Spotifylista: sommar

Ni ligger säkert sömnlösa om nätterna och grubblar över vad jag lyssnar på för musik. Men snälla ni, det kan ni sluta med. Här kommer sommarens spotifylista och eftersom min semester bara är i sin linda så kommer jag säkert peta in en massa mer fina bitar på den vad det lider.

Kanske har ni också något vasst tips på vad man ska lyssna på sommaren 2015?

Laura Bell Bundy - Another Piece of Me

Laura Bell Bundy är kanske mest känd i Sverige som Dr. Jordan Denby i sitcomen Anger Management. Men hon har rysligt många strängar på sin lyra, utöver skådespeleriet är hon också en countrymusiker med en pipa av guld.

Another Piece of Me är uppföljaren till Achin' and Shakin' (2010), en platta som jag var omåttligt förtjust i. Kanske når inte nya plattan upp till dess magi men rösten är fortfarande en av branchens vassaste och här finns ett par riktigt svängiga bitar. "Two Step" (som släpptes som singel redan 2013?) är en typisk Bell Bundy låt med urfånig text, dessutom kryddat men en rappare. Så klart gillar jag det starkt, för man blir glad av den och man har bra lust att ge sig på den ädla konsten av linedance. "Making Me Feel" är också en rivig bit med ett riktigt buggbeat, alltså svår att sitta still till.

Men det är inte bara tjo och tjim. Lugna bitar som "China And Wine" och "Give My Heart A Break" är fina som smort.

Men allra bäst är den helknasiga "Kentucky Dirty" (som dock inte är särskilt ny då den såg dagens ljus redan 2013 i och med denna härliga video).



Betyg: 3,5 (av 5)

Laura Bell Bundy - "Kentucky Dirty"

Nu var det väl alldeles för längesen det dök upp något renodlat countryinlägg på den här countrybloggen. Men det kan ju kanske bero på att det inte hänt så himla mycket spännande i genren på sista tiden eller att jag är en dålig bloggerska. Eller en kombination av båda.

Laura Bell Bundys riviga visa "Kentucky Dirty" har några månader på nacken men finns inte på Spotify och är ju därför något svårupptäckt. Igår snubblade jag över den på Youtube i alla fall och man måste ju bara älska Lauras musik. Det är tjo och tjim upphöjt till tusen.



Om ni av någon konstig anledning missat hennes lysande platta Achin' And Shakin' från 2010 så får ni verkligen bakläxa, den är underbar. Lyssna lite extra på "If You Want My Love". Det är plattans bästa.

Laura Bell Bundy - "Two Step" (feat. Colt Ford)

Laura Bell Bundy har varit en personlig favorit enda sedan hennes schvungiga succéplatta Achin' and Shakin' släpptes för lite drygt tre år sedan. I fjol såg jag henne live på countryfestivalen på High Chaparral och där växte fascinationen ytterligare, det var kanske det svängigaste jag upplevt i konsertväg.

Så klart som korvspad att den här lille patetiska bloggerskan blev glad när hon upptäckte att Lauras nya fräscha låt "Two Step" nu är ute i etern. Det är en glad trudelutt med en dansant Laura i högform.

Jag ger den 4 (av 5) i betyg.



Videon är också riktigt härlig tycker jag!

"Two Step" finns inte på Spotify än så vill ni lyssna får ni göra det på youtube, kanske finns låten att ladda ner någonstans men det känns väl lite 2009? Achin' and Shakin' däremot finns att avnjuta på spotify så det är bara att gå loss.

Lördag 16 juni: Merinoulljakt i Värnamo, Wenche Hartmann Band, Laura Bell Bundy (igen!), Joey + Rory och Dwight Yoakam

Natten mellan fredagen och lördagen går till historien som en av de värsta i mitt liv. Det var vansinnigt kallt i min 10 år gamla skruttsovsäck. Jag hade dessutom, som den amatörtältare jag är, bara en slafsig nattsärk på mig. Så här såg jag ut.

Lyckligt ovetande om den kommande nattens köld.

Problemet var framförallt att det blev så fuktigt där inne i vårt köldhål till tält. Ingrid, syster, medresinär och doktor till yrket började yra om att det var en klassiskt perspiration jag upplevde. Hur som haver, på lördagförmidagen tog vi vår läckra hyr-BMW in till Värnamo för att leta rätt på ett underställ i merinoull. Tillslut fann jag en fräck fleecebyxa som fick duga. Vi fann också att Värnamo kanske är den mysigaste staden i södra götaland.

Ingrid på Café18 i Värnamo.

Men tillbaka till festivalen herregud. Solen sken under ett kort ögonblick på eftermiddagen och vi avnjöt öl och artisteri i form av bland annat danska Wenche Hartmann Band. Det var en fin stund.

På kvällen sedan var det dags för det stora artilleriet. Först ut Laura Bell Bundy. Igen?! Med en nästan identisk show. Det var konstigt men vi njöt till fullo så klart.

Laura i guldshorts.

Sedan intog Joey + Rory scenen. Med sig hade de också deras dotter Heidi som man först tyckte kändes lite malplacé. När hon tillslut fick sjunga en låt solo insåg man dock att hon var en jävel på att ta en ton, hon sjöng som en hel karl.

Avkomman Heidi till vänster.

Rory hade sedvanlig hängselbyxa och Joey såg så där läskigt frireligiös ut som bara hon kan. De gjorde ett stabilt framträdande och vi var alla nöjda och glada. Deras konsert får 4 (av 5) i betyg.

Man blir så glad av countrymusik!

I magisk jeansjacka med glitter där bak och urtajta brallor entrade sedan Dwight Yoakam scenen. Tyvärr hade det nu börjat monsunregna, så jag och Ingrid stod intryckta i ett ölförsäljningsbås och försökte få en glimt av showen. Tur för oss då att hela bandet var iklädda glittriga kavajer så man såg dem långväga. Dwight spelade många låtar och ibland mumlade han lite. Han var alltså snäppet mindre speedad än exempelvis Laura Bell Bundy som av en händelse dök upp bara ett par meter framför oss och diggade under ett stort paraply.

Tyvärr var man vid denna sena och blöta timme rätt så matt så Dwights konsert blev kanske inte den höjdare jag hade hoppats på. Och den var kanske i längsta laget. Betyget blir därför 3 (av 5).

High Chaparral Country Music Festival 2012. Fredag 15 juni: Fotbollsförnedring och Laura Bell Bundy

I fredags drog den upphausade countryfestivalen på High Chaparral i Kulltorp igång. Det finns så mycket att säga om detta så det blir säkert ett par stycken inlägg.

På schemat för fredagen stod fotbollsmatchen mellan Sverige och England samt Laura Bell Bundy på stora scenen.

Matchen vet vi ju alla hur den slutade så det ordar vi inte mer om. Det var dock en upplevelse att titta på skiten på en sällsynt dålig storbildsskärm, som dessutom smälldes upp bara minuter före avspark av ett gäng säsongsarbetare i cowboyhatt.

På plats framför storbildsskärmen mitt i vilda western.

Efter den kallduschen var det dags för Laura Bell Bundy att inta stora scenen. Och som hon gjorde det! Sällan har mina små ögon bevittnat en sådan naturkraft till flickebarn. Det fanns ingen hejd på henne, det var liksom gasen i botten från första till sista minut. Jag var tvungen att hålla mig om hjärtat för basen dunkade så hårt att det fysiskt smärtade. Visst fanns där ett par lugna låtar också men de revs av rätt så snabbt.

Laura under ett ögonblick av stillhet.

Showen var ganska kort men naggande god. Hon bevisade också vilken multitalang hon är för hon visade upp flera konstformer så som sång, dans, striptease och steppande.

Det hela avslutades med en helt sjuk version av "Proud Mary". Laura lyckades trumfa sin egen dampnivå och for runt på scenen som om det inte fanns någon morgondag. Det var som att titta på ett djur som fått huvudet avhugget. Det var underbart.

Laura är grym. Konserten får 5 (av 5) i betyg.

till min syster

Den 15:e juni vankas det countryfest här i smålandsskogarna. Då är det ju dags för High Chaparall Country Music Festival. Arrangörerna har lyckats lura hit ett par riktiga höjdarartister så som Laura Bell Bundy, Joey + Rory, Dwight Yoakam och svenskarna Cookies N' Beans bland annat. Jag tror det kommer bli hur bra som helst.

Min syster ska med mig på det här äventyret, det var till och med hon som var initiativtagare till det hela trots att hon inte på långa vägar är en countrynörd i nivå med mig, knappt countrynörd alls faktiskt.

Därför har jag nu gjort en spotifylista till henne så hon åtminstone hört låtarna innan hon stämplar in på festivalen.

Ingrids lista.

Laura Bell Bundy pratar sönder sin nya låt

Ni gillar väl Laura Bell Bundy? Om inte så har ni osedvanligt dålig smak. Det är två år sedan hon släppte sin senaste platta. Så här tyckte jag om den.

Nu är hon på gång igen med en ny platta. I den här lilla videon kan vi höra henne fullständigt analysera sönder första singeln därifrån, versvis till och med. Den heter "That's What Angels Do" och verkar vara en mäkta avancerd historia.



Låten finns inte på Spotify ännu men har släppts i dagarna så kanske poppar den upp där så småningom. Något releasedatum för nya albumet verkar inte heller spikat. Another Peice of Me ska det dock heta.

årets bästa låtar

Utan inbördes ordning:

Blake Shelton – Who Are You When I’m Not Looking
Jag tycker Blake har tappat stinget litegrann på senare år men den här melodin håller hög klass.

Sugarland – Stuck Like Glue
The Incredible Machine var en incredible besvikelse men Stuck Like Glue är sjukt bra, spelar i samma division som monsterhiten all i wanna do.

Dylan Leblanc – If The Creek Don’t Rise
Leblanc berör med sin sorgsna stämma. Extra fint blir det när han bjuder in Emmylou Harris i sången som i denna lilla spröda visa.

Tom Jones – Did Trouble Me
Tjuren från Wales har gått och blivit religiös, stackarn. Vi tackar iofs för detta i och med att det gav oss albumet praise and blame. Bästa låten därifrån inleds a capella och går sen in i ett skönt banjoplock. En speciell låt som sätter sig, when i close my eyes so i would not see, my lord did trouble me…..

Jewel – Satisfied
Jewel fick ett uppsving i år i och med sitt medverkande på Valentine's Day soundtracket med låten stay here forever. Satisfied är dock bättre, riktigt bra till och med.

Lady Antebellum – Need You Now
En sån poppis låt att den till och med snurrat på mix megapol och andra nördiga kanaler. Jag vidhåller att det är en av årets bästa.

Kasey Chambers – Georgia Brown
Aussien goes hillbilly och härjar loss ordentligt på denna riviga visa. Diverse plockinstrument och Kaseys vassa stämma trängs på 105 intensiva sekunder.

Joey + Rory – That’s Important To Me
Raraste låten i mannaminne. Vi lär oss att Joey och Rory tycker det är viktigt att vara skuldfria, hålla händerna när man ber en bön, bli begravda bakom den stora eken när man dör och ” to keep it country on the radio”. Men framför allt lär vi oss att Joey och Rory är de nördigaste människorna på denna planet. Jag älskar dom.

Laura Bell Bundy – If You Want My Love
Härlig 9 to 5 känsla i verserna och fartfylld refräng med genomarbetat körsamarbete, snyggt. Dessutom ett helt galet avslut med en gospelkvinna på glid.

Ryan Bingham – Junky Star
Oerhört svårt att utse bästa låten från succéalbumet. Men bäst är nog ändå titelspåret som i typisk Binghamstil består av ett snyggt gitarrplock och en rökig whiskeystämma på det.

Court Yard Hounds – See You In The Spring
Det blev ganska slätstruket utan Natalie Maines tyvärr. See you in the spring featuring Jakob Dylan sticker dock ut ur mängden och är trivsam lyssning.

Cookies n' Beans – Beg, Borrow and Steal
Kakorna siktade mot countrystjärnorna och missade grovt. Deras nya album var riktigt jobbigt att lyssna på. Men en låt sticker ut, titelspåret beg, borrow and steal är trots ett munspelsinferno skön lyssning.

Gretchen Wilson – I’m Only Human
Oväntat vackert från redneck-Gretchen. En klassisk countrylåt med ett gammeldags sound som jag gillar.

Dierks Bentley – Draw Me A Map
Många bra och snabba låtar trängs på Bentleys senaste men allra bäst är en lugn låt. Som grädde på moset är Alison Krauss med och förgyller med sin unika stämma.

Whitney Duncan – The Bed That You Made
Lite enformig men gött klös i.

Om ni har samma goda smak som jag kan ni klicka här för en spotifylista (Kaseys och Joey + Rorys låtar är inte med tyvärr).

Om ni inte har samma goda smak som jag får ni väl göra er egen lista.

årets album plats 5 - 1

5. Dylan Leblanc – Paupers Field
Leblanc är yngst på listan med sina 20 bast. Men förutom att han är 90-talist har han inte mycket att skämmas över. En countryrockare på väg mot något riktigt stort. Framöver kan han dessutom satsa helhjärtat på musiken eftersom han redan på sedvanligt rockermanér hunnit med en vända på rehab pga alkoholbekymmer. Skål för årets debut!

4. Jakob Dylan – Women and Country
Egentligen är inte den här skivan så värst country (inte alls faktiskt) men jag tycker den är så rysligt bra att jag inte kunde låta bli att klämma in den här. Det är framförallt den lite såsiga rösten (samma som pappa Bob) som gör albumet så magiskt. Jag skulle till och med vilja sticka ut hakan och påstå att Dylan Jr är bättre än Dylan Sr. Invändningar någon?

3. Laura Bell Bundy – Achin' and Shakin'
Årets mest schizofrena album. Första halvan är sorgsen och fin medan sista halvan är helt crazy banana. Jag gillar varje minut av det.

recension - achin' and shakin'

2. Patty Griffin – Downtown Church
Så satans fint att det inte går att beskriva i ord. Skäms på er om ni missat denna pärla.

1. Ryan Bingham – Junky Star
Bingham nådde upp till de skyhöga förväntningarna efter succén med Crazy Heart soundtracket och levererade det bästa albumet 2010 typ någonsin. Han gör det dessutom lite lagom i skymundan av den oseriösa countrybranchen för att såna som jag kan få känna oss stolta över att ha varit så duktiga och hittat honom. Ett litet guldkorn i cowboyhatt den där Ryan.
recension - junky star

laura bell bundy - achin' and shakin'

Efter Laura Bell Bundys eminenta framförande på acm-awards har jag lyssnat en hel del på hennes nyaste skiva och blivit glatt överraskad.

Laura har fått lite skit för att hon är för teatralisk och det kan man verkligen tycka, hon sjunger med hela kroppen så att säga. Hon har dock en rad broadwayroller i bagaget så jag tycker hon är ursäktad. Bland annat har hon spelat Elle Woods (huvudrollen) i Legally Blonde - The Musical.

Achin' and Shakin' (2009) är två skivor i ett kan man säga. Första halvan, achin', är lugn och balladig medan andra halvan, shakin', är som namnet antyder lite mer shakevänlig. Jag gillar båda halvorna starkt. Fina låtar i synnerhet på Achin'-halvan är Drop On By, Cigarette och When It All Goes South.

Giddy On Up är den sjunde låten på plattan och den som inleder shakandet. Det är också den som blivit Lauras stora countrygenombrott och en superhit i USA. Det är en ganska sjuk låt egentligen och den ligger farligt nära gränsen mellan genialitet och galenskap. Eller den har nog snarare klivit över gränsen ganska så rejält om jag ska va ärlig. Det är trots detta (eller tack vare) en helt underbar låt som jag tänker störa många i min omgivning med hela sommaren.

En annan superskön låt är I'm No Good (For Ya Baby). Jag gillar särskilt de kaxiga verserna. If You Want My love är en annan goding.

Achin' and Shakin' är fantastiskt bra tycker jag men man ska inte överdosera. Jag rekomenderar en halvtimme av Laura Bell Bundy per dag, mycket mer av teaterapan orkar man inte med.

acm awards 2010

Söndagens countryfest var något alldeles extra. Den sprakade igång med en glödhet Reba McEntire som skötte det så krystade inledningssnacket ypperligt. Jag tänker ta tilfället i akt att bekänna att jag nog har fattat tycke för knasbollen.
Sen kom Cher in på scenen, var har hon varit hela mitt liv? Hon var i alla fall där för att presentera Blake Shelton som skulle sjunga sin hit Hilbilly Bone. Den låten har jag sågat kraftigt här på bloggen men nu tyckte jag den var riktigt trevlig, man är ju inte sämre än att man kan ändra sig.

Laura Bell Bundy har jag inte någon större koll på men hon svepte i alla fall in på scenen som en frisk fläkt efter torrbollar som Billy Currington och Kenny Chesney. Jag uppskattade även den lite oanständiga klädseln, man är inte bortskämd med sånt inom den konservativa countrygenren.
Andra artister som bjöd på knivskarpa framträdanden var Jack Ingalls, Brad Paisley och Joey & Rory. Rory var förövrigt galans bäst klädda i söt hängslebyxa.

Men allt är inte guld som glimmar, galan hade sina svackor. Som till exempel när Montgomery Gentry fick nåt slags pris för goda gärningar och spenderade hela tacktalet gråtandes som ett par kärringar. Eller när Taylor Swift fullständigt tappade greppet om vad som är normalt beteende och dansade som en skogstok under framträdandet av hennes Change. Och när sen Carrie Underwood vann entertainer of the year och tackade ”my lord my saviour jesus christ” (med EXAKT dem orden) kände jag att det blev lite too much.

En countrygala är dock per definition too much så jag fortsatte glatt att titta på galenskaperna.

Det var överraskande många riktiga kändisar på plats också. skådisarna Matthew Mcconaughey, Kristen Bell och Josh Duhamel satte lite extra stjärnglans på kvällen.

Miranda Lambert var kvällens stora vinnare. När hon mottog sitt tredje pris var hon nästan förbaskad för hon tyckte det var så galet. När hon hade lugnat sig gjorde hon som mången före henne, tackade gud och grät en liten skvätt. Hon levererade också ett framträdande som jag sent ska glömma. The house that built me är verkligen en magiskt vacker låt. Hon och pojkvännen Blake Shelton stod också för galans raraste ögonblick när de firade Mirandas pris för bästa skiva med en high five.


Reba avslutade den perfekta kvällen med sin fina I keep on loving you. Det var ett perfekt avslut på en perfekt kväll. Perfekt är ordet.

Om ni vill veta lite mer exakt vad som egentligen hände i söndags, vilka som vann i de olika kategorierna till exempel. Gå in på: http://www.acmcountry.com/awards/news.php