Alice b - Kanske

Bloggfavoriten Alice b är tillbaka i gammalt gott slag. Hon släppte ju formidabelt underskattade debutplattan Alice b 2012. I min bok bästa svenska popplattan i modern tid!

Därefter har hon gett ut mediokra Så unga (2016) och Mega (Skisser 2005-2016) och man började misstänka att hon bara hade en bra platta i sig. Men nya releasen Kanske är stundtals i klass med magin från debuten.

Här bjuds man på smarta texter och vackra melodier. Karaktäristiskt levererat på bred göteborgska. Jag gillar särskilt "Blick", "Måste få allt" och "I met her in a bar".

Betyg: 4 (av 5)

Kanske årets fulaste skvivomslag.

Betty Who - "Mama Say"

Betty Who är amasonkvinnan från Australien som alldeles för länge flygit under radarn. Jag upptäckte henne förra veckan och tycker hon är det bästa som hänt popmusiken på länge. "Mama Say" är bästa låten men hela hennes aura utstrålar något visst. Nya albumet The Valley är fräsch popmusik för den moderna människan. Således egentligen ingenting för tönten som driver countryblogg, men jag gillar det ändå.

Benjamin Ingrosso - "Do You Think About Me"

Har ni hört Benjamin Ingrossos senaste låt? Förmodligen inte eftersom det kanske anses lite okreddigt. Jag tycker i alla fall den är fantastisk!

Benjamin Ingrosso - "Good Lovin'"

Jag älskar den här låten mer än vad som är socialt accepterat. Tur för mig då att jag har så få läsare att detta kommer passera förbi obemärkt.

Alice b - Mega (Skisser 2005-2016)

Alice b kom från ingenstans och förtrollade hela min tillvaro våren 2012. Hennes debutplatta var rent magisk och länge kändes det som att det bara var jag i hela världen som upptäckt henne. Så småningom kom platta nummer två, tyvärr inte lika bra, och sedan tumultet med spelningen på Ullevi som förband för Håkan Hellström och med det trist mediauppbåd.

Men bakom allt det där har det alltid funnits en ödmjuk musiker som bara vill få ut sina verk. Hemma på kammaren har hon spelat in drösvis med låtar och nu hade hon plötsligt så många att hon bara bara var tvungen att dela med sig. 81 spår blev det tillslut, det udda antalet för att hon helt enkelt glömt en låt som var för bra för att utelämnas. Detta är på något vis så talande för Alices konstnärsskap. Det är inte så jädra noga med saker och ting.

Personligen är jag egentligen inte ett fan av den hör typen av demosläpp, tacka vet jag välproducerade plattor med 10-13 noga utvalda spår. Men trots att de 81 spåren är inspelade via datormicken långt bort från snajdiga studios är soundet imponerande krispigt. Det hör också till sak att Alice b helt enkelt inte haft råd att på konventionellt sätt spela in sina låtar och då kan jag med ett mer förlåtande sinne acceptera detta udda tilltag.

Jag är ännu långt ifrån att ha lyssnat igenom samlingen, det kommer ju ta år och dar, men jag ville som representant för countrybloggare som har en alldeles särskild plats i hjärtat för Alice b få ut budskapet om detta maffiga megademosläpp.

Klappad i huvudet av dementa syltetøyfingrar-frisyr.

Sondre Justad - Riv i hjertet

Nordnorges egna lilla gullegris har äntligen lanserat sin musik utanför Norges gränser. Från och med idag finns Sondre Justads debutplatta Riv i hjertet på spotify. Kanske är jag gladast i hela Sverige över detta.

Sondre kommer från Lofotens pärla Henningsvær, där man verkligen inte kunde tru at nokon kunne bu men där faktiskt cirka 500 personer valt att slå läger, inte så konstigt i och för sig eftersom det kan vara Norges vackraste plats. Det är ju i och för sig alla platser i Norge.

Bild snodd från www.auneforlag.no

Den unge Lofotingen släppte sin debutplatta hemma i Norge i fjol och blev genast en favoriit på radio och partys. Enligt norska wikipedia fick plattan "terningkast fem av Aftenposten, Dagsavisen, Avisa Nordland och Fædrelandsvennen". De är ju för gulliga i tal och skrift norrmännen. Dock har de helt rätt i sak för Riv i hjertet är ett riktigt vasst popalbum. Allra bäst är "Tilbake", "Riv i hjertet" och megahiten "Nu har du mæ" som var hans första singel.

Jag gillar allt med Sondre: Musiken, rösten, den lite gubbiga utstrålningen. Dessutom visar han fin karaktär genom att ge tillbaka till sin hemkommun; han har till exempel för fjärde året i rad bjudit på spelning uppe på Fjellvågtinden, 541 meter rätt upp från hembyn Henningsvær. Det enda sättet att komma upp dit är att traska, således var ingen svensk på plats.

In på Spotify med er och förgyll helgen med allas vår Sondre!

Fulltidsrapport

Efter fyra månader i Lofoten kom plötsligt dagen då jag skulle packa väskan och säga ha det till mitt tillfälliga hemland. Jag var på alla sätt och vis redo att slänga in handduken men det var ändå med en viss tyngd över bröstet jag gick genom korridorerna på Svolvær Omsorgssenter för sista gången. För en arbetsplats där man börjar dagen med kafferast är en arbetsplats att sakna.

På jobb.

Sista tiden hade jag dessutom mentalt redan stämplat ut och satt mest och glodde ut i tomma intet. Men är det något jag lärt mig denna sommaren så är det detta: Man kan inte göra för lite inom demensomsorgen. Att bara sitta på sin röv i timmavis och sprida ett mänskligt lugn är akkurat vad de oroliga själarna behöver.

Det är också något hela Norge skulle må bra av. För aldrig har jag stött på ett folkslag där hyperaktiviteten yttrat sig som en folksjukdom. Varenda kotte har hela tiden tusen saker för sig. Framförallt ska man upp på fjälltoppar och vingla. Kanske skulle man låta folkhälsomyndigheten strössla centralstimulerande medel från räddningshelikoptrarna, de flyger ändå dagligen och plockar upp något pucko som gått uppför ett berg för att sedan upptäcka att det visst blev kväll eller dimma eller att orken bara plötsligt tog slut.

På tur.

Lördagen före avförd var det personalfest som var klippt och skuren för den nordnorska individen. Tretton pigga kollegor mellan 25 och döden samlades i en grillhytta och spiste korv och lax och sköljde ner det med öl, vin och sprit. Är det något nordnorska kvinnor bemästrar så är det att blanda alkoholhaltiga drycker helt skamlöst. Klädseln var också uppfriskande sportig, de glada damerna hade tagit på sig sina allra finaste koftor och turbyxor. Osmakligt tajta partytoppar lyste med sin ljuva frånvaro. I den mörka grillhyttan var livet så mysigt att man för ett ögonblicks sekund kunde förstå tjusningen med att bosätta sig över polcirkeln.

Dagen för avfärd regnade det och dimman låg så lågt att planet från Bodö inte kunde landa och plocka upp oss på Svolvær Lufthavn, vi fick istället likt boskap forslas på en minibuss för en två timmars färd i nordgående riktning och hoppa på 18-planet till Oslo från Evenes. En som också drabbades av detta missöde var popartisten Sondre Justad som hamnade bredvid mig på bussen. Ni vet säkert inte vem han är men han är faktiskt något av en A-kändis inom den nordnorska popindustrin. När vi stod och suckade över den bristande informationen från de så kallade informationsdiskarna växlade vi några fraser. Han var en trevlig gutt men som alltid när man pratar med en nordlänning så är det cirka 50 % som bara passerar förbi i obegripligt oljud.



Jag landade i Oslo i princip samma minut som planet till Stockholm boardades och sedan sa det bara vips och jag var åter i fosterlandet. Bara tre timmar senare än vad som först var planerat. Slutet gott allting gott.

Svolvær och dess lustiga invånare har sakta men säkert vuxit på mig. Det finns till och med risk att jag återvänder.

Alice b - Så unga

Alice b ägde hela musikåret 2012, tyvärr var det bara jag och ett par till som tog notis. Hennes självtitulerade debutplatta var så osannolikt bra att den till och med korades till årets bästa platta på en världsledande countryblogg.

Sedan dess har jag då och då återkommit till den plattan och blivit lika överraskad varje gång över dess magi. Klart som korvspad blir det inte lätt att följa upp en sådan braksuccé, och mycket riktigt, Så Unga är blott en spottstyver av debuten. Men en spottstyver av ett mästerverk är kanske ändå en liten slice av heaven.

På Så Unga är egentligen musikstilen den samma. Alice karaktäristiska röst tassar runt över en klassisk banduppsättning; gitarr, keyboard, bas och trummor. Det låter på pappret oerhört tråkigt men Alice b har verkligen talang för texter och på att förmedla en känsla. Tyvärr når låtarna inte upp till nivån på föregångaren. Jag kan liksom inte få de att fastna så som till exempel ”Akta lekande barn” och ”I den här staden” för alltid finns i inpräntade i mitt lilla hjärta.

Så i glansen av debutplattan kan inte riktigt uppföljaren mäta sig, men visst finns här bra svensk popmusik. Jämför man henne sedan vidare med resten av musiksverige håller jag Så unga som bättre än det mesta.

Bästa spår: ”Där solen slår”, ”Så unga”, ”Blunda för alltid”

Betyg: 3,5 (av 5)

Stiligt omslag!

Alice b - "Där solen slår"

Alice b, den talangfulla musikanten med hjärtat på rockärmen, har äntligen släppt en ny singel. Den 13 maj kommer dessutom hennes nya platta och är den bara en tiondel så bra som hennes debutplatta så får vi alla vara nöjda.

"Där solen slår" känns dock som en något trevande start, men växer för varje lyssning. Lyssna på Spotify, på repeat förslagsvis. Som bonus får man även Veronica Maggio covern "Hädanefter".

Längsta armarna i Götlaborg.

Elliphant - Living Life Golden

Tillhör ni den lilla tragiska skara som följt den här bloggen slaviskt så känner ni till att jag är smått förälskad i Ellinor Olovsdotter, mer känd som Elliphant. Den 30-åriga artisten släppte 2013 sin fantastiska debutplatta A Good Idea. Med svängiga reaggaetoner och distinkta texter fick hon hela musiksverige i gungning, till och med den här gamla countrybloggerskan.

Debutplattan var magnifik men efterföljande platta One More blev lite av en besvikelse, även om titelspåret var en av 2014 års bästa låtar. Nu är hon aktuell med sin tredje studioplatta Living Life Golden.

Reaggeinfluenserna är kanske inte riktigt lika tydliga som tidigare men Elliphant bjuder ändå upp till dans på skivan med det besynnerliga omslaget. Här bjuds man på solida popspår som är svåra att värja för trots att det inte alls håller samma tempo som låtarna på debutplattan. Singlarna "Step Down" och "Spoon Me" är trots sina lugna beats riktigt medryckande. Kanske är det faktiskt i de lite lugnare spåren som Elliphant riktigt hittar hem. Plattans bästa spår är nämligen en annan lugn bit med, "Love Me Badder" (med den finurliga dubbeltydiga titeln).

Elliphant knockade mig fullständigt med sin debutplatta för tre år sedan. Living Life Golden kommer egentligen aldrig i närheten av samma knock out men jag tycker ändå det är ett steg i rätt riktning.

Betyg: 3,5 (av 5)

Justin Bieber - "Love Yourself"

Med risk för att tappa de få anhängare som tittar in på den här bloggen på grund av ett genuint countrymusikintresse kommer här en otrevlig bekännelse. Jag älskar den här låten.



Det var väl allt.

Pop: Jess Glynne

Jag har fallit som en fura för brittiska poppinglan Jess Glynne. Hennes debutplatta I Cry When I Laugh släpptes i augusti och har gått varm här hemma sedan dess. Det är ett sylvasst modernt popalbum med riktigt bra drag i sången. Allra mest har jag lyssnat på den medryckande "Don't Be So Hard On Yourself" men lyssnar man på plattan ett par gånger så poppar det upp superhits lite här och var. Till exempel "Hold My Hand" som man får vara döv alternativt död för att inte uppskatta.

Jag tycker ni ska förgylla er fredagskväll med Jesses sköna dansmusik. Själv ska jag på jobbfest och sen jobba nattpass. Finn ett fel med den meningen!!!

Alice b live på Kafé De Luxe

På torsdagar råder numera Bubbelklubben på vårt lilla stamställe Kafé De Luxe. Det är aftnar fyllda med dans, öl, DJ's och en och annan livespelning. Det är riktat till studenter men även hårt arbetande kvinnor är välkomna. Igår var den stora akten Xenia Kriisin men på grund av bebis i mage tvingades hon ställa in.

Men vem bryr sig? Vi var väl alla där för att se förbandet Alice b?

Ni saliga själar som följt den hör bloggen ett tag vet att jag är ett stort Alice b fan, kanske Smålands största. Hon "slog igenom" 2012 med den självtitulerade debutplattan och har sedan dess varit min stora popidol.

Kvällen började dock långt före Alicespelningen med en måltid på Deluxe. Enligt programmet skulle det kosta att gå in efter kl. 20 så jag och Frida var på plats kring 19.30 för att äta för de pengar som vi annars lagt på inträdet. Enligt snålländsk logik blir då hela kvällen gratis och man kan unna sig hur många öl som helst! Tyvärr gick planen i kras då det visade sig att vi ändå behövde betala inträde, dock till reducerat pris då huvudnumret var inställt. Som en skänk från ovan tog bartendern oss sedan också för studenter så ölen kostade blott 40 kr glaset.

Man kan nästan påstå att vi slutändan trots allt tjänade en slant på den här kvällen.

Alice B entrade scenen strax efter kl. 21 lokal tid. Hon spelade mestadels nya låtar men även magiska klassiker som "I den här staden" och "Balladen om Brunnsparken". Hon gjorde en solid spelning men i egenskap av förband var den svidande kort. Alice hann dock charma hela lokalen med sitt tafatta mellansnack och sin vackra sångröst. Tyvärr är hon fortfarande tämligen okänd och det var med tungt hjärta jag såg henne packa ihop sin gitarr och mol allena ge sig ut i publikvimlet med en blaskig Tuborg i handen. Tyvärr var undertecknad (trots många billiga öl) nykter som en lärka och way too starstruck för att säga hej. Men jag har ju snackat med henne förr.

Instagram @barabaraberra

Nyktert var förresten ett genomgående tema på de unga studenterna i lokalen. Inte en överförfriskad själ i syne, jag vill minnas att man på min tid tog varje tillfälle i akt att svepa Mintu och krypa fram på ett dansgolv. Man hade ju så att säga inte ett jobb att gå till dagen efter, det var tider det!

Elliphant live på Posthusscenen i Malmö

Malmöfestivalen pågår för fulla muggar. Igår var jag där för att bevittna en av mina favoritartister när det kommer till modern svensk pop, Elliphant.

Men först snubblade vi över Beatrice Eli som höll låda på stora scenen på Stortorget. Hon gjorde en mycket stabil insats och jag var djupt imponerad av både röstresurser och allmän utstrålning. Kanske var hon aningen naken för min smak men den här världen behöver ju inte direkt fler kvinnor som går runt och skäms över sina välsvarvade kroppar, så bra där Beatrice.

Instagram @barabaraberra

Men över till kvällens stora event. Elliphants spelning började med ett beat som lades av en lönnfet kille i sydväst. Hans störiga uppenbarelse fick man sedan genomlida resten av konserten. Men det gjorde inte så mycket, för när väl Ellinor (som hon så fint heter IRL) entrade hade man liksom inte ögon för något annat. Hon fullständigt tog över scenen och sjöng med en rasande frenesi.

Hon betade i princip av varenda låt från den fantastiska debutplattan A Good Idea. Det svängde rejält och publikhavet blev lite av ett dansgolv. Tyvärr var jag cirka åtta öl kort för att kunna leva ut min beundran i höftrörelser så istället stod jag som en torrboll och klappade lite i takt när jag blev tillsagd. Jag borde verkligen jobba på mitt konsertbeteende.

Man bjöds också på en hel del låtar från senaste plattan och dessa var otippat bra live. "Booty Killah", "Look Like You Love It" och "Revolusion" blev därför konsertens höjdpunkter.

Men det var också härligt när hon taggade ner och sjöng lugna "One More" och "Never Been In Love". Tempot var ju i övrigt tämligen hetsigt. Ellinor rörde sig som en liten kackerlacka över scenen, helt omöjlig att fånga på en iPhone femma.

Men suddiga bilder till trots, minnet av Elliphants glada musik från en småkylig augustikväll i Malmö bär jag med mig länge.

Bakom varje framgångsrik kvinna står en lönnfet man i sydväst

Pop: Tove Styrke - "Borderline"

Såg ni Gomorron Sverige imorse? Troligen inte då det går på en tid (morgonen) då de flesta har något att sköta. Men inte den här losern då hon är ledig inför helgnattarbete. Per Sinding Larsen, SVT:s egna lilla musikguru får ibland någon liten halvtimme där på morgonen där han pratar musik och intervjuar någon artist. I morse var Tove Styrke där, exidoldeltagare och popfenomen.

Egentligen är jag inte så förtjust i artister som Tove. Typen som är unga, snygga och allmänt härliga. Fy alltså.

Men jag gör ett undantag för Tove då jag ändå anar en rå talang någonstans bakom allt det ytliga. Jag var mycket förtjust i hennes "High and Low" från den självtitulerade debutplattan. Men i övrigt har jag inte skänkt henne någon större tanke. Nu är hon aktuell med andra plattan som heter "Kiddo" och den har rosats i media. Jag tycker den är okej och vissa låtar är riktigt bra, till exempel "Borderline" som också har en pretentiös musikvideo som jag uppskattar.

Se här!


Kanske är videon bättre än låten.

Kerstin ❤️ Spotify

Har ni sett att spotifys logga nu går åt det clostridiegröna? Hur fräscht som helst!

Försök att ignorera sötnöten i bakgrunden.

Apropå Spotify så ligger en ny lista ute, made of undertecknad. Mest populärmusik denna gång, inte så mycket country. Länk här.

Melina Borglowe - "I Used to Play"

Växjös egna lilla sångsparv har till allas våran belåtenhet släppt en ny och fräsch singel. Om ni inte följt bloggen slaviskt så har ni kanske råkat missa mina tidigare inlägg om denna lokala förmåga.

"I Used To Play" är helt egengjord, skriven och producerad av Borglowe herself. Och jag måste nog säga att det är hennes bästa låt hittills. Dessutom tycker jag mig kunna skönja en liten likhet med Lune som 2013 släppte det fantastiska debutalbumet Music & Sports.

Laser & Bas live på Kafé De Luxe

Laser & Bas är resterna efter legendariska Malmöbandet Vit Päls. Sångaren Kalle är kvar men ingen annan tror jag (är för slapp för att googla upp det). Soundet är ungefär detsamma, svensk pop som går åt det lite löjliga hållet. Igår lirade de på Kafé De Luxe. Jag var givetvis där.

Men först betade jag av några timmar i landstingets tvångströja, jag jobbade alltså om det var oklart för de lyckliga själar som valt en annan yrkeskarriär än den där man tvingas arbeta fredagkvällar.

Väl på plats svepte jag en öl i rent medicinskt syfte. Sedan en till. Nu började jag bli människa igen och det var dags att lämna den lite lugnare delen av lokalen som heter Gräddhyllan, eller Gräddis som jag säger, för att tassa ner till källaren där konserten skulle äga rum. Där var det pinsamt lite folk och de få som var där verkade snubblat över en dos LSD för det var dansrörelser på golvet som man vanligtvis bara ser på zoo eller på riktigt lyckade personalfester.

När Kalle och hans band sedan entrade scenen hade ändå en ganska gedigen skara letat sig ner till källarn. De lirade hela sin debutplatta och det finns helt klart ett par fina spår här även om Kalle sjunger som han är lätt retarderad. Bästa spår är därför "Samma Snack" där Alice Boman vanligtvis sjunger en hel del. På spelningen sjöng gitarristen Lisa (tror jag hon hette) och gjorde det riktigt bra. Jag gillade även "Kan du känna hur det blåser". Men framförallt gillade jag att konserten var så kort att man slapp stå och längta tills det var slut som ofta är fallet när man tittar på artister som man egentligen tycker är ganska störiga.

På det stora hela en trevlig afton som avslutades på Gyllene Måsen med en dubbelburgare i käften. 

Det hände nåt lustigt med bildöverföringen här. Instagram @barabaraberra

Courtney Barnett - "Depreston"

Jag gillar den här låten.




Courtney Barnett kommer från Australien och har också gjort andra fina låtar som "Avant Gardener" och "Out Of The Woodwork". Leta upp henne på Spotify.

Slut på veckans torftigaste inlägg.

P3 Guld 2015

Om vi tyckte jag hade hängt med dåligt i countrysvängen förra året så var det ingenting mot hur jag totalt missat vad som hänt på den svenska popscenen. Men det här är ju inte heller någon töntig popblogg så kanske kan man ha överseende med att jag aldrig hört talas om Linda Pira, la Fleur och Beatrice Eli. Tre kvinnor som vann massa fina priser på gårdagens P3 guldgala som årets hiphop/soul, dans och pop. Hiphopparen Pira vann dessutom i kategorin årets bästa låt med "Knäpper mina fingrar".

First Aid Kit korades till årets grupp och var så klart på tok för upptagna för att masa sig till Göteborg och motta priset. Tove Lo som blev årets nykomling kunde inte heller finna kraften inom sig att delta på plats, och jag kan förstå dem för det var ju en skapligt dampig stämning på både publik och programledare. Jag har svårt för gaphalsen Kodjo alltså men hon den andra gillade jag. Tina Mehrafzoon heter hon visst och är tydligen en rutinerad radiopratare.

Det är högst tveksamt om jag orkar sätta in mig mer än så här i den svenska populärkulturen men vi kan ju i alla fall avnjuta "bästa" låten. Det är alltså svenska folket som röstat, INTE jag. Och vi vet ju alla hur tokigt det kan bli när Sverige beger sig till valunorna. Jag tycker ändå det svänger lite härligt om "Knäpper mina fingrar" även om "Silver Lining" alla dar i veckan är en betydligt bättre låt.