det var för det är bara ett litet utbud som finns att tillgå på Youtube. Men jag kan i alla fall informera om vilka som vann i de olika kategorierna. Så hold on to your horses, här kommer en jättelång och ointressant lista.

Entertainer of the year
Garth Brooks

Single of the year
"Die A Happy Man" - Thomas Rhett

Album of the year
Mr. Misunderstood - Eric Church

Song of the year
"Humble and Kind" - Lori McKenna

Female vocalist of the year
Carrie Underwood

Male vocalist of the year
Chris Stapleton

Vocal Group of the year
Little Big Town

Vocal duo of the year
Brothers Osborne

Musical Event of the year
"Different For Girls" - Dierks Bentley feat. Elle King

Musician of the year
Dann Huff - Guitar

Musiv video of the year
"Fire Away" - Chris Stapleton

New artist of the year
Maren Morris

Jag tycker det var glädjande att Lori McKennas fina "Humble and Kind" gick och vann song of the year, det är verkligen en countrylåt med alla rätt. Tim McGraws version av låten var dessutom nominerad till single of the year. Många dumma amerikaner tror säkert att det är han som skrivit låten. Men vi på Kerstins Country Music Blog vet ju bättre.



I övrigt såg väl vinnarlistan ganska exakt ut som den alltid gör förutom att Miranda Lambert för första gången i historien inte vann något pris. Hennes nya platta släpps dock 18 november så snart är hon tillbaka och sopar banan med de andra tjejerna.

Kvällens stora snackis utan konkurrens var Beyoncé som dök upp och rev av något form av medley med The Dixie Chicks. Det var underbart på alla plan.



Vill ni nörda in er på alla nominerade så kan ni avnjuta låtarna på denna spotifylista.

Jason Aldean, Jon Pardi och Rebecka Karlsson

Ursäkta dåligt bloggande. Jag återgick till arbetslivet i veckan och har varit helt slut när jag kommit hem från helvetet jobbet. Men nu är jag inne i det igen och kan således koppla in autopiloten måndag morgon.

Förhoppningsvis har jag då också lite mer att komma med på den här så kallade bloggen. I väntan på inlägg med substans kommer här tre snabba.

Jason Aldeans nya platta recenseras i nästa nummer av SCC-nytt*.  Jag var ganska hård i mitt omdöme men jag uppskattar i alla fall ambitiösa musikvideos.



Även Jon Pardis senaste recenseras i samma tidning. Där var jag mer positiv. Och man får ju vara bra trist som människa om man inte uppskattar den här svängiga visan.



Veckans idolrecension utgick eftersom jag faktiskt hade annat för mig. Rebecka Karlson unnade jag mig dock att avnjuta på Play, och vilken stjärna hon är alltså. Men jag hade lite svårt för att TV4-produktionen vinklade hennes misstänkta blindtarmsinflammation som att hon låg på sin dödsbädd.



Tack för mig.

*Småland Country Clubs tidning

Kristin Diable - Creating Your Own Mythology

Kristin Diables hajpade andra platta har alldeles nyligen poppat upp på svenska Spotify trots att den släpptes redan i början av förra året i USA. Jag har märkt att det ofta är så det går till med musik. Att man tror man lyssnar på något som är nytt och fräscht men som i själva verket kan vara mer än ett år gammalt. Hade ni förstått det?

För produktionen står Dave Cobb. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad en producent gör men klart är i alla fall att Dave Cobb gör någonting väldigt rätt. Hans namn finns med på de senaste årens allra främsta countryplattor. Att ha hans namn under production: kan i princip ses som en kvalitetsstämpel.

Alltså kan vi redan nu konstatera att Kristin Diables platta är en pärla. Men jag tror att det i hennes fall snarare beror på artisten än producenten. Diable sjunger med en rockig och alldeles lagom släpig röst. Lite som en full Norah Jones med halsfluss.

Vill man avnjuta den gosiga rösten är det i de lugna spåren den lyser starkast, som i "Honey Leave The Light On" och "Bird On A Wire".

Plattans stora behållning är dock den nonchalanta countryrocken som vilar över "I'll Make Time For You", "Make The Most" och "Driving In Your Car". Kanske ska en del av succén ändå tillskrivas producenten.

Betyg: 4 (av 5)

Kerstin vänskapsmatchbloggar! OCH Idol 2016: fjärde fredagsfinalen

Håll i hatten, här kommer ett mycket udda inlägg om den vackra landskampen mellan ett av världens bästa fotbollslag och lilla Iran samt en alltid så träffsäker analys av idolaspiranternas resa mot pophimmelen. Alltså kan ni sluta läsa nu om ni surfade in här för seriös musikjournalistik.

Först fotboll. Sverige hade i en vänskaplig anda bjudit in Iran för en match på gamla Ullevi. Iran har en något tvivelaktig (massiv underdrift!) kvinnosyn och har egentligen bara sysslat med damfotboll i tio år. Rent fotbollsmässigt ligger de ljusår efter Sverige och blev också en tämligen lättsmält mumsbitför svenskarna. Men! Sättet de spelade! Helt naivt gick de in i matchen och bara öste. De är alltså så orutinerade att de ännu inte kommit på idén att backa hem när man möter ett av världens bästa lag, så himla rart.

Sverige var så klart överlägsna och körde över det svaga försvaret i första halvlek. Den ständigt övertaggade Olivia Schough gjorde hattrick och faktiskt också backen Magdalena Eriksson av alla människor. Dessutom nätade Mimmi Larsson, vem det nu är? Till andra halvlek hade hela fem spelare bytts ut och den nya femman var trots enormt bollövertag oförmögna att göra mål.

Samtidigt på fyran har Idol kommit igång. Temat för kvällen är en hitlåt från födelseåret. Adrian är först ut och gör en okej version av Whitney Houstons "My Love Is Your Love" från år 2000, herregud föddes pojken igår eller?

Åter till fotbollen för att skaka av mig den obehagliga upptäckten att jag är dubbelt så gammal som idolerna. Här händer inte mycket, Lisa Dahlkvist skjuter ett skott två meter över mål och jag blir genast på lite bättre humör av någon annans misslyckande.

Nicole sedan på Idol som plötsligt visade en personlig sida, inte ett öga tort när hon berättade om sin pappa som gick bort för ett par år sedan. Själva uppträdandet var dock karaktäristiskt mjäkigt.

Tillbaka till fotbollen som nu är inne på slutminuterna. Iran lyckas hålla nollan i andra halvlek och trots storförlust är det bara leenden på de iranska spelarna när visslan ljuder efter 90 minuter. De tar fram sina mobiler och tar groupies med publiken. Kanske är det den vackraste scenen som någonsin utspelats på en fotbollsplan. Pia Sundhage gör inte saken sämre med sin tårögda segerintervju.

På Idol har nu ett par deltagare seglat förbi utan att riktigt beröra. Men Liam är som vanligt vass i sång och allmän utstrålning, likaså Rebecka som idag var sist ut. Man hade precis hämtat sig från fotbollens känslosamma slutminuter så kommer hon och berättar om åren som mobbad och att hon på riktigt inte förstår varför. Inte jag heller, urgulligare människa får man väl leta efter? Sjunga kan hon också, fantastiskt bra till och med.

Ut ur leken åkte Adrian. Tillbaka till dagiset för honom alltså.

Vilken härlig TV-kväll. Tack för mig.

Kerstins Country Music Blog stödjer Iranska damlandslaget.

Sondre Justad - Riv i hjertet

Nordnorges egna lilla gullegris har äntligen lanserat sin musik utanför Norges gränser. Från och med idag finns Sondre Justads debutplatta Riv i hjertet på spotify. Kanske är jag gladast i hela Sverige över detta.

Sondre kommer från Lofotens pärla Henningsvær, där man verkligen inte kunde tru at nokon kunne bu men där faktiskt cirka 500 personer valt att slå läger, inte så konstigt i och för sig eftersom det kan vara Norges vackraste plats. Det är ju i och för sig alla platser i Norge.

Bild snodd från www.auneforlag.no

Den unge Lofotingen släppte sin debutplatta hemma i Norge i fjol och blev genast en favoriit på radio och partys. Enligt norska wikipedia fick plattan "terningkast fem av Aftenposten, Dagsavisen, Avisa Nordland och Fædrelandsvennen". De är ju för gulliga i tal och skrift norrmännen. Dock har de helt rätt i sak för Riv i hjertet är ett riktigt vasst popalbum. Allra bäst är "Tilbake", "Riv i hjertet" och megahiten "Nu har du mæ" som var hans första singel.

Jag gillar allt med Sondre: Musiken, rösten, den lite gubbiga utstrålningen. Dessutom visar han fin karaktär genom att ge tillbaka till sin hemkommun; han har till exempel för fjärde året i rad bjudit på spelning uppe på Fjellvågtinden, 541 meter rätt upp från hembyn Henningsvær. Det enda sättet att komma upp dit är att traska, således var ingen svensk på plats.

In på Spotify med er och förgyll helgen med allas vår Sondre!

Kelsea Ballerini - The First Time

Som oftast när unga countrymusiker debuterar läggs orimlig stor vikt vid huruvida de verkligen är country. Oftast är de inte det, speciellt med hårdkokta countryfans mått mätt. Det är barska toner på de amerikanska countrybloggarna gällande dessa förrädare till countryartister som har mage att kalla sig country när de ju är simpla poppinglor. Jag har svårt att brusa upp.

En i raden av dessa "country"artister är 23-åringen Kelsea Ballerini från Mascot, Tennesse, som alltså gjort det förbjudna att lansera sin musik i fel genre.

Första singeln från plattan, "Love It Like You Mean It", är en av de bättre. Här bjuds man på stark sång och medryckande refräng, enkelt och poppigt men bra. "Dibs", också den en av singlarna, går i samma anda. Här går dessutom en lågmäld smattrande banjo genom låten och det är aldrig fel min bok (och stärker dessutom Ballerinis aktier som countryartist). Allra bäst är dock den lugna "Peter Pan" som länge naglade sig fast som listetta på Billboards lista över hot country songs i USA. Den har väl egentligen allt en modern countrylåt ska ha: pampig refräng, stark sång, lättillgänglig text som vecklar ut sig som en liten saga. Den har till och med det paradoxala kännetecknet av att inte vara särskilt country. Vilket också sammanfattar Ballerinis artisteri ganska väl.

Men avsaknaden av country genererar per automatik inte dålig musik. Ballerinis debut är helt okej popcountry och så ofantligt mycket fräschare än valfri 30-någonting vit, manlig countryartist som sjunger om öl, jakt och pick-up trucks i sitt allra mörkaste tonregister. Tolv låtar på raken.

Betyg: 3 (av 5)

Fotnot: Pretentiös recension på grund av att den ska tryckas i Sveriges bästa countrytidning, Smålands Country Club.

Idol 2016: tredje fredagsfinalen

Uppmärksammade läsare noterade kanske att jag missade att recensera förra veckans idol. Det var för att jag var i Norrköping och drack öl. Dock såg jag det hela på play sedan och imponerades mest av Liam. Camerons uttåg rörde mig inte i ryggen men hans ödmjuka utstrålning var ändå uppfriskande.

Nu till gårdagens batalj som väl var något av en snoozefest. Temat för kvällen var svenska hits och på något underligt sätt valde de unga idolaspiranterna att tolka artister som Lisa Nilsson, Eva Dahlgren, Patrik Isaksson och Mauro Scocco. Har de levt under en sten de sista tio åren?

Showen drog i alla fall igång med ett något fräschare låtval i och med Liams tolkning av Norlie & KKV's "Ingen annan rör mig som du". Låten passade Liam som handen i handsken med sina rapinslag, en konstform som jag högst ofrivilligt börjat uppskatta mer och mer. Liam lade återigen ribban så högt att ingen annan mäktade ta sig över den. Jag är faktiskt benägen att hålla med Nikki Amini om att detta är grabben som man ska slå för att vinna Idol 2016.

Övriga startfältet bjöd inte på guld och gröna skogar direkt. Allra sämst var Nanne Grönvalls lilla avkomma. Han bjöd på ett sång- och dansnummer ovärdigt idolscenen. Låten som massakrerades var Håkan Hellströms "Din tid kommer". Stund nog kommer nog också Grönvall juniors uttåg ur idol. Jag förstår mig inte på hans artisteri och heller inte hans absurt fula frisyr, borde inte någon i produktionen göra något åt den?. En annan som hade en dålig dag på jobbet var Nicole Touma. Igen. Inte för att hon var direkt dålig, bara rysligt ointressant. Hade inte tv4 haft reklamavbrott hade hon varit den stående kisspausen.

På en lite positivare not skämde inte amerikanen Greg ut sig i svensktemat trots att han bara pratat svenska i ett år. Inte heller Linköpingssonen Jesper Petersson som bjöd på härligt murriga toner, hans glada persona tror jag dock ligger honom i fatet.

På tjejfronten var Rebecka Karlsson bäst. Jag gillar henne. Hon har en äkthet som är få sextonåringar förunnat. Igår sjöng hon "Det brinner i bröstet" med en härlig inlevelse.

Tack och hej fick vi säga till stockholmaren Feliks som fick erfara att det visst krävdes mer än ett par höga kindben och en lustig stavning för att slå sig fram i idol.

Nobelpriset i litteratur går till Bob Dylan(?)

Bob Dylan gick och vann nobelpriset i litteratur. Jag visste inte ens att han tävlade i grenen.

Jag gillar inte Bob Dylan, tycker han är något av en surpuppa. Men några fina låtar har han ju skrivit. Låt oss därför njuta av dem utan hans nasala stämma och helvetiska munspelsanfall i en liten spotifylista jag knopade ihop för ett par år sedan med enkom Dylancovers.

Spotifylista: oktober

Månadens spotifylista bjuder på en udda blandning av traditionell country och norsk populärmusik. Länk här!

Den udda och havet.

Mattias Alkberg live på Palladium

Poeten och musikern Mattias Alkberg gästade igår vår lilla stad för en timmes poesi och sång på kulturhuset Palladium i hjärtat av Växjö. Konstigt nog var jag på plats.

Alkberg är verkligen inte min musikaliska kopp av te, jag gillar ju låtar med melodi och harmoni. Men på grund av att människor i min allra närmaste krets har lite sämre musiksmak får man ibland bita ihop.

Kvällen till ära hade han tagit på sig den plufsigaste av plufsiga outfits, jag förklarar härmed krig mot medelålders män i fula kläder! När han sedan lite trevande drog igång sittningen med förhållningsregler i stil med "ta gärna bilder eller filma, det bekommer mig inte", så hade han dock redan vunnit över en del av den malplacerade countrybloggerskan på andra raden. För är det något jag verkligen avskyr så är det artister som tar sig själva på så stort allvar att de har fotoförbud på konserter. Jag tänker på dig Ryan Adams, din stora tönt.

Alkberg är motsatsen; mysig och generös. Han har hjärtat på rätt plats, där råder inget tvivel. Ett par fina dikter hade han också på repertoaren, men vad vet jag egentligen om poesi? Kanske är jag överhuvudtaget inte rätt kvinna att recensera en artist i Mattias Alkbergs snitt. Det går liksom över huvudet på mig, jag kan inte för mitt liv förstå varför man väljer att skrika ut sina låtar istället för att sjunga som normalt folk. Vill man skrika kan man väl gå på hockey eller jobba med äldre.

Sammanfattningsvis gillar jag människan Alkberg, musikern not so much.

Idol 2016: första fredagsfinalen

Igår drog idol igång på riktigt. Temat för kvällen var topplistan, således hade jag hört ungefär noll av låtarna förut.

Ingen människa orkar väl läsa en fullständig rapport om samtliga tolv uppträdanden därför kommer här ett kort sammandrag.

Rebecka Karlsson var bäst med sin tolkning av Zara Larsons EM-låt. Hon sjöng tonsäkert, dansade och var glad som en lärka. Mer än så kräver inte jag av de aspirerande idolerna, och inte heller juryn tydligen som var eld och lågor över den unga skåningen. I övrigt var det ingen som gjorde några större intryck på den här gamle countrybloggaren. Sämst var Feliks Parik som såg ut som han skulle kissa på sig, kanske gjorde han också det med tanke på det oerhört stela rörelsemönstret. Med de käkbenen sitter han dock säkert i flera veckor hur mycket han än urinerar ner scenen.

Tyvärr fick vi säga tack och hej till en av tävlingens färgstarkaste deltagare, 23-åriga Zeana. Hon hade ju faktiskt något av en personlighet. Istället borde Nicole Touma, som också hängde löst, fått lämna. Sällan har idol haft en så meningslös deltagare i startledet som dessutom aldrig sökt sig till programmet till att börja med. Tillbaka till pizzerian med dig!

Zeana in the flesh.

Hjerterå - Balladen om Jonny og Jeanette

Johan Aarstein, den glade Lofotingen som i somras bjöd på vackra Bob Dylan tolkningar i Stamsund, har släppt ny platta med sitt band Hjerterå.

Hjerterå är norska och jag har googlat mig till att det betyder hjärtlös/hänsynslös/allmänt jävlig. Bandet består förutom sångaren (min vän Johan) av Tarjei Antonsen, Rikard Toften Holst och Roger Tunheim Jakobsen. Tillsammans skapar de musik som är svår att sätta ord på. Men det är i vart fall långt ifrån hjerterått. Kanske ska man kalla det nordnorsk vispop.

Är ni helt nya i det nordnorska språket så tänker ni kanske att Johan skulle behöva gå till talpedagog, men det är alltså så här de låter de lustiga nordlänningarna. Utsätter man sig bara för det i ungefär fyra månader så tycker man tillslut det låter riktigt gemytligt. Men givetvis finns det anledning att håna ett folk som stavar cykel som en treåring, sykkel.

Hjerterås nya album innehåller blott åtta spår men less is more. Här finns ingen dötid. Man har till och med lyckats peta in en instrumentell version av en av låtarna och kommit undan med det. För trots att "Alfheimsymfonien del 1" är slående vacker i både lyrik och melodi bjuder den instrumentella versionen, del 2, på ytterligare ett lager av spelglädje. Det är heller aldrig fel i min bok att slänga in ett blåsinstrument.

Helhetsintrycket av Hjerterås andra platta är att det är en riktig skatt av underfundiga texter och fina musikaliska arrangemang. Tyvärr kommer die dummen schweden inte förstå sig på magin i låtar som "Jonny", "Paris", "Tilbake" eller ovan nämnda "Alfheimsymfonien". De är väl upptagna med att lyssna på Håkan Hellström eller någon annan tönt. I Småland kommer det dock finnas en som kommer ta tillfället i akt att på varje social sammankomst kuppa in en Hjereråvisa på Spotifylistan.

Bästa spår: "Paris"

Kerstin EM-kvalbloggar! Danmark - Sverige 2-0

Efter förra veckans vinst över Slovakien var de svenska fotbollsdamerna redan klara för EM i Holland nästa sommar. Gårdagens match mot Danmark skulle därför mest bara spelas av för att sedan kunna fira med obskyra mängder sprit. Vilket väl är själv finessen med lagidrott, och kanske livet i stort.

Matchen började klart bäst för Danmarks del. De var givetvis hungrigare eftersom de ännu inte säkrat en EM-plats och etsade sig tidigt fast på den svenska planhalvan. 1-0-målet kom efter bara 12 minuter då Emma Berglund halkade olyckligt och gav danska Johanna Rasmussen flott skottläge som hon förvaltade på bästa sätt. Pang sa det bakom Hedvig Lindahl som stod på läktaren och köpte korv.

Andra halvlek började också med en kallsup. Efter hörna träffade storstjärnan Pernille Harder stolpen som resulterade i en fin pass till Nadia Nadim som enkelt petade in 2-0-målet. Harder var för övrigt matchens gigant med sina älgiga spelstil.

Danmark vann rättvist och det innebar avancemang även för dem till nästa års Europamästerskap. Låt oss hoppas att Pia Sundhage avgått tills dess. Hon har ju uppenbart inte förstått vilken guldkalv hon sitter på i Stina Blackstenius som igår bara fick 45 minuters speltid. KATASTROF!

Matchens lirare.

Parker Millsap - The Very Last Day

Den unge countrytalangen från Oklahoma släppte redan i mars månad sin hajpade tredje platta. Detta gick tyvärr förbi mig trots att jag skrivit om honom bara veckor före releasen. Kanske var jag upptagen med jobb eller annat oviktigt. Men nu när jag lagt det här med arbete på is ett tag har jag all tid i världen att lyssna på Parker Millsap. Och vilken lyssning sen!

23-åringen sjunger med en pipa ädlare än guld. Det är inte klokt vad han kan åstadkomma med den rösten. Tillsammans med sina trogna bandmedlemmar levererar han ena käftsmällen efter den andra. Han plöjer på som en smått galen predikant. Det går någon form av gospelkänsla genom plattan även om musiken har influenser från de flesta av countryns undergrupper; bluegrass, amerikana och folk.

Han har huvudet på skaft också och visar på fin karaktär i till exempel "Heaven Sent" där han stödjer homosexuellas rättigheter. Ett litet steg för människan kan tyckas men ett rysligt viktigt ställningstagande i konservativa countryamerika.

Den gode Millsap verkar trots sin unga ålder veta exakt vad han vill förmedla med sin musik, och gör det med både hjärta och begåvning.

Jag tippar på min imaginära countryhatt.

Betyg: 5 (av 5)

Fint fodral.

Miranda Lambert - "Vice"

Den okrönte countrydrottningen Miranda Lambert släpper sin sjunde platta den 18 november. Sedan förra plattan har hon gått och skilt sig från Blake Shelton (även han en megakändis till countrymusiker) och bytt upp sig till en annan musiker, Anderson East.

Man kan väl därför förvänta sig ett härligt känslosamt album med all denna turbulens. Videon till första singeln "Vice" är i alla fall så svulstig som bara en countryartist har mage att leverera. Själva låten är fin tycker jag men skulle kunna gå i ett något rappare tempo.

Lori McKenna - The Bird and The Rifle

The Bird And The Rifle är Lori McKennas tredje platta på fyra år och nionde totalt sedan debuten år 2000. Imponerande sannerligen, speciellt med tanke på att hon också skaffat sig fem barn. Arma kvinna.

Som om det inte vore nog har hon dessutom verkat som en av branchens vassaste låtskrivare och stadigt servat countryeliten med megahits.

Den ömma modern bor i samma lilla stad hon växte upp i med en man hon känt sedan tredje klass. Tillsammans har de alltså fem barn och paradoxalt nog verkar denna helyllekonstellation generera riktigt mörka countrylåtar. Det överhängande temat på senaste plattan är något så festligt som kvinnor fast i kassa relationer och småstäder som långsamt dör ut. Konstigt nog är det alldeles underbart att lyssna på eländet.

McKennas okonstlade röst är också en fin tillgång. Här slipper man vokala utsvävningar, onaturligt höga toner och annat sångskryt.

Den nionde plattan bjuder på precis lika härligt deppig country som vi vant oss vid från den kompetenta Singer/songwritern. Hoppas detta blir hennes definitiva genombrott som artist, det förtjänar hon.

Bästa spår är "Halfway Home", "All These Things" och titelspåret "The Bird And The Rifle".

Betyg: 4 (av 5)

Fågeln och geväret.

RaeLynn

Ibland bubblar ett uppdämt behov efter klassisk töntcountry upp. Tur då att man via nymoderniteter som padda och internet alltid bara är ett par klick från Nordamerikas senaste inom genren. För tillfället diggar jag flicksnärtan RaeLynn.

Kerstin VM-kvalbloggar! Sverige - Holland 1-1

Igår kickade VM-kvalet i herrfotboll gång. Givetvis kommer här en rapport som ingen människa bett om.

Det var lite av en nystart för Sverige då flera profiler kastade in handduken efter EM-fiaskot. Till exempel slapp vi se Hamréns 1930-talsinspirerade advokatväst på sidlinjen och Isakssons taniga lemmar i målet. Framförallt fanns ju heller ingen Zlatan på planen vilket verkade öppna upp för andra förmågor att plötsligt spela ut. Forsberg, Guidetti och Berg jobbade som ett sammansvetsat vårdteam i topp. Varken Berg eller Guidetti hade väl före gårdagens match någonsin gjort något bra på en fotbollsplan?

Berg gjorde till och med elegant lobbmål i 43:e minuten. Rollen som matchhjälte får ändå tillskrivas målisen Robin Olsen som var helt fenomenal matchen igenom. Faktiskt var han nästan i klass med undertecknad under hennes storhetstid som Slestadsskolans trygga keeper i skolhandbollen 1995-1997.

Tyvärr slank trots storspel ändå en boll förbi i 67:e minuten (sämsta meningen i bloggens historia).

På övertid fick också en flygande holländare in ett segrande mål men domaren dömde bort det på grund av gruff. Helt felaktigt dömt men kul för Sverige som jag tycker visade på okaraktäristiskt fina kvaliteter i sin så kallade nystart.

Nu har vi VM-guldet som i en liten ask.

Olsen in action.

Vem är prao-eleven?

Fulltidsrapport

Efter fyra månader i Lofoten kom plötsligt dagen då jag skulle packa väskan och säga ha det till mitt tillfälliga hemland. Jag var på alla sätt och vis redo att slänga in handduken men det var ändå med en viss tyngd över bröstet jag gick genom korridorerna på Svolvær Omsorgssenter för sista gången. För en arbetsplats där man börjar dagen med kafferast är en arbetsplats att sakna.

På jobb.

Sista tiden hade jag dessutom mentalt redan stämplat ut och satt mest och glodde ut i tomma intet. Men är det något jag lärt mig denna sommaren så är det detta: Man kan inte göra för lite inom demensomsorgen. Att bara sitta på sin röv i timmavis och sprida ett mänskligt lugn är akkurat vad de oroliga själarna behöver.

Det är också något hela Norge skulle må bra av. För aldrig har jag stött på ett folkslag där hyperaktiviteten yttrat sig som en folksjukdom. Varenda kotte har hela tiden tusen saker för sig. Framförallt ska man upp på fjälltoppar och vingla. Kanske skulle man låta folkhälsomyndigheten strössla centralstimulerande medel från räddningshelikoptrarna, de flyger ändå dagligen och plockar upp något pucko som gått uppför ett berg för att sedan upptäcka att det visst blev kväll eller dimma eller att orken bara plötsligt tog slut.

På tur.

Lördagen före avförd var det personalfest som var klippt och skuren för den nordnorska individen. Tretton pigga kollegor mellan 25 och döden samlades i en grillhytta och spiste korv och lax och sköljde ner det med öl, vin och sprit. Är det något nordnorska kvinnor bemästrar så är det att blanda alkoholhaltiga drycker helt skamlöst. Klädseln var också uppfriskande sportig, de glada damerna hade tagit på sig sina allra finaste koftor och turbyxor. Osmakligt tajta partytoppar lyste med sin ljuva frånvaro. I den mörka grillhyttan var livet så mysigt att man för ett ögonblicks sekund kunde förstå tjusningen med att bosätta sig över polcirkeln.

Dagen för avfärd regnade det och dimman låg så lågt att planet från Bodö inte kunde landa och plocka upp oss på Svolvær Lufthavn, vi fick istället likt boskap forslas på en minibuss för en två timmars färd i nordgående riktning och hoppa på 18-planet till Oslo från Evenes. En som också drabbades av detta missöde var popartisten Sondre Justad som hamnade bredvid mig på bussen. Ni vet säkert inte vem han är men han är faktiskt något av en A-kändis inom den nordnorska popindustrin. När vi stod och suckade över den bristande informationen från de så kallade informationsdiskarna växlade vi några fraser. Han var en trevlig gutt men som alltid när man pratar med en nordlänning så är det cirka 50 % som bara passerar förbi i obegripligt oljud.



Jag landade i Oslo i princip samma minut som planet till Stockholm boardades och sedan sa det bara vips och jag var åter i fosterlandet. Bara tre timmar senare än vad som först var planerat. Slutet gott allting gott.

Svolvær och dess lustiga invånare har sakta men säkert vuxit på mig. Det finns till och med risk att jag återvänder.

Shooter Jennings - Countach (For Giorgio): En stilanalys

På allmän begäran kommer här en analys av Shooter Jennings senaste skivomslag. På omslaget syns ett stort kattdjur, en puma kanske, med solglasögon. På kattens huvud ligger en halvnaken kvinna och sträcker ut. Bredvid står något form av hunddjur med ett maskinvapen. Runtomkring de båda djuren finns diverse annat smått och gott. Det hela är färglagt i en smakfull rosalila ton.

Det är kanske det vackraste skivomslaget i modern tid blir väl min slutanalys.

Själva musiken då. Inte likt något den 37-åriga outlawn gjort förut. Här bjuds man på någon form av syntstänkt pop. Det är som ni förstår inte så intressant för en countryfanatiker som undertecknad.

Kelsey Waldon - I've Got Away

Man kunde ju ana bara på det snajdiga skivomslaget att Kelsey Waldons andra studioplatta skulle vara en lika stor succé som debuten från i fjol. Och visst serrni! Gillade man Waldons lillgamla country på The Goldmine så gillar man garanterat I've Got A Way.

För konceptet är egentligen det samma. Genuin country med en vokalist som verkligen hittat hem. Kanske var det marginellt bättre drag i föregångaren men det kan också ha varit nyhetens behag.

Jag gillar i alla fall Kelsey Waldon starkt. Gör ni det inte kan ni lika gärna finna er en ny countryblogg. 

Bästa spår: "Don't Hurt The Ones (That Have Loved You The Most)", "All By Myself"

Betyg: 4,5 (av 5)

Idol 2016: första auditionveckan

Idol är tillbaka i tv-rutan. Denna TV4 succé som verkar ha evigt liv. För trots att vi är inne på tolfte säsongen så ringlar köerna långa för att få en syrlig kommentar från jurybåset.

Juryn är för övrigt ny i år, men består fortfarande av den omoderna konstellationen två män och en kvinna. Juryn har under sina tolv säsonger betat av nio manliga och tre kvinnliga medlemmar. Så dåligt. Ska det vara så jädra svårt att som Sveriges största kommersiella TV-hus ta något form av ansvar för samhällsutvecklingen? Men de tycker säkert att redan gör det i form av deras härliga tjejer som sitter i festblåsa och rapporterar halvleksanalyser i sportstudion. Jag håller inte med, men det är en helt annan krönika.

Årets jury har sitt torftiga upplägg till trots hittills varit en glad överraskning. I feministisk anda gillar jag så klart Nikki Amini bäst men framförallt är det tämligen ljuvligt att slippa Alexander Bards störiga lynne. Vad de letar efter verkar ändå vara ungefär det samma som tidigare jurys. För trots att de hävdar att de letar efter unikt idolmaterial så blir de eld och lågor över en sjuttonårig gutt som heter Feliks och ser ut så här.



Inget ont om Feliks, men det enda som är unikt med honom är väl att han stavar sitt namn med k istället för x. Han sjöng dessutom inte så himla bra, att pressa fram ljud på det där viset kommer stämbanden aldrig orka med i längden.

I övrigt är det alltid irriterande att se ungdomar med stort självförtroende. Hade någon satt mig framför en idoljury vid sexton års ålder hade jag förmodligen haft fullt sjå med basala organfunktioner som blåskontroll och andning.

Kelsea Ballerini - "Peter Pan"

I ett desperat försök att få upp countrystatistiken på den här så kallade countrybloggen kommer här ett gediget låttips, Kelsea Ballerinis "Peter Pan". Videon är urtöntig men jag gillar faktiskt låten starkt. Det är en svår uppgift att göra kommersiell countrymusik som känns pigg och fräsch, men den gode Ballerini har lyckats än en gång. Hon har ju också fina bitarna "Dibs" och "Love Me Like You Mean It" bakom sig. Kanske skulle man ge hennes fullängdare från i fjol en ärlig chans. Vi får sjå!

Kerstin OS-bloggar! Sverige - Tyskland 1-2

Jag hade bara sett öppningsmatchen som var den snoozigaste av snoozefests före finalbataljen mot Tyskland. Mina förväntningar var därför väldigt låga. Visst att Sverige ändå slagit ut både USA och Brasilien, men sättet de gjort det på, från straffpunkten, har inte direkt imponerat på den här självutnämnda sportjournalisten.

Men de gulklädda svenskarna öppnade starkt, de höll i boll och såg ut som om de faktiskt inte skulle bli förnedrade så som man hade förutspått. Faktiskt var de bäst första halvlek. Andra halvlek började dessvärre på sämsta sätt, mål i baken i 48:e minuten och bara 14 minuter senare självmål av Linda Sembrandt som hade oturen att vara på helt fel ställe vid fel tidpunkt. Ingen skugga alls ska falla över henne.

Katastrofalt nog valde Sundhage att bänka Blackstenius från start, denna sanslöst talangfulla 20-åring som alltid gör bra matcher. Det är helt obegripligt, avgå Sundhage!

Blackstenius kom in först i andra halvlek och behövde bara 12 minuter på sig innan hon pangade in bollen i mål. Sverige hade sedan ett par halvlägen, Olivia Schough fick till och med bollen i guldläge i slutminuterna men hade glömt ta sin ADHD-medicin före match och kunde därför inte samla sig och ta emot bollen på ett civiliserat sätt, stod och vevade med sina taniga ben och träffade precis allt förutom bollen.

Så vinner man inga matcher och trots att Sverige krånglat sig vidare till ett OS-silver så kan jag inte hjälpa att känna att det här laget består av alldeles för många spelare med just den typen av "kvaliteter". Man är inte heller värdig guldet om man förlorar en gruppspelsmatch med 5-1, så är det bara.

Jag ser fram emot ett generationsskifte i det svenska fotbollslandslaget.

Silver"hjältar".

Kerstin OS-bloggar! Sverige - Norge 20-33

Jag kastade mig hem från jobbet för att hinna se kampen mellan Sverige och Norge i de olympiska spelens handbollsturnering. Jag såg mycket fram emot att piska till de störiga norskorna men tji fick jag.

Sverige hade den udda taktiken att skjuta rakt på målvakten. Linjespelaren Blom lyckades först på sjätte(!) försöket få in bolljäveln, det är så dåligt att jag på riktigt blir förbannad. Det är som att jag skulle gå till jobbet och ge fem patienter fel medicin och sen tillslut på sjätte försöket lyckas ge rätt medicin till rätt människa. Så jävla svårt är det inte att kasta in en boll mellan två stolpar och en ribba.

Ett tips till Blom, Hagman och ni andra klantskallar som sjabblade bort matchen redan första minuterna; skjut mellan benen på målvakten. Där är det ALLTID en lucka, såvida målisen inte är av arten fladdermus men det är ju väldigt ovanligt alltså.

Matchen började katastrofalt och fortsatte så. Samtliga spelare hade helt glömt bort hur man spelar handboll och trots att Sverige alla dar i veckan är ett lite sämre handbollslag än storasyster Norge så behöver man ju inte förnedra sig. Det är för jävla dåligt att sjunka så här lågt i en OS-kvartsfinal.

Jag är besviken bortom ord.

Mary Chapin Carpenter – The Things That We Are Made Of

Mary Chapin Carpenters tolfte(!) studioplatta är en sann njutning. Med en djup, snudd på trolsk stämma levererar hon ena sagolikt vackra låten efter den andra. Rösten är onekligen en stor tillgång, och inte heller blir den sämre i händerna på den hajpade producenten Dave Cobb (Sturgill Simpson, Jason Isbell, Chris Stapleton) som med sin patenterade fingertoppskänsla skapat ett perfekt ljudlandskap för den snart 60-åriga countrystjärnan.

Kompet består av gitarr, piano, ett stilla trumbeat och bara enstaka mer utsvävade instrument som till exempel synt från det glada 80-talet, ett otippat bra komplement till Carpenters mogna stämma, lyssna bara på ”Oh Rosetta”.

”The Middle Ages”, ”What Does It Mean to Travel” och ”Livingstone” är andra vassa spår som trots makligt tempo sticker ut som plattans bästa. En platta som mycket väl kan vara årets bästa, i alla fall om man som jag uppskattar country i stilla och mogen skrud.

Betyg: 4,5 (av 5)

Tomtebloss är kul.

Daniel Romano - Mosey

30-åriga Romano vann mitt countryhjärta med plattorna Workin’For The Music Man (2010) och Sleeping Beneath The Willow (2011). Då bjöd han på gammal hederlig folkcountry. Därefter har kanadensaren stadigt krånglat till det för sig.

Fjolårets fullängdare osade förvisso country så det räckte och blev över, men det kändes krystat, som att Romano gett sig fanken på att inte låta i närheten av något från denna tidsera och i ivern tyvärr låtit kvaliteten stryka på foten.

Kanske hade han i och med den plattan nått vägs ände vad gäller den något smala ”retrocountrygenren”, för Mosey är något helt annat. Romano själv vill dock hävda att han aldrig lirat country till att börja med utan alltid kallat sin musik för just Mosey.

Nya plattan består av elgitarrer, distade mickar och oljud som kulminerar i någon form av murrigt 60-tals poprocksound. Det är fortfarande en klar flört med tidigare årtionden men Romanos känsliga countryvisor är som ni förstår ett minne blott.

Trots att ett par pigga spår, däribland ”Valerie Léon” och ”Toulouse”,  så kan jag inte komma till någon annan slutsats än att Mosey är alldeles för Mosey.

Betyg: 2,5 (av 5)

Ny frisyr. Betyg: 1 (av 5)

Silverdrive 35 - "Bleeding Heart"

Se hit alla som gillar countryrock!

Silverdrive 35 är en svensk duo som nyligen släppt debutsingeln "Bleeding Heart". Låten är en solid bit med mustig sång och snajdiga gitarrsolon. Personligen föredrar jag ju min country i lite mindre rivigt format men även jag rycks med när refrängen tuggar igång. 

Duon består av Elias Ahlström och Carl-Fredrik Anulf. De har vunnit mångas countryhjärtan i och med sin medverkan i Svensktoppen nästa under våren och sommaren med just "Bleeding Heart".

Ni hittar låten på Spotify. Den har även fått äran att figurera på min sommarspotifylista, länk här.

Extraordinär hårkvalitet i det här bandet.