Musiklistan är dock den samma. Perfekt ljummen country och lite annat lustigt för lata dagar ute!
Länk här.
Visar inlägg med etikett Lucinda Williams. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lucinda Williams. Visa alla inlägg
lördag 20 april 2019
Spotifylista: Balkong
Nu är balkongsäsongen här! Nytt för i år är att jag inte har getingar boendes i balkongräcket.
Musiklistan är dock den samma. Perfekt ljummen country och lite annat lustigt för lata dagar ute!
Länk här.
Musiklistan är dock den samma. Perfekt ljummen country och lite annat lustigt för lata dagar ute!
Länk här.
måndag 26 december 2016
Årets album plats 10 till 6
Waldon debuterade 2014 med en riktig knock out, 5 (av 5) i betyg och stor beundran från undertecknad. Förväntningarna på uppföljaren var därför något upptrissade. Tyvärr införlivades de inte helt men ett par spår som till exempel "All By Myself" och "Don't Hurt The Ones Who Have Loved You The Most" var väl ändå ungefär så bra som countrymusik någonsin kan vara.
Americanaveteranen fortsätter att släppa nya plattor sisådär vartannat år. Inget fel med det ju eftersom hon fortfarande är bäst i klassen. Tyvärr är The Ghost of Highway 20 mer av ett mysigt bakgrundssound än en samling odödliga countryvisor. En Lucinda Williams på halvfart är dock bättre än mycket annat.
En av vår tids bästa låtskrivare som också seglar upp som en artist att räkna med. Clarks andra studioplatta nådde inte riktigt upp till magin som debuten 12 Stories (2014). Men låtar som "Daughter" och "Broke" är omöjligt att inte charmas av.
Trots att detta visst var Michaela Annes andra studioplatta känns det som hon kom från ingenstans. Jag är kanske inte den countrybloggare som har bäst koll förvisso men jag tycker ändå det var förvånande att jag helt missat en artist så i min smak. Hon sjunger gammeldags, klassisk country med precis rätta ängsliga känslan i rösten. Varsågod att upptäcka henne ni med.
Även om jag mest lyssnar på country fastnar jag ibland för populärmusik som vilken vanlig människa som helst. Det svenska popfenomenet har nått enorma framgångar med sin andra studioplatta, och varför skulle hon inte? Lady Wood är ett pärlband av suggestiv popmusik i modernt snitt.
onsdag 10 februari 2016
Lucinda Williams - The Ghosts of Highway 20
The Ghosts of Highway 20 är Lucinda Willams tolfte studioplatta och föga förvånande har den 63-åriga countryrockaren släppt ännu ett litet mästerverk. Någon recensent på Svenska Dagbladet beskrev soundet på nya plattan som att det låter som hon sjunger halvliggande på en bardisk. Det är en ganska träffande beskrivning av hennes artisteri i stort tycker jag. För Lucinda Williams musik är lika rak och ärlig som en förfriskad krogbesökare som slänger ut sin hjärtas sorger. Williams gör det dock med lite mer finess än ditt lokala fyllo.
Förutom tolv nya originallåtar bjuds man på en trivsam cover av Bruce Springsteens "Factory" och en formidabel musikalisk version av Woody Guthries roman "House of Earth". Av originalspåren är det svårt att välja ut favoriter, allt flyter på i ett behagligt tempo och precis som titeln syftar på så tas man med på en resa genom landsbygden kring Highway 20.
Lucinda Williams tolfte platta är ett pärlband av mäktig amerikana, man upphör aldrig att förvånas över den till synes bottenlösa låtskatt hon har i hjärtat. Dessutom har hon ju branchens vassaste stämband.
Bästa spår: "Ghosts of Highway 20", "If My Love Could Kill", "House of Earth"
Betyg: 4,5 (av 5)
Förutom tolv nya originallåtar bjuds man på en trivsam cover av Bruce Springsteens "Factory" och en formidabel musikalisk version av Woody Guthries roman "House of Earth". Av originalspåren är det svårt att välja ut favoriter, allt flyter på i ett behagligt tempo och precis som titeln syftar på så tas man med på en resa genom landsbygden kring Highway 20.
Lucinda Williams tolfte platta är ett pärlband av mäktig amerikana, man upphör aldrig att förvånas över den till synes bottenlösa låtskatt hon har i hjärtat. Dessutom har hon ju branchens vassaste stämband.
Bästa spår: "Ghosts of Highway 20", "If My Love Could Kill", "House of Earth"
Betyg: 4,5 (av 5)
 |
| Finns ej på Spotify, men på iTunes för blott 99 riksdaler. |
lördag 17 oktober 2015
Aaron Lee Tasjan - In The Blazes
Aaron Lee Tasjan upptäckte jag så sent som för bara någon månad sedan, och som en skänk från ovan släpper han nu sin debutplatta när det kommer till fullängdsformatet.
Plattan öppnar starkt med ”The Trouble With Drinkin’”, en countryvisa som sätter fingret på trubblet med att dricka, ”the trouble with drinkin’ is there ain’t no trouble at all”. Aaron menar på att man kan komma åt alkoholens sötma lite varstans och på så vis riskerar att gå full genom livet (underbara tanke!). Vill man dra en lina eller dylikt får man ju åtminstone ha lite kontakter. Antar jag, jag har aldrig sett en lina i mitt liv.
En annan fin bit är ”Lucinda’s Room”. En låt inspirerad efter en hotellvistelse där alla rum var döpta efter olika artister. Aaron hamnade i Drunken Angel room efter Lucinda Williams (världens bästa artist reds. anm.) låt. Jag gillar Aaron bäst i de här lugna låtarna med lite vettigt textinnehåll. Tyvärr är just de ganska få till antalet. Istället ger han sig ofta ut på skrikiga musikaliska äventyr med distade elgitarrer och det är ju inte min kopp av te.
Jag skulle gärna vara en sån som älskar artister som Aaron Lee Tasjan. Men det är lite svårt när han släpper en sån gapig debutplatta. Jag ger ändå okej betyg tack vare ett par lugna bitar och en fin röst bakom allt krimskrams. Dessutom ett fräsigt skivomslag.
Betyg: 3 (av 5)
Plattan öppnar starkt med ”The Trouble With Drinkin’”, en countryvisa som sätter fingret på trubblet med att dricka, ”the trouble with drinkin’ is there ain’t no trouble at all”. Aaron menar på att man kan komma åt alkoholens sötma lite varstans och på så vis riskerar att gå full genom livet (underbara tanke!). Vill man dra en lina eller dylikt får man ju åtminstone ha lite kontakter. Antar jag, jag har aldrig sett en lina i mitt liv.
En annan fin bit är ”Lucinda’s Room”. En låt inspirerad efter en hotellvistelse där alla rum var döpta efter olika artister. Aaron hamnade i Drunken Angel room efter Lucinda Williams (världens bästa artist reds. anm.) låt. Jag gillar Aaron bäst i de här lugna låtarna med lite vettigt textinnehåll. Tyvärr är just de ganska få till antalet. Istället ger han sig ofta ut på skrikiga musikaliska äventyr med distade elgitarrer och det är ju inte min kopp av te.
Jag skulle gärna vara en sån som älskar artister som Aaron Lee Tasjan. Men det är lite svårt när han släpper en sån gapig debutplatta. Jag ger ändå okej betyg tack vare ett par lugna bitar och en fin röst bakom allt krimskrams. Dessutom ett fräsigt skivomslag.
Betyg: 3 (av 5)
lördag 3 januari 2015
Årets bästa plattor plats 5 till 1
5. Lera Lynn - The Avenues
Den amerikanska sångerskan har kanske inte nått ut till den breda massan med sin behagliga countrymusik men i den här bloggarkvarten är hon en riktig liten husgud. The Avenues är inte riktigt lika vass som debutplattan men bra nära. Bästa spår: "Out To Sea", "Refrain", "Empty Pages".
4. Lucinda Williams - Down Where The Spirit Meet The Bone
Som alltid när det vankas skivsläpp från min största idol är jag så exalterad att jag nästan pinkar på mig, och trots de skyhöga förväntningarna blir jag aldrig besviken. Lucinda Williams dubbelplatta är en stilstudie i smakfull americana. Det enda negativa man kan säga om den är väl att den inte finns på spotify.
3. First Aid Kit - Stay Gold
Redan när man hörde första stråktagen på "My Silver Lining" försod man att duon hade något stort på gång. Och så rätt man hade för Stay Gold bjuder ju på nio låtar till som är minst lika magiska! På kort tid har de etablerat sig som en av de riktigt stora inom den alternativa countryscenen, även utrikes. Trots en inbyggd svensk avundsjuka blir man ju faktiskt lite stolt över sina landsvänner. Bästa spår: "Shattered & Hollow".
2. Rosanne Cash - The River and The Thread
När jag först hörde Rosannes 13:e(!) platta hade jag precis summerat musikåret 2013 och redan då visste jag att hon skulle hamna här någonstans i topp över 2014 års bästa plattor. Jag vet att jag är onaturligt svag för de lite äldre countrytjejerna men jag utgår ifrån att alla med hörselorgan uppskattar de vackra tonerna på "Ettas Tune", "Biloxi", "A Feather's Not A Bird", "When The Master Calls The Roll" och "Your Southern Heart".
1. Sam Outlaw - Sam Outlaw
För första gången i the history of time så kniper en futtig EP förstaplatsen. Cowboyen från Los Angeles med det coolaste namnet i stan upptäckte jag plötsligt en kylig aprildag och sedan dess har jag varit hans största fan. Hans självtitulerade EP är så långt ifrån den äckliga kommersiella countryn som man kan komma och det är en himla bra sak. Har ni hört något vackrare än "Something That I Gotta Do" i år? Det har inte jag.
Glädjande nog är Sam också nära ett nytt skivsläpp, men tydligen är han smått pank så skänk en slant om ni är rika som troll och har lika bra musiksmak som jag.
Det var alltså musikåret 2014. Fram med era åsikter, olaga hot, kränkningar och verbala påhopp i kommentatorsfältet!
Den amerikanska sångerskan har kanske inte nått ut till den breda massan med sin behagliga countrymusik men i den här bloggarkvarten är hon en riktig liten husgud. The Avenues är inte riktigt lika vass som debutplattan men bra nära. Bästa spår: "Out To Sea", "Refrain", "Empty Pages".
4. Lucinda Williams - Down Where The Spirit Meet The Bone
Som alltid när det vankas skivsläpp från min största idol är jag så exalterad att jag nästan pinkar på mig, och trots de skyhöga förväntningarna blir jag aldrig besviken. Lucinda Williams dubbelplatta är en stilstudie i smakfull americana. Det enda negativa man kan säga om den är väl att den inte finns på spotify.
3. First Aid Kit - Stay Gold
Redan när man hörde första stråktagen på "My Silver Lining" försod man att duon hade något stort på gång. Och så rätt man hade för Stay Gold bjuder ju på nio låtar till som är minst lika magiska! På kort tid har de etablerat sig som en av de riktigt stora inom den alternativa countryscenen, även utrikes. Trots en inbyggd svensk avundsjuka blir man ju faktiskt lite stolt över sina landsvänner. Bästa spår: "Shattered & Hollow".
2. Rosanne Cash - The River and The Thread
När jag först hörde Rosannes 13:e(!) platta hade jag precis summerat musikåret 2013 och redan då visste jag att hon skulle hamna här någonstans i topp över 2014 års bästa plattor. Jag vet att jag är onaturligt svag för de lite äldre countrytjejerna men jag utgår ifrån att alla med hörselorgan uppskattar de vackra tonerna på "Ettas Tune", "Biloxi", "A Feather's Not A Bird", "When The Master Calls The Roll" och "Your Southern Heart".
1. Sam Outlaw - Sam Outlaw
För första gången i the history of time så kniper en futtig EP förstaplatsen. Cowboyen från Los Angeles med det coolaste namnet i stan upptäckte jag plötsligt en kylig aprildag och sedan dess har jag varit hans största fan. Hans självtitulerade EP är så långt ifrån den äckliga kommersiella countryn som man kan komma och det är en himla bra sak. Har ni hört något vackrare än "Something That I Gotta Do" i år? Det har inte jag.
Glädjande nog är Sam också nära ett nytt skivsläpp, men tydligen är han smått pank så skänk en slant om ni är rika som troll och har lika bra musiksmak som jag.
Det var alltså musikåret 2014. Fram med era åsikter, olaga hot, kränkningar och verbala påhopp i kommentatorsfältet!
torsdag 9 oktober 2014
Lucinda Williams - Down Where the Spirit Meets the Bone
Årets mest spännande skivsläpp är här! Lucinda Williams dubbelplatta med den vackraste titeln i mannaminne, Down Where the Spirit Meets the Bone.
Man har som Lucinda Williams fan blivit bortskämd under de senaste åren med täta skivsläpp. Det har dessutom varit riktigt bra album, senaste Blessed (2011) fick exempelvis full pott här på bloggen. Men det är väl inte möjligt att släppa ett till kanonalbum, och dessutom ett innehållande hela 20 låtar? Jo tydligen.
För Down Where the Spirit Meets the Bone är precis så bra som man hade hoppats. Det enda kritiska man kan säga om det är väl att den riktiga panghiten saknas, men vad gör det när man istället får 20 jämnbra countryvisor med precis de rätta proportionerna av Lucindas rossliga röst och gnissliga elgitarrer.
Jag försöker frenetiskt leta upp mina favoritlåtar på albumet men när jag går igenom låtlistan märker jag att alla låtar är superb. Kanske är den charmiga "Stand Right By Each Other" något av en personlig favorit men det är ju onekligen en svår uppgift att plocka russin ur en kaka som bara består av russin*.
Betyg: 4,5 (av 5)
Plattan finns inte på Spotify (ännu) men skit i att äta idag så har ni råd att köpa hennes platta på exempelvis Itunes, bara 109 kronor.
* Jag har använt exakt samma russinuttryck innan på bloggen men tänker att det är inget som folk lägger på minnet.
Man har som Lucinda Williams fan blivit bortskämd under de senaste åren med täta skivsläpp. Det har dessutom varit riktigt bra album, senaste Blessed (2011) fick exempelvis full pott här på bloggen. Men det är väl inte möjligt att släppa ett till kanonalbum, och dessutom ett innehållande hela 20 låtar? Jo tydligen.
För Down Where the Spirit Meets the Bone är precis så bra som man hade hoppats. Det enda kritiska man kan säga om det är väl att den riktiga panghiten saknas, men vad gör det när man istället får 20 jämnbra countryvisor med precis de rätta proportionerna av Lucindas rossliga röst och gnissliga elgitarrer.
Jag försöker frenetiskt leta upp mina favoritlåtar på albumet men när jag går igenom låtlistan märker jag att alla låtar är superb. Kanske är den charmiga "Stand Right By Each Other" något av en personlig favorit men det är ju onekligen en svår uppgift att plocka russin ur en kaka som bara består av russin*.
Betyg: 4,5 (av 5)
Plattan finns inte på Spotify (ännu) men skit i att äta idag så har ni råd att köpa hennes platta på exempelvis Itunes, bara 109 kronor.
* Jag har använt exakt samma russinuttryck innan på bloggen men tänker att det är inget som folk lägger på minnet.
söndag 5 oktober 2014
fredag 17 januari 2014
Lucinda Williams - Lucinda Williams (25th anniversary reissue!)
Min absoluta favoritcountrytant är aktuell med ett jubileum i form av att hennes självtitulerade studioplatta nu släpps igen, 25 år senare (dålig mening, red. anm.).
Plattan var hennes andra platta med egna låtar och släpptes alltså 1988. Den har blivit ofantligt populär bland Lucindaanhängare världen över och har tydligen inte gått att få tag på under de senaste tio åren. Den finns heller inte på Spotify vilket ju är platsen där jag (och de flesta civiliserade människor) konsumerar all musik. Det är jädra synd det för albumet bjuder på många riktigt vassa låtar och är absolut ett av Lusses finaste verk.
Men gråt inga tårar över detta herregud. Dels kan ni ju faktiskt köpa nyutgåvan och trycka in i en så kallad CD-spelare. Eller så kan ni gotta er i låtarna på youtube, det är ju lite 2007 och kanske lite white trash men vad ska en countryflicka göra om hon vill ha sig en Lussedos anno 1988?!
Jag har i alla fall underlättat för oss litegrann genom att rada upp låtarna här nedan. Så kan vi diskutera sen i kommentarsfältet vilka låtar vi gillar bäst.
Plattan var hennes andra platta med egna låtar och släpptes alltså 1988. Den har blivit ofantligt populär bland Lucindaanhängare världen över och har tydligen inte gått att få tag på under de senaste tio åren. Den finns heller inte på Spotify vilket ju är platsen där jag (och de flesta civiliserade människor) konsumerar all musik. Det är jädra synd det för albumet bjuder på många riktigt vassa låtar och är absolut ett av Lusses finaste verk.
Men gråt inga tårar över detta herregud. Dels kan ni ju faktiskt köpa nyutgåvan och trycka in i en så kallad CD-spelare. Eller så kan ni gotta er i låtarna på youtube, det är ju lite 2007 och kanske lite white trash men vad ska en countryflicka göra om hon vill ha sig en Lussedos anno 1988?!
Jag har i alla fall underlättat för oss litegrann genom att rada upp låtarna här nedan. Så kan vi diskutera sen i kommentarsfältet vilka låtar vi gillar bäst.
torsdag 16 januari 2014
Rosanne Cash - The River & The Thread
Rosanne Cash har i dagarna lanserat sin 13:e (!) platta. Det gjorde ju mig glad eftersom jag är lite svag för medelålders kvinnor som lirar country/western. Jag säger bara Emmylou Harris, Patty Griffin, Lucinda Williams, Kathy Mattea, Matraca Berg med flera, med flera.
The River & The Thread, som förövrigt är en ovanligt vacker albumtitel, är Rosannes första platta med eget material på åtta år. Och hon har onekligen samlat på sig ett gediget låtmaterial under tiden, för här finns ju ett par riktigt fina bitar.
Från svängiga "A Feather's Not A Bird" till småputtriga "Your Southern Heart" är det kvalitet rakt igenom. Soundet är generellt åt det mörka och murriga hållet, de riktigt glada låtarna lyser med sin frånvaro. Men man är väl inte riktigt ute efter någon partystämning när man lyssnar på en singer/songwriter i Rosanne Cashs kaliber. Istället bjuds man på svepande melodier och vackra arrangemang med en vokalist som verkligen förmedlar en gosig känsla i rösten. Och det är väl bra country i ett nötskal det!
Kanske är The River & The Thread till och med Rosannes bästa skiva, musikåret 2014 fick ju åtminstone en sällsynt bra start.
Bästa spår: "A Feather's Not A Bird", "Etta's Tune", "Tell Heaven" "When The Master Calls The Rolls", "You Southern Heart"
Betyg: 4 (av 5)
The River & The Thread, som förövrigt är en ovanligt vacker albumtitel, är Rosannes första platta med eget material på åtta år. Och hon har onekligen samlat på sig ett gediget låtmaterial under tiden, för här finns ju ett par riktigt fina bitar.
Från svängiga "A Feather's Not A Bird" till småputtriga "Your Southern Heart" är det kvalitet rakt igenom. Soundet är generellt åt det mörka och murriga hållet, de riktigt glada låtarna lyser med sin frånvaro. Men man är väl inte riktigt ute efter någon partystämning när man lyssnar på en singer/songwriter i Rosanne Cashs kaliber. Istället bjuds man på svepande melodier och vackra arrangemang med en vokalist som verkligen förmedlar en gosig känsla i rösten. Och det är väl bra country i ett nötskal det!
Kanske är The River & The Thread till och med Rosannes bästa skiva, musikåret 2014 fick ju åtminstone en sällsynt bra start.
Bästa spår: "A Feather's Not A Bird", "Etta's Tune", "Tell Heaven" "When The Master Calls The Rolls", "You Southern Heart"
Betyg: 4 (av 5)
söndag 27 oktober 2013
lördag 5 oktober 2013
Daniel Romano - Come Cry With Me
Daniel Romanos efterlängtade tredje platta släpptes redan i januari men först nu (9 MÅNADER SENARE!) finns albumet på spotify.
Come Cry With Me är att gå tillbaka en sisådär femtio år i tiden. Romano lirar alltså riktig gubbcountry, tänk Waylon Jennings, Hank Williams eller George Jones. Jag är personligen inte ett stort fan av just gubbcountry men det är mycket svårt att inte gilla Romanos lillgamla retrocountry. I klassisk countrymanér vecklas en liten berättelse ut i låtarna. Som till exempel på "I'm Not Crying Over You" och skojfriska "Chicken Bill" och "When I Was Abroad". Texterna är ganska tramsiga men han sjunger med sån övertygelse i rösten att han för det mesta kommer undan med det.
Jag tycker dock Romano har sina bästa stunder på de lite seriösare spåren som "He Let's Her Memory Go", "Where No One Else Will Find It" och überfina "Just Between You And Me" som sjungs ihop med någon slags indiepoppare som heter Misha Bower, hon låter lite lik Lucinda Williams vilket ju är ett strålande betyg!
Sammanfattningsvis bjuder Romano på riktigt härlig old school country. Det kan bli lite mycket av det goda stundtals men på det stora hela är det väl mest uppfriskande med en countrygrabb som klär sig i brun- och rosablommig kavaj och sjunger floskler från hjärtat.
Betyg: 3,5 (av 5)
Come Cry With Me är att gå tillbaka en sisådär femtio år i tiden. Romano lirar alltså riktig gubbcountry, tänk Waylon Jennings, Hank Williams eller George Jones. Jag är personligen inte ett stort fan av just gubbcountry men det är mycket svårt att inte gilla Romanos lillgamla retrocountry. I klassisk countrymanér vecklas en liten berättelse ut i låtarna. Som till exempel på "I'm Not Crying Over You" och skojfriska "Chicken Bill" och "When I Was Abroad". Texterna är ganska tramsiga men han sjunger med sån övertygelse i rösten att han för det mesta kommer undan med det.
Jag tycker dock Romano har sina bästa stunder på de lite seriösare spåren som "He Let's Her Memory Go", "Where No One Else Will Find It" och überfina "Just Between You And Me" som sjungs ihop med någon slags indiepoppare som heter Misha Bower, hon låter lite lik Lucinda Williams vilket ju är ett strålande betyg!
Sammanfattningsvis bjuder Romano på riktigt härlig old school country. Det kan bli lite mycket av det goda stundtals men på det stora hela är det väl mest uppfriskande med en countrygrabb som klär sig i brun- och rosablommig kavaj och sjunger floskler från hjärtat.
Betyg: 3,5 (av 5)
onsdag 29 maj 2013
Nästan sommar
Igår hade jag och Frida en riktig pensionärsdag innan vi stämplade in för kvällsjobb. Vi började med lunch på röda korset, räkmacka och läsk för bara 40 kronor! Sedan cyklade vi vidare till Erikshjälpen där stans alla snåljåpar antikvitetsentusiaster hängde på låset, de har ju bara öppet två dagar i veckan. Jag fyndade en mandelkvarn från kanske början av seklet, vad vet jag. Nu jädrar ska det bakas chokladbiskvier och dylikt!
Vädret var ovanligt fint igår, inte alls som det brukar vara i min lilla stad. Solen sken och det var värme i luften. Så vi satte oss vid sjön och doppade fötterna i vattnet. För ett ögonblick kändes det som vi var elva år och hade sommarlov.
.JPG)
Men det var en kortvarig glädje för vi hade ju ett arbete att sköta. Det var dock ganska trevligt på jobbet igår, lugnt och fint. Det är det i och för sig ganska ofta. Det här att det skulle vara så stressigt inom vården är lite av en myt, men det ska man kanske inte säga så högt.
Om någon har orkat läsa hela det här inlägget så belönas ni med en ny och fräsch spotifylista, den hittar ni här.
 |
| Mandelkvarn för 35 kr. Solglajerna har jag fyndat på Lindex för en billig penning. |
.JPG)
Men det var en kortvarig glädje för vi hade ju ett arbete att sköta. Det var dock ganska trevligt på jobbet igår, lugnt och fint. Det är det i och för sig ganska ofta. Det här att det skulle vara så stressigt inom vården är lite av en myt, men det ska man kanske inte säga så högt.
 |
| Centrallasarettet Växjö, där jag jobbar. |
måndag 20 maj 2013
Lucinda Williams live på Pustervik i Göteborg
I fredags lirade Lucinda Williams på Pustervik i Göteborg. Jag var självklart på plats.
På grund av ett växelfel i Värnamo så missade jag tyvärr de första självande minuterna av konserten. Men Ollebror var ju där och kunde återberätta. Tydligen missade jag "Passionate Kisses" och ett par till men ingen idé att sura över det, ölen var god och stämningen hög. Man känner sig dessutom alltid väldigt ung och fräsch när man umgås med Lucinda Williams-anhängare, de är ju i regel 60 plus och allmänt gubbiga i utstrålningen.
Första låten som jag hörde i sin helhet var "Pineola", en gammal dänga från plattan Sweet Old World från 1992. Därefter följde "Fruits of My Labour" har jag för mig. En fin låt som gjorde sig riktigt bra live med sin svajiga gitarr.
"Copenhagen" var väl den första låten som lockade till ett litet jubel i publiken. Och den är ju himla fin, kanske bästa låten från senaste plattan Blessed. Jag hade nog trott att hon skulle spelat betydligt fler låtar från den plattan men det blev bara ovan nämnda och "Born To Be Loved" vad jag kan minnas.
Ungefär halvvägs in i konserten bytte Lucinda ut sin akustiska gitarr mot en elektrisk och det var väl inte så himla smart, nu blev det långa gnissliga gitarrsolon och allmänt oljud. Riviga "Honey Bee" gjordes dock med den äran och man märker ju att Lusse gillar att ruffa runt med elgitarr på scen så då kan hon väl få göra det.
På det stora hela var det en finfin konsert. Lucinda Williams körde kanske lite med autopiloten i men det är väl inte heller så lätt att rocka loss fullständigt med en ståpublik som på sin höjd vajar lite i sidled när det riktigt svänger. Jag saknade ett par av hennes fantastiska låtar från bästa plattan "Car Wheels On A Gravel Road" men annars var jag nöjd med underhållningen.
Efteråt tog vi en öl på Jerntorgets brygghus och sen åkte vi hem.
.JPG)
På grund av ett växelfel i Värnamo så missade jag tyvärr de första självande minuterna av konserten. Men Ollebror var ju där och kunde återberätta. Tydligen missade jag "Passionate Kisses" och ett par till men ingen idé att sura över det, ölen var god och stämningen hög. Man känner sig dessutom alltid väldigt ung och fräsch när man umgås med Lucinda Williams-anhängare, de är ju i regel 60 plus och allmänt gubbiga i utstrålningen.
Första låten som jag hörde i sin helhet var "Pineola", en gammal dänga från plattan Sweet Old World från 1992. Därefter följde "Fruits of My Labour" har jag för mig. En fin låt som gjorde sig riktigt bra live med sin svajiga gitarr.
"Copenhagen" var väl den första låten som lockade till ett litet jubel i publiken. Och den är ju himla fin, kanske bästa låten från senaste plattan Blessed. Jag hade nog trott att hon skulle spelat betydligt fler låtar från den plattan men det blev bara ovan nämnda och "Born To Be Loved" vad jag kan minnas.
Ungefär halvvägs in i konserten bytte Lucinda ut sin akustiska gitarr mot en elektrisk och det var väl inte så himla smart, nu blev det långa gnissliga gitarrsolon och allmänt oljud. Riviga "Honey Bee" gjordes dock med den äran och man märker ju att Lusse gillar att ruffa runt med elgitarr på scen så då kan hon väl få göra det.
På det stora hela var det en finfin konsert. Lucinda Williams körde kanske lite med autopiloten i men det är väl inte heller så lätt att rocka loss fullständigt med en ståpublik som på sin höjd vajar lite i sidled när det riktigt svänger. Jag saknade ett par av hennes fantastiska låtar från bästa plattan "Car Wheels On A Gravel Road" men annars var jag nöjd med underhållningen.
Efteråt tog vi en öl på Jerntorgets brygghus och sen åkte vi hem.
.JPG)
Vill ni läsa en riktig recension, se hit.
tisdag 26 februari 2013
Lucinda Williams - "Soldier's Song"
Sinnessjukt vacker sång från allas vår favorit (väl?) Lucinda Williams senaste.
onsdag 13 februari 2013
3 glada nyheter
1. Jag fyndade fint porslin igår på bygdens nyrenoverade Erikshjälpen.
 |
| 2 x blåblommig från Arabia, 1 x Rart smålandstryck från Gustavsberg, 4 x lilablå från Gefle. |
2. Lucinda Williams planerar en Europaturné i vår. Hon stannar till i Göteborg 17:e maj, Malmö 23:e maj, Uppsala 25:e maj och Stockholm 26:e maj. Jag såg henne för ett par år sedan en kylig kväll i Malmö. Det var magiskt trots att hon var flera timmar sen in på scenen och lite smått oredig. Sedan dess har hon ju också släppt hela två eller tre nya album som alla varit rätt så grymma.
3. Det har tydligen släppts lite artister till sommarens High Chaparall Country Music Festival. Jag ska kolla in vilka de är och återkomma i ärendet. Om ni missade förra årets bloggmaraton från festivalen hittar ni inläggen här här och här!
 |
| Förra årets festival var svinkall och regnig men trevlig ändå! |
söndag 6 maj 2012
tisdag 13 mars 2012
Kerstin tipsar
God tisdag på er. Jag vill bara i all enkelhet tipsa om en av mina favoritplattor. Det rör sig om Lucinda Williams West från 2007.
Lusse tar oss med på en underbar musikalisk resa. Från den första simpla ackordslingan på "Are You Alright" till den skälvande sången på titelspåret "West". Hela albumet osar mustig americana och jag skulle vilja säga att det nog är hennes näst bästa platta, inget slår ju genombrottet Car Wheels On A Gravel Road.
West är dock betydligt mer lättsmält och nedtonad än Car Wheels och därför perfekt för till exempel en bakissöndag eller dylikt, när man bara är hemma och sitter av tiden. Det hela lunkar liksom på i ett behagligt tempo och Lucinda måste här också uppnått någon slags peak i rosslig tantrocksound, hennes röst är underbart skrovlig albumet igenom.
Bästa spår: "Are You Alright", "Mama You Sweet", "Where is My Love" och den störtsköna "Wrap My Head Around That".
Självfallet finns West på Spotify.
Lusse tar oss med på en underbar musikalisk resa. Från den första simpla ackordslingan på "Are You Alright" till den skälvande sången på titelspåret "West". Hela albumet osar mustig americana och jag skulle vilja säga att det nog är hennes näst bästa platta, inget slår ju genombrottet Car Wheels On A Gravel Road.
West är dock betydligt mer lättsmält och nedtonad än Car Wheels och därför perfekt för till exempel en bakissöndag eller dylikt, när man bara är hemma och sitter av tiden. Det hela lunkar liksom på i ett behagligt tempo och Lucinda måste här också uppnått någon slags peak i rosslig tantrocksound, hennes röst är underbart skrovlig albumet igenom.
Bästa spår: "Are You Alright", "Mama You Sweet", "Where is My Love" och den störtsköna "Wrap My Head Around That".
Självfallet finns West på Spotify.
 |
| Lucinda på min dator. |
onsdag 7 mars 2012
Elise Davis - Cheap Date
Elise Davis är en ny bekantskap för mig. Jag snubblade över hennes senaste platta Cheap Date för ett par veckor sedan under en session planlöst websurfande. Sedan dess har jag upptäckt fler och fler fantastiska låtar på den.
Jag vet egentligen ingenting om Elise. Hon finns inte med på wikipedia och därför ju svår att få grepp om. På hennes hemsida ser jag att hon växte upp i Little Rock, Arkansas om det är någon till intresse.
Jag gillar i alla fall Elise och hennes släpiga stämma. Låtarna är inte särskilt country på det stora hela men det vilar en härlig americanavibb över det hela, inte helt olikt min favorit Lucinda Williams i musikstil.
Bästa låten på plattan är den magnifika "Make The Kill". Jag fastnade direkt för den på grund av den härliga baktakten och kaxiga sången/texten. Det tog sedan en stund för mig att uppskatta plattans övriga låtar men en efter en smög de sig på mig.
"I Get Aweful Lonesome" är egentligen en tragisk historia rent textmässigt men en underbar musikalisk upplevelse med sin svajiga gitarr och lunkande tempo. "Diamond Days" är lite på samma deppiga tema men också den en riktigt fin låt. Här nedan sitter hon på något tjusigt stengolv och lirar den.
Egentligen är det mesta på Cheap Date lite så här smådeppigt. Kanske är det därför jag gillar den förhållandevis glada låten "Make The Kill" så mycket.
Elise Davis var för mig en härlig ny bekantskap. Ni hittar henne på Spotify. Där finns även hennes förra platta The Same Vein från 2010. Jag utgår från att den också är bra.
Cheap Date får 4 (av 5) i betyg.
Jag vet egentligen ingenting om Elise. Hon finns inte med på wikipedia och därför ju svår att få grepp om. På hennes hemsida ser jag att hon växte upp i Little Rock, Arkansas om det är någon till intresse.
Jag gillar i alla fall Elise och hennes släpiga stämma. Låtarna är inte särskilt country på det stora hela men det vilar en härlig americanavibb över det hela, inte helt olikt min favorit Lucinda Williams i musikstil.
Bästa låten på plattan är den magnifika "Make The Kill". Jag fastnade direkt för den på grund av den härliga baktakten och kaxiga sången/texten. Det tog sedan en stund för mig att uppskatta plattans övriga låtar men en efter en smög de sig på mig.
"I Get Aweful Lonesome" är egentligen en tragisk historia rent textmässigt men en underbar musikalisk upplevelse med sin svajiga gitarr och lunkande tempo. "Diamond Days" är lite på samma deppiga tema men också den en riktigt fin låt. Här nedan sitter hon på något tjusigt stengolv och lirar den.
Egentligen är det mesta på Cheap Date lite så här smådeppigt. Kanske är det därför jag gillar den förhållandevis glada låten "Make The Kill" så mycket.
Elise Davis var för mig en härlig ny bekantskap. Ni hittar henne på Spotify. Där finns även hennes förra platta The Same Vein från 2010. Jag utgår från att den också är bra.
Cheap Date får 4 (av 5) i betyg.
söndag 1 januari 2012
Årets album plats 5 - 1
Jag ger er årets fem bästa album. Varsågoda.
5. Pistol Annies - Hell On Heels
Miranda Lambert fick för sig att dra igång ett sidoprojekt med vännerna Ashley Monroe och Angaleena Presley. Lite konstigt kanske när man är en av, eller kanske den största, kvinnliga countryartisten just nu. Men hon visste nog vad hon gjorde för Pistol Annies levererade ett av årets tajtaste plattor. De tre vännerna kan verkligen ta en ton. Sällan har trestämmigt låtit så läckert.
4. Lucinda Williams - Blessed
Man har på senare år blivit bortskämd med regelbundna skivsläpp från den 58-åriga countryrockaren, Blessed är hennes tredje platta på fem år. Och hon håller stilen, det är ruffig sång och snygga melodier. Svårare än så är det tydligen inte att vispa ihop årets fjärde bästa platta.
3. Sunny Sweeney - Concrete
Med en röst som gjord för klassisk countrymusik slog Sunny igenom år 2010 med låten From A Table Away, en stilstudie i hur en perfekt countrylåt ska låta. Fullängdsalbumet kom i somras och bjöd på 9 till sådana låtar. För den bedriften kniper hon bronspengen på denna prestigefyllda lista.
2. Gillian Welch - The Harrow And The Harvest
Det var med glädjetårar i ögonen jag möttes av beskedet att Gillian Welch skulle släppa et nytt album. Det första på hela åtta år. Förväntningarna var upptrissade till max och det borde egentligen vara en omöjlighet att införliva dem. Men min kära Gillian dammade av sin gamla banjo och levererade sitt livs platta. Vackraste melodin heter Hard Times och den bjussar på just en massa banjo och det har det här lille banjofreaket till bloggerska så klart uppskattat. Hoppas det inte dröjer åtta år igen till nästa mästerverk.
1. Anna Ternheim - The Night Visitor
Det är alltså varken Gillian, Lucinda, Alison eller Emmylou som gjort årets bästa platta utan Anna Ternheim av alla människor. Hon lämnade New York och indiepopen för att söka lyckan i countryns mecka Nashville. Där spelade hon in låtar med ett par av branchens största producenter och låtskrivare. Resultatet blev The Night Visitor, en samling visor som var det bästa som nådde mina små öron detta året. Lyssna bara på Walking Aimlessly och Black Light Shines, herregud vad fint.
Håller ni med mig eller är jag helt ute och cyklar?
Miranda Lambert fick för sig att dra igång ett sidoprojekt med vännerna Ashley Monroe och Angaleena Presley. Lite konstigt kanske när man är en av, eller kanske den största, kvinnliga countryartisten just nu. Men hon visste nog vad hon gjorde för Pistol Annies levererade ett av årets tajtaste plattor. De tre vännerna kan verkligen ta en ton. Sällan har trestämmigt låtit så läckert.
Man har på senare år blivit bortskämd med regelbundna skivsläpp från den 58-åriga countryrockaren, Blessed är hennes tredje platta på fem år. Och hon håller stilen, det är ruffig sång och snygga melodier. Svårare än så är det tydligen inte att vispa ihop årets fjärde bästa platta.
Med en röst som gjord för klassisk countrymusik slog Sunny igenom år 2010 med låten From A Table Away, en stilstudie i hur en perfekt countrylåt ska låta. Fullängdsalbumet kom i somras och bjöd på 9 till sådana låtar. För den bedriften kniper hon bronspengen på denna prestigefyllda lista.
Det var med glädjetårar i ögonen jag möttes av beskedet att Gillian Welch skulle släppa et nytt album. Det första på hela åtta år. Förväntningarna var upptrissade till max och det borde egentligen vara en omöjlighet att införliva dem. Men min kära Gillian dammade av sin gamla banjo och levererade sitt livs platta. Vackraste melodin heter Hard Times och den bjussar på just en massa banjo och det har det här lille banjofreaket till bloggerska så klart uppskattat. Hoppas det inte dröjer åtta år igen till nästa mästerverk.
Det är alltså varken Gillian, Lucinda, Alison eller Emmylou som gjort årets bästa platta utan Anna Ternheim av alla människor. Hon lämnade New York och indiepopen för att söka lyckan i countryns mecka Nashville. Där spelade hon in låtar med ett par av branchens största producenter och låtskrivare. Resultatet blev The Night Visitor, en samling visor som var det bästa som nådde mina små öron detta året. Lyssna bara på Walking Aimlessly och Black Light Shines, herregud vad fint.
Håller ni med mig eller är jag helt ute och cyklar?
torsdag 24 november 2011
The Lost Notebooks of Hank Williams
Hank Williams, den gamle countryräven, är väl en av countryns största legender. Detta trots att att han trillade av pinn vid en ålder av taniga 29 år.
I höst har en massa fina moderna artister gjort låtar på hans tidigare halvfärdiga texter. Resultatet är The Lost Notebooks of Hank Williams. Bland artisterna återfinns många av mina personliga favoriter som till exempel Lucinda Williams, Holly Williams, Jakob Dylan och Patty Loveless.
Holly gör en vacker låt som heter Blue Is My Heart och det är en av de bättre på plattan. Hon borde väl verkligen komma till skott snart och leverera ett nytt album? Lusse gör ju heller sällan någon besviken och hon rockar sig stabilt genom I'm So Happy I Found You, en visa som har något härligt trögt över sig.
Men allra bäst på platten är You Know That I Know av Jack White och I Hope You Shed A Million Tears av Vince Gill och Rodney Crowell. Riktigt härlig gammeldags country!
På det stora hela är den förlorade anteckningsboken ett mycket trivsamt album. In på Spotify med er och leta upp det!
I höst har en massa fina moderna artister gjort låtar på hans tidigare halvfärdiga texter. Resultatet är The Lost Notebooks of Hank Williams. Bland artisterna återfinns många av mina personliga favoriter som till exempel Lucinda Williams, Holly Williams, Jakob Dylan och Patty Loveless.
Holly gör en vacker låt som heter Blue Is My Heart och det är en av de bättre på plattan. Hon borde väl verkligen komma till skott snart och leverera ett nytt album? Lusse gör ju heller sällan någon besviken och hon rockar sig stabilt genom I'm So Happy I Found You, en visa som har något härligt trögt över sig.
Men allra bäst på platten är You Know That I Know av Jack White och I Hope You Shed A Million Tears av Vince Gill och Rodney Crowell. Riktigt härlig gammeldags country!
På det stora hela är den förlorade anteckningsboken ett mycket trivsamt album. In på Spotify med er och leta upp det!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)