Polarprisextra! Emmylou Harris

Årets polarpris gick i år till den gamla countryräven Emmylou Harris och trummisen Evelyn Glennie. Priset har funnits sedan 1992 och delas årligen ut till en artist inom populärmusiken och en inom den klassiska musiken. Alltså ges ett pris varje år till någon man aldrig hört talas om. I år gick det till Evelyn Glennie från Skottland som trots att hon varit döv sedan 12 års ålder är en riktig hejare på slagverk. Tydligen kan hon urskilja toner genom vibrationer vilket ju är fascinerande!

I kategorin populärmusik gick priset till Emmylou Harris, vilket var mycket välförtjänt tycker jag. Harris är ju en av de riktigt stora inom countryn och har bjudit på så mycket fin musik genom åren. Jag har inte lyssnat ihjäl mig på hennes tidiga ver men som liten countrynörd har man ju inte kunnat undgå hennes klassiska låtar. Men jag upptäckte nu när jag gjorde research (googlade alltså) att hon långt ifrån skrivit alla sina låtar. Jag orkar inte reda ut vilka det gäller, vi kan väl bara kort konstatera att hon har countryns vassaste röst och snyggaste hår oavsett hur många hits hon själv skrivit.

Jag gillar särkilt hennes platta All I Intended To Be från 2008 och All The Roadrunning från 2006 som hon gjorde ihop med Mark Knopfler.

Gullig som jag är har jag gjort en Emmylouspotifylista bara till er. Här har jag även tryckt in låtar skrivna om Emmylou. Till exempel denna vackra.

Julmusik top 5! Joey + Rory - A Farmhouse Christmas

Det har skrivits alldeles för lite om julmusik här på bloggen, tycker ni inte det?

Det kanske ni inte tycker men  jag tänkte i alla fall lista mina favoritjulplattor fram till julafton. De presenteras utan inbördes ordning men får ändå varsitt nummer för att bygga upp någon slags spänning.

Nr. 5: Joey + Rory - A Farmhouse Christmas
De äkta makarna med den smått frireligiösa utstrålningen släppte denna härliga julskiva 2011. Den innehåller en hel del originallåtar men även en och annan klassiker. Bästa låtarna är "What The Hell (It's The Holidays)", "Remember Me" och "Blue Christmas".

Heidi Feek - "The Only"

Heidi Feek är Rory Feeks dotter och Rory är ju som vi alla vet ena halvan av countryduon Joey + Rory. Hon är dryga 20 år och högaktuell med sin debutplatta* The Only.

Hon är knappast den första 20-åringen med musicerande päron som prövar lyckan i Nashville. Men debuten vittnar om att hon är mer än bara en uppsättning turliga kromosomer. Albumet består av elva riktigt fina bitar. Musikstilen är någon slags retrocountry, det är svårt att placera den i något fack. Det låter faktiskt ganska olikt allt annat som Nashville årligen spottar ur sig, och det är en himla bra sak!

Heidi har också en röst av helt egen karaktär, den är mörk och mysig, och helt fri från onödigt wailande och dylikt.

Bästa låtarna är "I Like The Way", "Someday Somebody", "57 Bel Air", "Berlin" och "Pretty Boy".

Betyg: 4 (av 5)

* The Only är Heidis första fullängdsplatta, hon har tidigare släppt en EP med fem låtar år 2010.

Fågellåtar

Jag snubblade över en spotifylista häromdagen. Det var den pretentiösa musikredaktionen/websidan/tv-programmet PSL på svt.se som hade lagt upp en påsklista med tema fåglar som de lite förnöjt kallar Världens bästa låtar om fåglar. Jag har lyssnat på den och är inte lika övertygad om att det är världens bästa. Men jag gillar ju fåglar och musik så jag gjorde en egen (betydligt bättre) fågellista.

Här hittar ni den!

Glad påsk!

Årets album: Plats 10 - 6

Då var det äntligen dags att kora den bästa musiken från det gångna året. Otippat många popalbum seglade högt upp på listorna i år vilket väl var lite trevligt. Vi börjar med årets bästa album. Först ut plats 10 till 6!

10. Dierks Bentley – Home
Bentley har varit en av mina personliga favoriter i kategorin manliga countryartister. Mycket tack vare hans magnifika bluegrassinspirerade platta Up On The Ridge från 2010. Home bjussar på mer simpel redneckcountry men är härlig lyssning ändå, i all sin enkelhet. Extrapoäng till Dierks också i och med att han i år även hunnit släppa en EP med öltema vilket ju är relativt underbart gjort.

9. Shooter Jennings – Family Man
Mannen med den lite speciella rösten hade inte släppt ett countryalbum på år och dar när han i mars plötsligt gav oss Family Man. Ett solitt album med mycket country, rock n’ roll och så klart den bekanta rösten som man ju hunnit sakna litegrann. Inte lika bra som Put the O Back In Country (2005) eller Electric Rodeo (2006), men nästan.

8. Tift Merritt – Travelin’ Alone
Lite i samma anda som en nedtonad Lucinda Williams eller en yngre Emmylou Harris puttrar musiken fram på Travelin’ Alone. Det osar lite americana över det hela och det känns som man befinner sig på något sjaskigt hak i Wyoming eller så. Och det är en bra känsla alltså.

7. Joey+Rory – His and Hers
Det ljuvliga paret Joey och Rorys tredje platta blev deras bästa hittills. Två perfekta countryröster på en bädd av små rara melodier. Visst kan det hela bli väl puttinuttigt men bra musik är bra musik är bra musik som man säger.

6. Jessie Ware – Devotion
Poppinglan från London nådde väl aldrig ut till den breda massan i Svea rike eller åtminstone inte ut till befolkningen i min lilla bonniga håla. Jag fastnade dock direkt för den vassa sången och det lite regniga brittpopsoundet.

Joey + Rory - "Josephine"

Bästa låten från senaste plattan.

Saturday Night Spotify

Jag har klippt ihop en lista på spotify med låtar som jag diggat sista tiden. Den listan är döpt till nåt så töntigt som den lyser gul i septemberdunklet. Varför det undrar ni då. Jo, jag avslutade min första skrivuppgift så på den flotta skrivarkursen jag precis börjat. Jag är rätt så kass hittills så den dikten ska jag låta er slippa. Men nog tjabbat om den herregud!

Här är listan på de fina låtarna.

Och så en obehagligt nära närbild på mig för stämningens skull.

Smålands Country Club

Jag har ännu en gång fått äran att recensera lite skivor i Smålands Country Clubs fina klubbtidning SCC-Nytt. Denna gången var det Zac Brown Band och Joey + Rory som fick sina senaste plattor dissekerade. Exakt samma recensioner kan ni läsa här på bloggen om ni missat dem.

Men! Allra bäst vore det väl om ni kunde läsa dem på print i tidningen. Och det kan ni! För bara femtio kronor blir ni medlemmar i Smålands Country Club för resten av året och erhåller detta nummer samt vinternumret som komer ut i december.

Mer info här nedan.


Klicka upp bilden i storformat så ser ni vad det står.

Alltså mejla ordförande Lars Thell på lars.thell@home.se om ni är intresserade.

Joey + Rory - His and Hers

Rory med gitarren. Joey där bakom.

De äkta makarna Joey och Rory har i dagarna släppt sin tredje platta, fjärde om man räknar med fjolårets rara julskiva.

De har ju sedan debuten för fyra år sedan gjort en grej av att vara så gemytliga som det bara går. De bor på någon slags bondgård ute i bushen i amerika och lever ett riktigt myspysfamiljeliv vad det verkar. Det är i alla fall den livsstilen de vill promota, många av deras låtar är också små moralkakor som kan vara rätt så svårtuggade för oss svenskar.

Nya plattan är väl inte heller något undantag, Rory sjunger till exempel om fördelarna med barnaga på "A Bible and a Belt". En fin visa visst men svår att ta in rent textmässigt.

Rory har fått mycket utrymme på nya plattan och sjunger ungefär hälften av låtarna. Det uppskattas för han har verkligen en väldigt behaglig röst att lyssna på. Han sjunger bland annat "Teaching Me How To Love You" och "Your Man Loves You Honey". Två lugna låtar som puttrar på utan at riktigt beröra kanske men vackert är det.

Starkare är det då i öppningsnumret "Josephine", en låt som sjungs som ett brev från en soldat hem till sin fru "Josephine". Visst är det überamerikanskt och äckligt men jag älskar verkligen den här låten, hur den smattrar på med banjo och gitarr och hur man riktigt hör nerven i Rorys röst när han sjunger om hur han skjutit någon liten pöjk inte äldre än hans egen son där hemma.

"You know I killed a union boy last week bet he wasn't 14, he looked just like our son forgive me for what I've done Josephine"

Mäktigt.

Betydligt gladare är det på "Someday When I Grow Up", en sång om att ta sig i kragen och växa upp. Eller inte.

Joey gör också fina sångnummer. Allra läckrast är "When I'm Gone", satans vackert.

Jag gillar faktiskt det mesta med Joey + Rorys tredje platta. Varenda låt är musikalisk perfektion. Ibland får man hålla för öronen när det blir lite väl tramsigt men det är ju också deras grej så låt gå.

Bäst: "Josephine", "When I'm Gone"

Betyg: 4 (av 5)

(Ska ni förresten leta upp albumet på Spotify får ni sök på Joey+Rory i ett ord, annars hamnar ni bara bland deras gamla plattor.)

Söndag 17 juni: Konsert i Westernkyrkan

Countryfestivalen avslutades på söndagen med en konsert i den lilla Westernkyrkan. Där inne rymde bara cirka 100 personer så vi var relativt säkra på att inte få plats. Folk verkade dock fått en countryoverload så där fanns till och med ett par tomma platser på kyrkbänkraderna när det hela drog igång.



Först ut var Rasmus Eriksson, någon svensk artist som jag inte vet någonting om direkt. Han kunde absolut ta en ton och framförandet var ju inte kattpiss på något vis men både han och Jamie Meyer var ju bara en transportsträcka till le grande finale, Joey + Rory.

Joey + Rory kändes genuint taggade inför denna lilla kyrkkonsert. De sjöng ett par av Rorys tidigare låtar. Tydligen har han skrivit miljardvis låtar till andra countryartister. Bland annat förra årets superhit "I'm A Little More Country Than That" som Easton Corbin spelade in. Han sjöng också en visa om sin gamla mamma och så var där någon låt som kanske var lite väl amerikansk för mitt tycke, den handlade om att man skulle uppfostra sina barn med en bibel och ett bälte.

Mitt i alltihopa blev det vigsel , Rory överraskade Joey med att förnya deras äktenskapsförord. Det var ju rart värre och inte ett öga var tort inne i den gamla kyrkan.

Dottern Heidi var med även denna gång och imponerade igen med sin manliga stämma. Sök efter Heidi Feek på spotify.

Kyrkkonserten får 5 (av 5) i betyg!

Det var allt från countryfestivalen på High Chaparral för i år. Nästa år hoppas jag på bättre väder och att folk inte ställer in för att de fått ett "topperbjudande" från Kalle Moraeus, inte okej Cookies 'N' Beans!

Lördag 16 juni: Merinoulljakt i Värnamo, Wenche Hartmann Band, Laura Bell Bundy (igen!), Joey + Rory och Dwight Yoakam

Natten mellan fredagen och lördagen går till historien som en av de värsta i mitt liv. Det var vansinnigt kallt i min 10 år gamla skruttsovsäck. Jag hade dessutom, som den amatörtältare jag är, bara en slafsig nattsärk på mig. Så här såg jag ut.

Lyckligt ovetande om den kommande nattens köld.

Problemet var framförallt att det blev så fuktigt där inne i vårt köldhål till tält. Ingrid, syster, medresinär och doktor till yrket började yra om att det var en klassiskt perspiration jag upplevde. Hur som haver, på lördagförmidagen tog vi vår läckra hyr-BMW in till Värnamo för att leta rätt på ett underställ i merinoull. Tillslut fann jag en fräck fleecebyxa som fick duga. Vi fann också att Värnamo kanske är den mysigaste staden i södra götaland.

Ingrid på Café18 i Värnamo.

Men tillbaka till festivalen herregud. Solen sken under ett kort ögonblick på eftermiddagen och vi avnjöt öl och artisteri i form av bland annat danska Wenche Hartmann Band. Det var en fin stund.

På kvällen sedan var det dags för det stora artilleriet. Först ut Laura Bell Bundy. Igen?! Med en nästan identisk show. Det var konstigt men vi njöt till fullo så klart.

Laura i guldshorts.

Sedan intog Joey + Rory scenen. Med sig hade de också deras dotter Heidi som man först tyckte kändes lite malplacé. När hon tillslut fick sjunga en låt solo insåg man dock att hon var en jävel på att ta en ton, hon sjöng som en hel karl.

Avkomman Heidi till vänster.

Rory hade sedvanlig hängselbyxa och Joey såg så där läskigt frireligiös ut som bara hon kan. De gjorde ett stabilt framträdande och vi var alla nöjda och glada. Deras konsert får 4 (av 5) i betyg.

Man blir så glad av countrymusik!

I magisk jeansjacka med glitter där bak och urtajta brallor entrade sedan Dwight Yoakam scenen. Tyvärr hade det nu börjat monsunregna, så jag och Ingrid stod intryckta i ett ölförsäljningsbås och försökte få en glimt av showen. Tur för oss då att hela bandet var iklädda glittriga kavajer så man såg dem långväga. Dwight spelade många låtar och ibland mumlade han lite. Han var alltså snäppet mindre speedad än exempelvis Laura Bell Bundy som av en händelse dök upp bara ett par meter framför oss och diggade under ett stort paraply.

Tyvärr var man vid denna sena och blöta timme rätt så matt så Dwights konsert blev kanske inte den höjdare jag hade hoppats på. Och den var kanske i längsta laget. Betyget blir därför 3 (av 5).

till min syster

Den 15:e juni vankas det countryfest här i smålandsskogarna. Då är det ju dags för High Chaparall Country Music Festival. Arrangörerna har lyckats lura hit ett par riktiga höjdarartister så som Laura Bell Bundy, Joey + Rory, Dwight Yoakam och svenskarna Cookies N' Beans bland annat. Jag tror det kommer bli hur bra som helst.

Min syster ska med mig på det här äventyret, det var till och med hon som var initiativtagare till det hela trots att hon inte på långa vägar är en countrynörd i nivå med mig, knappt countrynörd alls faktiskt.

Därför har jag nu gjort en spotifylista till henne så hon åtminstone hört låtarna innan hon stämplar in på festivalen.

Ingrids lista.

Joey + Rory - A Farmhouse Christmas

Jag går fullständigt bananas här hemma vad det gäller julmusik. Så nu blir det mer även på bloggen!

Denna gången handlar det om mysmongona Joey och Rory och deras härliga julskiva.

A Farmhouse Christmas som den heter är en salig blandning av stämningsfull klassisk julmusik och tramsiga egenkomponerade låtar med den här typiska bonniga Joey + Rory humorn.

Jag tycker det mesta är riktigt bra faktiskt. Kul är det också att Rory sjunger en hel del vilket han inte gjort så mycket på deras tidigare verk. Han har ju en himla fin röst. Det bevisar han på plattans kanske bästa låt What The Hell (It's the Holidays). Den är lugn och fin.

Mer drag är det i Let It Snow (Somewhere Else) och man blir ju sjukt sugen på att dra till någon exotisk ö och vara småberusad 24/7 av den tillhörande videon. Se bara.



A Farmhouse Christmas finns på Spotify.

God jul! Önskar Joey, Rory och kossera

För ett par dagar sedan släppte Joey + Rory sin julskiva. Jag har inte lyckats få tag i ett ex men har inte heller letat ihjäl mig. Jag är dock övertygad om att det är ett fantastiskt album, jag ger 5 (av 5) i betyg!

För titta bara på det här smakprovet. Så himla rart. Har ni ingen julfeeling efter detta är det något uppenbart fel på er, sök vård.



Är det någon som vet var man får tag i ett exemplar av skivan är det välkommet. Och nu när ändå julen snart knackar på dörren välkomnar jag även tips på bra julcountry. Självklart kommer jag dela med mig av mina favoriter så småningom. Men först ska vi kanske komma in i november månad åtminstone.

den 11:e september

I vattenringarna efter terrordåden mot tvillingtornen dök det upp många låtar på temat. Jag bodde i USA året efter och sköljdes fullständigt över av låtar som dessa på radion.


Lite tröttsamt med denna patriotism. Men det var ett land i sorg onekligen. På ettårsdagen av attentaten samlades hela skolan i gympasalen och vaktmästaren(?) sjöng nåt god bless america tjossan och inte ett öga var torrt.

Och låtarna fortsätter poppa upp med jämna mellanrum. Den här Joey + Rory-låten från deras debutplatta handlar också litegrann om terrorattacken. Ursäkta den träliga videon.

Joey och Rory i ny übertramsig video

Har alltid gillat dessa två. Speciellt eftersom de är så vansinnigt töntiga. Se bara på detta.

Vilken värld det vore om den bara bestod av joeys och Rorys, negligéer och hängselbyxor.

merry christmas!

Det här var väl härliga nyheter. Mina favorithillbillies Joey och Rory ska alltså släppa en julskiva till hösten.

Jag tror detta kommer bli alldeles lysande. Det är nästan så att jag redan nu kommer i lite julstämning bara på blotta tanken.

Så i väntan på julen brassar jag på med en av mina favoritjullåtar, Låt mig få tända ett ljus. Varsågoda!


Ni uppmärksammade väl det nördiga uttalet.

Idag tänder jag ett ljus för de drabbade i Norge.

cma awards 2010

Fredagens gala (som egentligen ägde rum för jättelänge sen) var helt fantastisk tycker jag. Det var mycket bra musik och stämningen verrkar ha varit på topp bland de som var där. Countrynördar verkar överlag vara ett väldigt glatt folk. Här kommer några ytterligare iakttagelser och reflektioner från galakvällen.

Kenny Chesney framförde sin fina Boys of Fall. Jag ångrar lite att jag inte satte den på årets-bästa-countrylåtar-listan.

Jag uppskattade att herrarna i Lady Antebellum hade skippat cowboyhatten och ålat ner sig i fina smokingar. Dessutom bjöd de ju på ett finfint nummer av Hello World. Han sjunger som en hel karl den där Charles Kelley trots hans lite pojkaktiga utstrålning.

Det skedde ett mystiskt gitarrbyte när Brad Paisley sjöng sin This Is Country Music. Det skedde också något konstigt med honom när han vann priset för entertainer of the year. Han blev så himla rörd att det blev lite jobbigt att titta på. Men egentligen var det väl mer fint än konstigt.

Brad Paisley var i övrigt helt fantastisk som värd för kalaset. Det var hans kollega Carrie Underwood också. Dem två skickade syrliga kommentarer till höger och vänster och var riktigt roliga att lyssna på.

Rory från Joey+Rory var galans bästa klädda i sina läckra hängslebyxor, jag älskar den mannen.

Jag tror jag har kommit på den stora skillnaden mellan countryartister och "vanliga" artister. Countryartister är duktiga musiker.

Sugarland hade något konstigt ballerinatema för sig där på scenen när de genomförde hiten Stuck like Glue. Jag vet inte riktigt om jag gillade det men jag tror jag gjorde det. De vann också (för fjärde året i rad) priset vocal duo of the year. Kristian tackade sin pappa, det var ett sött ögonblick.

Två tredjedelar av The Band Perry har verkligen horribelt fula frisyrer. Keith Urban har också en tvivelaktig frisyr men han är förlåten tack vare sitt magnifika Put You In A Song - nummer.

Äntligen har jag fått reda på hur Dierks Bentleys förnamn ska uttalas, Dörks.

Miranda lambert förtjänade varenda pris hon fick för hon är ju bara för förbaskat bra. Blivande maken Blake Shelton är också bra och var ödmjuk när hann vann pris för male vocalist of the year.

Kid Rock överraskade med att leverera en riktigt bra show när han gapade sig igenom sin Free.

Taylor Swifts framträdande var magiskt. Speciellt när snön började falla, jag gillar sånt. Men det hände något konstigt där på slutet. Se här.


Det var lite snopet att en hollywoodstjärna skulle stå för det bästa framträdandet. Gwyneth paltrow sjöng Country Strong från filmen med samma namn. Och som hon gjorde det, hon slog fullständigt kock out på mig med sitt simpla men hjärtliga framträdande.

årets bästa låtar

Utan inbördes ordning:

Blake Shelton – Who Are You When I’m Not Looking
Jag tycker Blake har tappat stinget litegrann på senare år men den här melodin håller hög klass.

Sugarland – Stuck Like Glue
The Incredible Machine var en incredible besvikelse men Stuck Like Glue är sjukt bra, spelar i samma division som monsterhiten all i wanna do.

Dylan Leblanc – If The Creek Don’t Rise
Leblanc berör med sin sorgsna stämma. Extra fint blir det när han bjuder in Emmylou Harris i sången som i denna lilla spröda visa.

Tom Jones – Did Trouble Me
Tjuren från Wales har gått och blivit religiös, stackarn. Vi tackar iofs för detta i och med att det gav oss albumet praise and blame. Bästa låten därifrån inleds a capella och går sen in i ett skönt banjoplock. En speciell låt som sätter sig, when i close my eyes so i would not see, my lord did trouble me…..

Jewel – Satisfied
Jewel fick ett uppsving i år i och med sitt medverkande på Valentine's Day soundtracket med låten stay here forever. Satisfied är dock bättre, riktigt bra till och med.

Lady Antebellum – Need You Now
En sån poppis låt att den till och med snurrat på mix megapol och andra nördiga kanaler. Jag vidhåller att det är en av årets bästa.

Kasey Chambers – Georgia Brown
Aussien goes hillbilly och härjar loss ordentligt på denna riviga visa. Diverse plockinstrument och Kaseys vassa stämma trängs på 105 intensiva sekunder.

Joey + Rory – That’s Important To Me
Raraste låten i mannaminne. Vi lär oss att Joey och Rory tycker det är viktigt att vara skuldfria, hålla händerna när man ber en bön, bli begravda bakom den stora eken när man dör och ” to keep it country on the radio”. Men framför allt lär vi oss att Joey och Rory är de nördigaste människorna på denna planet. Jag älskar dom.

Laura Bell Bundy – If You Want My Love
Härlig 9 to 5 känsla i verserna och fartfylld refräng med genomarbetat körsamarbete, snyggt. Dessutom ett helt galet avslut med en gospelkvinna på glid.

Ryan Bingham – Junky Star
Oerhört svårt att utse bästa låten från succéalbumet. Men bäst är nog ändå titelspåret som i typisk Binghamstil består av ett snyggt gitarrplock och en rökig whiskeystämma på det.

Court Yard Hounds – See You In The Spring
Det blev ganska slätstruket utan Natalie Maines tyvärr. See you in the spring featuring Jakob Dylan sticker dock ut ur mängden och är trivsam lyssning.

Cookies n' Beans – Beg, Borrow and Steal
Kakorna siktade mot countrystjärnorna och missade grovt. Deras nya album var riktigt jobbigt att lyssna på. Men en låt sticker ut, titelspåret beg, borrow and steal är trots ett munspelsinferno skön lyssning.

Gretchen Wilson – I’m Only Human
Oväntat vackert från redneck-Gretchen. En klassisk countrylåt med ett gammeldags sound som jag gillar.

Dierks Bentley – Draw Me A Map
Många bra och snabba låtar trängs på Bentleys senaste men allra bäst är en lugn låt. Som grädde på moset är Alison Krauss med och förgyller med sin unika stämma.

Whitney Duncan – The Bed That You Made
Lite enformig men gött klös i.

Om ni har samma goda smak som jag kan ni klicka här för en spotifylista (Kaseys och Joey + Rorys låtar är inte med tyvärr).

Om ni inte har samma goda smak som jag får ni väl göra er egen lista.

fredagsmys: julmyspys med joey och rory

Ni missade väl inte förra årets julhit med Joey + Rory? Här får ni i alla fall en ny chans att beskåda denna underbart töntiga lilla julvideo.

Se, njut och håna!