Spotifylista: maj

Trots att bloggen fullständigt gått i stå har jag fortfarande eminent musiksmak. Här är senaste spotifylistan.

Maj i Molde.

Årets album plats 15 till 11

God jul! Nu har ni säkert länge suktat efter den här årslistan från er favoritbloggare. Så här kommer topp 15! Uppstyckad i tre delar för dramaturgisk effekt. Först ut alltså plats 15 till 11.

15. Elliphant - Living Life Golden
Efter debutplattan 2013 har den gode Elliphant (till vardags Ellinor Olovsdotter) famlat lite i mörkret. Men i och med Living Life Golden är hon tillbaka i gammal god form. Det är sannerligen inte alla som kan göra reggae och inte skämma ut sig fullständigt.

14. Dylan LeBlanc - Cautionary Tale
Unga LeBlanc lyckades få till sitt livs platta Paupers Field (2010) i rysligt unga år och har därefter mest trampat vatten. På Cautionary Tale har han dock spottat upp sig. Fina melodier och texter levereras på typiskt LeBlanc-vis med mycket känsla i rösten.

13. Margo Price - Midwest Farmer's Daughter
Jag har kämpat lite med Margo Prices senaste platta. Det är som om den inte vill gripa tag riktigt även om jag ju inser att den borde det. Kanske har jag generellt svårt för att hausa upp mig över plattor som alla andra redan fallit för. Men det ska väl ändå nämnas till årsprotokollet att detta är riktigt bra, om än märkligt ointressant.

12. Mary Chapin Carpenter - The Things That We Are Made Of
Jag har inte lyssnat särskilt mycket på den rutinerade countrystjärnan men senaste plattan föll jag som en fura för. Framförallt är jag orimligt svag för den där mustiga rösten som går ner i härligt låga toner emellanåt. Det hade varit uppskattat om vi höll oss till sådana toner på Luciatåget på jobbet istället för Wiener Sängerknaben-läge. Men det är ett helt annat inlägg. Mary knep i alla fall plats nummer tolv tack vare stilren (och murrig) country.

11. Fairground Saints - Fairground Saints
Den glada trion från Kalifornien imponerade stort på mig med sin genomarbetade debutplatta. Här bjuds man på stämsång, diverse plockinstrument och fina melodier. Simpelt men elegant. Ett band att hålla ögonen på.

Dylan LeBlanc - Cautionary Tale

Det har nu gått sex år sedan countryrockaren LeBlanc släppte sin magnifika debutplatta Paupers Field. Förutom en högst medioker uppföljningsplatta från 2012 har det varit märkligt tyst från den unge talangen.

Men nu är han åter aktuell i och med sin tredje platta Cautionary Tale. Som väl är har han också hittat tillbaka till gammal god countryform. Plattan öppnar starkt med titelspåret och sen bara rullar det på i en behaglig lunk. Visst kan man sakna de här sagolika spåren som till exempel "Enma Hartley" och "If Time Was For Wasting" från debuten, men man kan väl inte straffa en artist i all evighet för att han vid tjugo års ålder släpper sitt livs platta?

Cautionary Tale var ändå ett kliv i rätt riktning för att etablera sig bland den snåriga genren manliga countryrockare med ett ansikte för radio. Bästa spår är "Paradise".

Betyg: 4 (av 5)

Hela Dylans repertoar finns på Spotify!

Spotifylista: februari

Prisa gudarna, här kommer skatteåterbäringen! Skoja bara, det är bara årets första spotifylista.

Länk här.

God bless instagramfilter!

Throwback Thursday: Shooter Jennings - Electric Rodeo

Kanske kommer Shooter Jennings inte gå till historien som världens vassaste vokalist men det är något speciellt över en rufsig hillbillie som lirar vacker country. Det finns flera exempel på artister som kombinerar den fula rednecklooken med en osannolik musikalitet. Jag tänker till exempel på radiofejsen Dylan LeBlanc och J.P. Harris.

Men nu till veckans throwback som alltså är Shooter Jennings andra studioplatta Electric Rodeo från 2006. Framförallt vurmar jag lite extra för de lugna spåren "Gone To Carolina", "Aviators", "Hair of The Dog" och "It Ain't Easy". Övriga spår är också bra men tenderar att bli lite gapiga för min smak.

Gillar ni Shooters simpla countrymusik rekommenderar jag även hans debutplatta Put The O Back In Country. Resten av hans skivor är av mycket varierande kvalitet men på senare år har han ändå hittat tillbaka till hyfsad countryform igen.

JP Harris & The Tough Choices live i Gillestugan i Storebro

Igår var det Sverigepremiär för amerikanen JP Harris och hans band. Av alla ställen i detta avlånga land skedde den i Storebro. Och tack gode Gud för det för Storebro visade sig vara typ den vackraste platsen på jorden, varför har ingen sagt nåt? Belägen bara någon mil från Vimmerby, precis intill en sjö med filmisk skönhet, tornande den lilla orten upp sig. Gillestugan där konserten sedan ägde rum låg på en liten höjd med magnifik utsikt över sjön. Vädret hade en del övrigt att önska, det var så att säga småländsk vår, blött. Men inte ens regnet kunde förstöra stämningen utan bidrog snarare med en extra dimension av myspys.

Gillestugan var fullsatt med sina 110 besökare. Jag och min vän Frida var på plats någon kvart före start och hann precis knipa en folköl och två platser på första raden, som svenskt(?) nog var tom medan resten av raderna var smockfulla.

Som sig bör bjöds man även på ett kompetent förband. Kalle som också var ljudansvarig för kvällen rev av ett par covers med sångerskan Hanna. De sjöng fint ihop och hade dessutom den mycket goda smaken att spela Dylan LeBlanc.

JP Harris och hans mannar entrade sedan scenen. De var fem stycken till antalet och såg alla så där härligt bonniga ut som bara amerikaner kan komma undan med. Basisten hade till exempel flanellskjorta och bandana runt halsen, pedal Steel gitarristen bar hatt och JP himself bar upp en Motörheadtröja  med ovanlig elegans. De rev sedan av ett par låtar utan närmare presentation, sade "Thank You!" och sen var det "one, two, one, two, three, four!" och på att igen bara. Det var tämligen intensivt. Här någonstans lutade sig också Frida mot mig och formulerade den mycket korrekta analysen "allt låter likadant". Men med det inte sagt att det var dåligt, det var bara mycket samma typ av låtar under hela första akten. Jag tyckte mig ändå skönja en lite lugnare favorit i yran, "The Day You Put Me Out".

Instagram @barabaraberra

Under pausen passade jag på att köpa en tjusig tisha. Grabbarna i bandet var ute och rökte och tjittjattade vänligt med alla fans, ställde upp på groupies och signerade skivor etc. Verkligen hatten av till deras ödmjukhet.

Instoppat i mysbyxa. Klassisk tönt.

Andra akten var det om möjligt ännu mer klös i. Frida trodde de hinkat i sig sprit under pausen, bra gjort i såna fall för det var absolut ett mer uppslutet gäng som nu stod på scenen. Här började också sologitarristen ta mer plats med sina rappa fingrar över sin guldglimmande gitarr. Folk satt nu bokstavligt talat och dansade på sina stolar, jag tittade runt och såg att det fullständigt lyste i ögonen på publiken, även damer i 70-årsåldern som man fördomsfullt kan ana var ditsläpade av partners såg ut att ha one helluva time.

Instagram @barabaraberra

En bit in på andra akten kom titelspåret från senaste plattan "Home Is Where The Hurt Is" och det var helt klart en av kvällens höjdpunkter. I övrigt lirades det en del covers från bandets favoritartister. Till exempel en mycket lekfull version av George Jones "White Lightning".

Efter två intensiva akter och därtill två extranummer kom konserten tillslut till vägs ände. Hela publiken gav grabbarna stående ovationer och jag har nog sällan bevittnat ett band som varit mer värt det.

På nedre plan reades sedan korv och kaffe ut, "halva priset!" ropades det och man blev snabbt varse om att man visst inte befann sig på någon sliskig bar i amerikanska södern utan i Storebro, Sweden. Jag nappade givetvis på en kaffe.

Tack till Smålands Country Club som ordnade den finfina konserten!

Polarprisextra! Emmylou Harris

Årets polarpris gick i år till den gamla countryräven Emmylou Harris och trummisen Evelyn Glennie. Priset har funnits sedan 1992 och delas årligen ut till en artist inom populärmusiken och en inom den klassiska musiken. Alltså ges ett pris varje år till någon man aldrig hört talas om. I år gick det till Evelyn Glennie från Skottland som trots att hon varit döv sedan 12 års ålder är en riktig hejare på slagverk. Tydligen kan hon urskilja toner genom vibrationer vilket ju är fascinerande!

I kategorin populärmusik gick priset till Emmylou Harris, vilket var mycket välförtjänt tycker jag. Harris är ju en av de riktigt stora inom countryn och har bjudit på så mycket fin musik genom åren. Jag har inte lyssnat ihjäl mig på hennes tidiga ver men som liten countrynörd har man ju inte kunnat undgå hennes klassiska låtar. Men jag upptäckte nu när jag gjorde research (googlade alltså) att hon långt ifrån skrivit alla sina låtar. Jag orkar inte reda ut vilka det gäller, vi kan väl bara kort konstatera att hon har countryns vassaste röst och snyggaste hår oavsett hur många hits hon själv skrivit.

Jag gillar särkilt hennes platta All I Intended To Be från 2008 och All The Roadrunning från 2006 som hon gjorde ihop med Mark Knopfler.

Gullig som jag är har jag gjort en Emmylouspotifylista bara till er. Här har jag även tryckt in låtar skrivna om Emmylou. Till exempel denna vackra.

Throwback Thursday: Dylan LeBlanc - Paupers Field

Hej hej. Ville bara tipsa om en fantastisk platta som kan ha gått förbi den breda massan. Dylan LeBlancs debutplatta från 2010 Paupers Field. Här bjuds man på äkta countrymusik, inget kommersiellt Nashvillesound så långt örat kan nå!

Duetten "IF The Creek Don't Rise" som han gör med självaste Emmylou Harris är vassast men allt är verkligen top notch på denna underskattade platta. 

Grabben finns på Spotify givetvis. Tyckte ni det var kul med såna här musiktips så kan jag glädja er med att jag fortsättningsvis varje torsdag tänker tipsa om en gammal platta som jag gillar. 

Blancan på nån scen nånstans.

Saturday Night Spotify

Jag har klippt ihop en lista på spotify med låtar som jag diggat sista tiden. Den listan är döpt till nåt så töntigt som den lyser gul i septemberdunklet. Varför det undrar ni då. Jo, jag avslutade min första skrivuppgift så på den flotta skrivarkursen jag precis börjat. Jag är rätt så kass hittills så den dikten ska jag låta er slippa. Men nog tjabbat om den herregud!

Här är listan på de fina låtarna.

Och så en obehagligt nära närbild på mig för stämningens skull.

Dylan LeBlanc - Cast The Same Old Shadow

Dylan LeBlanc, den struliga 22-åringen från Louisiana, har i dagarna släppt ett andra studioalbum. Förväntningarna från min sida har varit skyhöga eftersom hans Paupers Field från 2010 var en av de starkaste debuterna jag lyssnat på. Typ någonsin.

Lite tråkigt var det därför att upptäcka att Cast The Same Old Shadow vid första lyssningen kändes grötig och svårlyssnad. Här finns inga raka melodier som ju fina "If The Creek Don't Rise" och "Emma Hartley" från första plattan bjöd på. Ett par lyssningar senare kan man börja skönja ett par vassa melodier men det har hänt något med LeBlancs musik verkar det som. Han sjunger som han har något som fastnat i gommen och låtarna är sprängfyllda med en massa ylande instrument som sköljer över hans en gång så magnifika röst. Det känns som han har gjort det onödigt svårt för sig. Han skulle lätt kunna bära upp sina låtar med bara sin röst (om han spottade ut potatisen som fastnat i gapet) och en akustisk gitarr.

Med det inte sagt att Cast The Same Old Shadow är en skruttig skiva. Jag gillar ju grabben och han gör härlig countryrock som väl egentligen inte påminner om något som någon annan musiker gör just nu. Bäst är "Part One: The End", "Where Are You Now" och Comfort Me" och de växer för varje lyssning. Det ger mig också hopp för de andra låtarna, kanske är de alla små guldkorn som man måste vaska fram med ett tjugotals lyssningar. Men ska man verkligen behöva jobba så mycket för att avnjuta en skiva?

Jag gillar LeBlanc men här har han onekligen krånglat till det för sig och resultatet blir tyvärr ganska många snäpp sämre än föregående Paupers Field men det var ju också en lyckoträff av sällan skådat slag.

Så jag ger ändå ett okej betyg: 3 (av 5)

årets bästa låtar

Utan inbördes ordning:

Blake Shelton – Who Are You When I’m Not Looking
Jag tycker Blake har tappat stinget litegrann på senare år men den här melodin håller hög klass.

Sugarland – Stuck Like Glue
The Incredible Machine var en incredible besvikelse men Stuck Like Glue är sjukt bra, spelar i samma division som monsterhiten all i wanna do.

Dylan Leblanc – If The Creek Don’t Rise
Leblanc berör med sin sorgsna stämma. Extra fint blir det när han bjuder in Emmylou Harris i sången som i denna lilla spröda visa.

Tom Jones – Did Trouble Me
Tjuren från Wales har gått och blivit religiös, stackarn. Vi tackar iofs för detta i och med att det gav oss albumet praise and blame. Bästa låten därifrån inleds a capella och går sen in i ett skönt banjoplock. En speciell låt som sätter sig, when i close my eyes so i would not see, my lord did trouble me…..

Jewel – Satisfied
Jewel fick ett uppsving i år i och med sitt medverkande på Valentine's Day soundtracket med låten stay here forever. Satisfied är dock bättre, riktigt bra till och med.

Lady Antebellum – Need You Now
En sån poppis låt att den till och med snurrat på mix megapol och andra nördiga kanaler. Jag vidhåller att det är en av årets bästa.

Kasey Chambers – Georgia Brown
Aussien goes hillbilly och härjar loss ordentligt på denna riviga visa. Diverse plockinstrument och Kaseys vassa stämma trängs på 105 intensiva sekunder.

Joey + Rory – That’s Important To Me
Raraste låten i mannaminne. Vi lär oss att Joey och Rory tycker det är viktigt att vara skuldfria, hålla händerna när man ber en bön, bli begravda bakom den stora eken när man dör och ” to keep it country on the radio”. Men framför allt lär vi oss att Joey och Rory är de nördigaste människorna på denna planet. Jag älskar dom.

Laura Bell Bundy – If You Want My Love
Härlig 9 to 5 känsla i verserna och fartfylld refräng med genomarbetat körsamarbete, snyggt. Dessutom ett helt galet avslut med en gospelkvinna på glid.

Ryan Bingham – Junky Star
Oerhört svårt att utse bästa låten från succéalbumet. Men bäst är nog ändå titelspåret som i typisk Binghamstil består av ett snyggt gitarrplock och en rökig whiskeystämma på det.

Court Yard Hounds – See You In The Spring
Det blev ganska slätstruket utan Natalie Maines tyvärr. See you in the spring featuring Jakob Dylan sticker dock ut ur mängden och är trivsam lyssning.

Cookies n' Beans – Beg, Borrow and Steal
Kakorna siktade mot countrystjärnorna och missade grovt. Deras nya album var riktigt jobbigt att lyssna på. Men en låt sticker ut, titelspåret beg, borrow and steal är trots ett munspelsinferno skön lyssning.

Gretchen Wilson – I’m Only Human
Oväntat vackert från redneck-Gretchen. En klassisk countrylåt med ett gammeldags sound som jag gillar.

Dierks Bentley – Draw Me A Map
Många bra och snabba låtar trängs på Bentleys senaste men allra bäst är en lugn låt. Som grädde på moset är Alison Krauss med och förgyller med sin unika stämma.

Whitney Duncan – The Bed That You Made
Lite enformig men gött klös i.

Om ni har samma goda smak som jag kan ni klicka här för en spotifylista (Kaseys och Joey + Rorys låtar är inte med tyvärr).

Om ni inte har samma goda smak som jag får ni väl göra er egen lista.

årets album plats 5 - 1

5. Dylan Leblanc – Paupers Field
Leblanc är yngst på listan med sina 20 bast. Men förutom att han är 90-talist har han inte mycket att skämmas över. En countryrockare på väg mot något riktigt stort. Framöver kan han dessutom satsa helhjärtat på musiken eftersom han redan på sedvanligt rockermanér hunnit med en vända på rehab pga alkoholbekymmer. Skål för årets debut!

4. Jakob Dylan – Women and Country
Egentligen är inte den här skivan så värst country (inte alls faktiskt) men jag tycker den är så rysligt bra att jag inte kunde låta bli att klämma in den här. Det är framförallt den lite såsiga rösten (samma som pappa Bob) som gör albumet så magiskt. Jag skulle till och med vilja sticka ut hakan och påstå att Dylan Jr är bättre än Dylan Sr. Invändningar någon?

3. Laura Bell Bundy – Achin' and Shakin'
Årets mest schizofrena album. Första halvan är sorgsen och fin medan sista halvan är helt crazy banana. Jag gillar varje minut av det.

recension - achin' and shakin'

2. Patty Griffin – Downtown Church
Så satans fint att det inte går att beskriva i ord. Skäms på er om ni missat denna pärla.

1. Ryan Bingham – Junky Star
Bingham nådde upp till de skyhöga förväntningarna efter succén med Crazy Heart soundtracket och levererade det bästa albumet 2010 typ någonsin. Han gör det dessutom lite lagom i skymundan av den oseriösa countrybranchen för att såna som jag kan få känna oss stolta över att ha varit så duktiga och hittat honom. Ett litet guldkorn i cowboyhatt den där Ryan.
recension - junky star

born in a stable and built like an ox

I den här grabbiga listan har jag samlat mina favoriter för stunden, karlar var temat.

http://open.spotify.com/user/negerberra/playlist/6BnRGXG2Aq67NoROC9ceiO

Dylan LeBlanc

Dylan LeBlanc är countryrockaren som precis släppt sitt hajpade debutalbum Paupers Field. Grabben ser ut som sju svåra år men sjunger som en gud så plus minus noll kan man säga.

Musiken på Paupers Field är härligt släpig och sömnig, ofta med en liten mysig gitarr plinkandes i bakgrunden som på fina Emma Hartley och If The Creek Don't Rise där även Emmylou Harris gästar med sin magiska stämma.

If Time Was For Wasting är plattans första singel och den är helt klart tjusig med sin marscherande trumma och honky tonk-refräng.


To sum it up: Jag gillar LeBlanc, men skulle inte vilja möta honom i en mörk gränd.

Paupers Field finns på Spotify.