Gabriel Kelley live på Kafé De Luxe

Amerikanska countrysångaren Gabriel Kelley är just nu på turné genom landet. Igår svängde han förbi den lilla krogen på Sandgärdsgatan 19 för en gratisspelning i matsalen. Givetvis var den här snåljåpen på plats.

Kelley entrade scenen mol allena punktligt klockan 20 och rev utan närmre presentation av en visa, det var fint på alla sätt och vis men tyvärr svårt att höra honom för vi hade oturen att få södra Sveriges störigaste middagssällskap bredvid oss. De pratade i onormalt hög samtalston och dessutom på skånska. Även om man ovetandes råkar hamna i en gratisspelning förstår man väl att man inte ska överrösta artisten? Men är man skåning förstår man kanske inte mycket alls.

Ja väl, efter att tag hade man vant sig vid skåningarnas bröl och Kelley framme på scenen blev också varmare i skinnvästen, cowboyhatten och den lilla tamburinen han satt på foten. Han sjöng ut mer och efter ett tag hade han också vunnit över ett par stycken ur de störiga skånska sällskapet. Kelley lirade i dryga timmen och bjöd på mestadels egenskrivet men även en solid "Shoreline" cover. På det stora hela en trivsam show men det är något i hans musik som inte riktigt hittar hem hos mig, jag kan liksom inte riktigt krysta fram något riktigt intresse för honom. 

Alternativt var jag bara sur för att jag efter spelningen skulle vidare till nattjobb och därför fick sitta nykter, kanske hade jag stått längst fram med en tändare i handen och svajat med armarna i takt med musiken om jag fått svepa 4-5 fatöl.

Gabriel Skäggey.

Jills veranda säsong 2 avsnitt 6: Annika Norlin

Säsongens sista Jills Veranda bjöd på dålig stämning, nervösa gäster, dryck i oproportionerligt stora glas och musik i världsklass. Men vi tar det från början och ser till att inte missa något tillfälle till hån.

Gäst för dagen var Annika Norlin, den härliga norrländskan som släppt album under namnen Säkert! och Hello Saferide. Jag har alltid gillat Annika och tycker hon skrivit ett par fantastiska låtar genom åren, till exempel "Får jag", "Det här är vad dom säger", "The Crawler" och "Anna". Mina förväntningar på seriefinalen var därför något upptrissade och det blev också lite av ett antiklimax när  Annika landade i countryns mecka Nashville. Dessutom en dag försenat på grund av åska vilket genererade långa suckar från Jill som var så sorgsen över detta att man kunde trott Annika störtat i Atlanten.

Trots den försenade ankomsten tog man inte tillfället i akt att slopa den fåniga bucketlistan där gästerna skriver ner vad dom vill uppleva i Nashville. Annika ville träffa låtskrivare, uppleva någon typisk amerikansk söder tradition och utforska jämställdheten inom countryn.

Men man ska vara carefull what you wish for hos Jill för det resulterade i att Annika tvingades sjunga sin "I Was Jesus" inför ett gäng konservativa (=amerikanska) låtskrivare. Ångesten i Annikas ögon gick inte att ta miste på, jag drar mig också till minnes att hon likt en underbetald sköterska före nattpass sa "jag vill bara få det överstökat".

Uppträdandet gick ändå bra och ett par i publiken tyckte till och med det var riktigt bra, alternativt var de betalda av SVT att säga så.

Programmet bjöd också på en träff med Gabriel Kelley som är aktuell med sin debutplatta och den gamle uteliggaren Doug Seegers tittade senare förbi på verandan. Jill och Annika begav sig också till ett fik där före detta prostituerade jobbade och fick hela deras brutala historier slängda i knät, minns inte att Annika hade det på sin bucket list men så kan det gå när man hänger med spontana Jill.

Det hände en annan konstig grej också. Jill drog med Annika på hästkapplöpning där man skulle vara lite tjusig i stora hattar. Annika var sur som ett bi under hela vistelsen, hon kände inte att hon hörde hemma bland alla dessa southern belles. Hon försökte få igång en diskussion om feminism men frågan verkade inte ens landa hos de storhattade damerna som bara var glada över att ha på sig fina hattar och titta på hästar. Kanske har de ändå i sin totala ignorans nått längre i jämställdhetskampen, eller åtmnstone i livet som helhet eftersom de verkade genuint lyckliga till skillnad från den sammanbitna Annika.

Grejen med en fullständigt malplacerad feminist i södern hade kunnat bli betydligt roligare TV än så här. Slutnumret "Waitin' Around To Die" på godståget med Jill, Annika och Gabriel var dock säsongens bästa.

Betyg: 3 (av 5)

Inte ens en liten hatt kunde hon ta på sig.