Växjö Country Roots Festival 2016

Precis som förra året vid den här tiden samlades igår länets alla countryfanatiker under samma tak, det var ju dags för andra upplagan av Växjö Country Roots Festival på Palladium mitt i city. Givetvis var er favotitbloggare på plats, och givetvis får ni här en alldeles för detaljerad rapport som ingen bett om.

Först ut Old Timey Remedy som är ett svenskt band med förkärlek till musikgenren Old time. Old time är en typ av nordamerikansk folkmusik som bygger på fiol och diverse plockinstrument. Det är tjo och tjim helt enkelt. Kapellmästaren och violinisten Mange Norman piskade på sina mannar till en klart godkänd festivalstart. Samtliga medlemmar skulle dock må himla bra av en "gör om mig"-dag på Go'kväll, medelålders mäns slafsiga klädstil är verkligen en av vår tids största utmaningar.

Gitarren i lagom höjd. Old Timey Remedy. Instagram @barabaraberra

Näst på tur Spinning Jennies från Stockholm som spelar något så märkligt som bluegrass på svenska. Jag hade förlyssnat lite på Spotify och var inte helt imponerad, det svenska språket har ju en förmåga att få musik att låta töntigare än vad den egentligen är. Men i liveformatet var Spinning Jennies en fröjd både för ögat och örat. Sångaren David Ritschard var en riktig showman med bra krut i stämbanden, välsittande kostym (se och lär Old Timey Remedy) och en blick som var så där härligt slibbig, precis på gränsen till rent obehaglig. Resten av bandet var också lika delar kompetenta musiker som trevliga mellansnackare, en konstform som är halva nöjet vid den här typen av events. Bandet var också festivalens enda grupp med en dobrospelare, detta vansinnigt vackra instrument, och bara det gör dem till festivalens vinnare. Mannen bakom instrumentet hette Jonatan Eklund, bless his heart.

Spinning Jennies Instagram @barabaraberra

Därefter var det paus. Vi passade på att ta oss an stadens nya ölhak Chapter House. Det är ett übermodernt ställe där tapparna bjuder på öl med obskyra smaker som choklad och hallon. Bartendern var eld och lågor över sin fina öl och presenterade ena knasiga IPA'n och APA'n efter den andra. Allra helst hade man ju velat be om en blaskig lager men då hade man kanske blivit utkastad. Jag tog istället husets IPA och en fish n' ships, till dessert en hallonöl som jag svepte som en shot. Jag har lite svårt för den här typen av pretentiös ölkultur men gillar allt nytt som öppnar i vår lilla stad. Chapter House är därför ett välkommet tillskott och fisken var otroligt god eller bra som man säger om mat nu för tiden.

Åter till festivalen. Där var det nu dags för The Goodbye Girls som består av en brokig skara kvinnor. En från Sverige, en från Kanada och två från de Förenta staterna. De fyra lirar bluegrass och gjorde det igår med den äran. Givetvis föll jag lite extra för den kompetenta banjospelaren Alison dE Groot då jag älskar ljudet av banjosträngar mer än livet självt. Jag tippar också på hatten åt sångerskan Molly Tuttle som hade en röst som gjord för genren, klar och tonsäker.

The Goodbye Girls Instagram @barabaraberra

När vi sagt hej då till The Goodbye Girls sa vi hej till Shoutin' Red, en 24-åring från Uppsala som gjort det udda livsvalet att lira blues från hundra år tillbaka. Själv har jag aldrig förstått grejen med att viga en karriär åt att bara göra covers, när man dessutom väljer en sådan trist genre har man ju grävt sig en onödigt stor grop. Den unga bluessångerskan ska ändå ha stort plus för skickligt gitarrspel men rösten vacklade på sina håll och det är sannerligen ingen enkel uppgift att stå själv på en scen. Det ska därför inte falla någon skugga alls på Felicia Jangard Nielsen som Shoutin' Red egentligen heter, det var bara inte min musikaliska kopp av te.

Shoutin' Red Instagram @barabaraberra

Nästa band var inte heller riktigt min tekopp. The Country Side of Harmonica Sam lirade speedad honky tonk och efter en afton fylld av baktakt, fiol, blues och banjo var det droppen som fick bägaren att rinna över. Countryn stod mig upp i halsen och tyvärr fick därför inte bandet med det mycket krångliga namnet den uppmärksamhet det kanske förtjänade av det här countryoraklet.

The Country Side.... Instagram @barabaraberra

Festivalen avslutade sedan som den började med de stillösa men talangfulla herrarna från Old Timey Remedy. De bjöd igen på musikglädje, och fuldans. Tur för dem att det gamla spontandansförbudet hävdes tidigare i veckan, annars hade både Mange och munspelsspelaren Uffe åkt i finkan i minst 6 månader.

Allra sist kom (nästan) alla band upp på scenen och bjöd på den traditionsenliga "Will The Circle Be Unbroken". Trots att det rådde totalt kaos, att tonarten inte riktigt verkade passa någon och att det befann sig farligt många vassa instrument på så liten yta, var det kvällens höjdpunkt.

På det stora hela en alldeles förträfflig kväll, faktiskt var andra upplagan av Växjö Country Roots Festival den bästa någonsin.

Fotnot: Missade tyvärr PPM på grund av matrast.

Växjö Country Roots Festival del 2: Alligator Gumbo, Sjöström & Gullö, Pilgrim, Swinging Hayriders

Kvällen fortsatte med Cajunbandet Alligator Gumbo. Cajun är en musikstil från Louisiana som sjungs på "Louisianafranska". Det rådde delade meningar i gruppen om vi tyckte det var bra eller dåligt, själv kan jag inte riktigt bestämma mig. Det var ganska mycket oljud i form av dragspel, gapig sång och världens största triangel som skar i öronen. Men det var också säckpipa! Vilket är ett vackert oljud.  Klart är i alla fall att bandet hittat en ganska unik väg i musiksverige och det ska väl alltid hyllas.

Instagram @barabaraberra

Näst på tur var festivalens till antalet minsta akt, duon Sjöström & Gullö som på endast kontrabas och dobro imponerade med stor scennärvaro. Men inte tillräckligt för att jag skulle orka lyssna på mer än ett par låtar, vi smet därför ut och tog en kaffe. 

Efter sex konserter på raken var nu moralen i vår lilla grupp låg, countrymusiken stod oss upp i halsen. Under ett svagt ögonblick övervägde vi att lämna lokalen och tassa över till Kafé De Luxe där popsnöret Joel Alme lirade. Men vi tog oss samman i sista stund och gick in i konsertsalen igen där Pilgrim redan var i full gång. Pilgrim visade sig vara ett glatt gäng med två systrar i fronten som behärskade den ädla konsten mellansnack vilket tyvärr verkar vara ett utdöende fenomen inom livemusiken. Karin och Maria som de hette flamsade loss ordentligt på scenen men bjöd också på klassisk country vilket var lite befriande efter alla konstigheter. 

Sist ut för kvällen lirade Swinging Hayriders, ett band som nördat in sig på western Swing. En musikstil som egentligen inte är min kopp av te men det var svårt att väja för bandets entusiasm och speciellt sångerskans otroliga röst. En fullt värdig avslutning på en intensiv afton.

This is Kerstin Viman from kerstinscountry.blogspot.com signing off.

 

Växjö Country Roots Festival 2015 del 1: PPM, Six String Yada, Edit Strindberg Trio, The Original Five

Igår hade hela Växjö kommun med omnejd barskrapats på den lite udda människoarten som har en särskild plats i hjärtat för banjo, baktakt, fiolgnissel, dragspel, säckpipa(!) och annat oljud. Vi möttes sedan upp på Kulturhuset Palladium för den första upplagan av Växjö Country Roots Festival.

Festivalen drog igång redan kl. 16 så den som ville bygga upp ett lagom rus fick börja strax efter lunch. Hos mig gjorde man sitt bästa på extra starka mojitos och bacon.

Frida tog denna fina bild

Glada i hågen begav vi oss sedan iväg till festivalens första akt, sympatiska PPM från Karlshamn. Ett band som ju lirade redan i december på Palladium i samband med presentationen av festivalen. Precis som då bjöd trion på en skönsjungande blandning av covers och egna låtar. Bäst var "The Girl From Hel".

Instagram @barabaraberra

Näst på tur var Six String Yada, ett band som lirar amerikansk bergsmusik. Kvällen till ära hade de också en amerikan med sig upp på scenen, violinisten Rachel från West Virginia eller Kentucky eller någon annan delstat, minns inte hundra vilken. Rachel och de fyra bandmedlemmarna bjöd på en fantastisk musikalisk resa. Kisade man lite kunde man tro att man satt någonstans i Apalacherna med ett gäng hillbillies runtom sig. Känslan förstärktes också av att delar av publiken nu blivit rejält runda under fötterna.

Instagram @barabaraberra

Eftersom jag är särskilt svag för snärtigt banjoplock föll jag lite extra för den stilige banjopojken Erling Bronsberg. Men övriga bandmedlemmar imponerade också med stora musikaliska kvaliteter. Jonas Bleckman rockade sin cello så pass att han trillade av stolen, Simon Nyberg glänste på sin slitna tolvsträngade gitarr och Agnes Brogeby på fiol sjöng som om hon var born and raised i något tragiskt gruvsamhälle (det är en bra sak alltså) och så Rachel då som helt klart behärskade en fiol och dessutom utstrålade ett härligt självförtroende som bara en amerikan kan. Tillsammans bjöd de på cirka 45 minuter gapig country, för ett ögonblick var jag helt säker på att jag drabbats av något kardiologiskt missöde men det var nog bara hjärtat som inte visste hur det skulle reagera på den typen av fullt ös x 5.

Efter denna urladdning var vi tvungna att ta en paus från musik ett tag. Tyvärr fick därför Edit Strindberg Trio agera bakgrundsmusik till en måltidspaus. Jag åt räkmacka och sköljde ner det hela med en pilsner.

Räkfylld och nöjd begav jag och mina festivalkompanjoner oss sedan in i konsertsalen igen för att avnjuta The Original Five. Festivalen utspelades förresten enkom på en scen vilket ju är ett lite udda festivalkoncept men jag gillade det faktiskt. Det gjorde ju inte heller saken sämre att lokalen till vardags är en biograf med magiskt sköna biofåtöljer. Jag är ju som bekant ett stort fan av konceptet sittkonsert.

The Original Five är ett bluegrassband från Malmö. För första gången under kvällen kom det nu upp en dobro på scenen, vilket väl måste vara det vackraste instrumentet i världen? Dobrospelaren Daniel Olsson gjorde också instrumentet med råge rättvisa. Tillsammans med Jonas, Johan x 2, Ola och Dan bjöd han på en riktigt fin stund. Helt klart en av kvällens musikaliska höjdpunkter.

Instagram @barabaraberra

Kvällen fortsatte sedan med Alligator Gumbo, Sjöström & Gullsjö, Pilgrim och Swinging Hayriders. Men det får ni läsa om i del 2 som kommer imorgon!

Växjö Country Roots Festival 2014 + PPM live på Kulturhuset Palladium

Den 18 april nästa år kommer Växjös första countryfestival gå av stapeln. Det hela presenterades igår på Kulturplatsen Palladium mitt i Växjö City med livespelning av Karlshamns stolthet PPM. Det är också på Palladium som festivalen sedan kommer äga rum.

Jag fick mig en pratstund med Lasse Lindell, en av festivalarrangörerna. Han och ett gäng countryfrälsta grabbar fick idén att dra igång en countryfestival i Växjö för att det helt enkelt inte hade gjorts förut. De har alla dessutom ett rungande intresse för den genuina countrymusiken. Vi snackar alltså Bluegrass, Cajun och Western swing med mera. Inte så mycket popcountry á la Lady Antebellum alltså. Festivalens line-up bjuder därför på noggrant utvalda artister som alla representerar de olika genrer som rymmer inom det lite slarviga uttrycket countrymusik.

Hela åtta akter är inbokade och klara och de kommer alltså spela på den vackra scenen på Palladium mitt i hjärtat av Växjö. Det faktum att det är en festival som helt äger rum inomhus såg Lasse enbart som positivt. Artister och publik kommer nära varandra, det är nära till ölen (det sade inte Lasse men jag tänkte det) och bäst av allt, man är helt oberoende av väder och vind! Något som alla Växjöbor nog kan förstå och uppskatta.

Men kvällen bjöd inte bara på en trevlig pratstund med Lasse utan även på en spelning från en av de inbokade artisterna, PPM från Karlshamn.

PPM är helt enkelt en förkortning av de tre bandmedlemmarnas förnamn Peter, Paul och Martin. Kanske ett smått fantasilöst namn men deras musik var långt därifrån. Trion öppnade med Dixie Chicks "Long Time Gone"och redan där var jag ju egentligen såld. Men de visade sig att de även hade ett helt gäng originallåtar som höll riktigt hög klass. Allra bäst var "Girl From Hell". Jag gillade även deras old country utstrålning med bara en mick som de alla fick trängas bakom.

Instagram @barabaraberra

PPM lirade i två akter. Det var lite nytt för mig att dela upp en spelning på det viset. Men det var nog tur då merparten av publiken bestod av mogna herrar med smått förstorade prostator. Kanske blir det mer av den typen av knasiga upptåg när generationer av Smålands alla countryfans möts igen i april.

Jag tänkte försöka skriva lite om varje band fram till festivalen så håll utkik här på bloggen. Annars ses vi väl 18 april?