Willie Watson - Folksinger Vol. 2

Den forne Old Crow Medicine-medlemmen släppte för tre år sedan solodebuten Folksinger Vol. 1. Trots ett rätt trist upplägg med bara covers lyckades Watson charma de flesta av oss med ett hjärta svagt för banjo och bonnig Appalachia Bluegrass.

Uppföljaren bygger på samma koncept, covers och åter covers. Men precis som på Vol. 1 så är låtarna hittade långt bak i den amerikanska folkmusikhistorien. Har du hyfsat normala musikvanor har du troligtvis inte utsatts för dem i någon större utsträckning. När han dessutom gör sig besväret att linda in varenda låt i magiskt banjospel och stark sång och sen toppar det med en uppsjö av andra vackra folkinstrument i perfekta doser, ja då är det bara att kapitulera.

För en banjoälskande bluegrasskonnessör blir det inte mycket bättre än så här.  Vol. 2 är till och med strået vassare än föregångaren trots att det egentligen är samma platta som bara fortsätter. Låt oss hoppas det blir en stor volymsamling genom åren.

Betyg: 4 (av 5)

Spotifylista: februari

Årets första spotifylista är här! Nej här.

Genser fyndad på Zicco i Leknes.

Old Crow Medicine show - Remedy

Grabbarna i Old Crow Medicine Show har varit pionjärer inom genren som har många fina namn; old school country, bluegrass, folk och alternativ country. Jag kallar genren kort och gott (och lite elakt) för gapig country.

Remedy är deras åttonde platta och trots att ett par bandmedlemmar har bytts ut genom åren så är soundet i princip det samma, det kryllar av banjoplock, fiolgnissel och baktakt. Är man ett fan av den typen av musik/oljud så kommer man gilla det mesta på Remedy, och är man det inte så gillar man nog inte Old Crow Medicine Show alls.

Men låt oss för enkelhetens skull utgå från att vi alla gillar den här typen av schvungig country som har extra allt, ja då är ju Remedy ett kanonalbum. Låtar som ”Bushy Mountain Conjugal Trailer”, ”Shit Trailer” och “Tennessee Bound” är väl ungefär så bra som modern old school country någonsin blir.

Som en trevlig bonus bjuds man också på ett par lugna bitar som är riktigt fina. ”The Warden” är en personlig favorit som förutom vacker skönsång också har ett vettigt budskap. ”Dearly Departed Friend” är en annan uppskattad andningspaus på plattan.

Gillar man OCMS’s tidigare verk kommer man också gilla Remedy, för låt oss vara ärliga, det låter ungefär likadant. Men det svänger bra, grabbarna kan onekligen ta en ton, och ett par låtar är till och med lite rörande. Vad mer kan man begära av ett band som lirar gapig country?

Betyg: 4 (av 5)

 

 

The secret life of a country music blogger

Ni tror kanske att det är en dans på rosor att vara countybloggerska, men det är hard work ska ni veta. Idag till exempel är jag ledig från mitt riktiga jobb (läs slavgöra på medelstort sjukhus i södra severige red. anm.), men kan jag njuta av ledigheten? Nej! För jag måste ju skriva recensioner, lyssna in mig på ny countrymusik etc. etc. för att blidka alla mina fans, alla 12 av er eller hur många ni nu kan tänkas vara.

Snart kommer recensioner på Sunny Sweeneys, Randy Travis och Old Crow Medicine Shows senaste plattor. Alla dessa ska också printas i Smålands Country Clubs tidning. Ja ni hör ju, det är mycket nu.

Nu tar jag en kopp kaffe till och "jobbar "på.



Extra mkt på agendan idag eftersom jag också bevakar fridrotts-EM

Willie Watson - Folk Singer Vol. 1

Willie Watsons solodebut sticker verkligen ut i det hav av countrymusik som årligen strömmar ur de amerikanska skivbolagen. Inte bara på grund av hans udda, snudd på fula sångröst, utan också för att hans musik är så härligt opretentiös. Låtarna består av sång och banjo, ibland också en gitarr men that's it, och konstigt nog låter det fantastiskt.

Men Willie är ju inte direkt någon oäven artist. Med ett förflutet som en av Old Crow Medicine Show-grundarna har han ju stått på en och annan countryscen och tjoat.

Det enda negativa jag kan säga om plattan är väl att det bara är covers men om man som jag inte lyssnat ihjäl sig på amerikanska folkvisor så har man kanske inte ens hört dem förut.

Bästa spår: "Mexican Cowboy", "Rock Salt and Nails", "Kitty Puss"

Betyg 4,5 (av 5)

 

 

Ps. ursäkta dåligt bloggande, ska försöka skärpa mig.

Låtlista: Novemba

Varannan månad ungefär knåpar jag ihop en spotifylista med musik jag tycker om för stunden. HÄR! har ni den senaste.

Novemba = November på swahili

Tisdagsmys med Old Crow Medicine Show

Visst gillar vi grabbarna i Old Crow Medicine Show? Deras nyaste platta Carry Me Back släpptes i juli men finns inte på Spotify så då blir det ju knivigt värre att lyssna på den. Men vi kan ju avnjuta det vackra skivomslaget i alla fall.

Special Guest-recension: Old Crow Medicine Show...

...på the Factory Theatre i Sydney. Förväntningarna hade jag skruvat upp till elva i och med att det stod with special guest på biljetten vilket tolkades som Dave Rawlings men han var självklart inte där. Var det då jag själv som var den speciella gästen? Publiken var annars härligt åldersspridd, med överrepresentation av rutiga skjortor och skägg. Lucinda Williams-tishorna duggade tätt också. Bandet spelade fint och samspelt och satte varenda rockpose & bluegrasspose som ett smäck. Skit till en början alltså, förutom att låtarna är fantastiska. Caroline var fin men alltså mesigt utförd.
Det gleds sen över mot ett mer urspårat Medicine Show där det blandades gött ös med skön stämsång. Poor Man, Crazy Eyes (åh så fin den), New Virginia Creeper (som sjöngs helt underbart Rick Danko-anspråkslöst av Matt Kinman), CC Rider (Ketch Sector & Willie Watson! Ville man gråta under konserten var det här det gjordes mest adekvat), Alabama High-Test, I Hear Them All och Cocaine Habit samt Highway Halo (allsång!). Här någonstans hade publiken köpt varan och ifrågasatte inget mer. Bandet hade gjort sitt jobb och kunde släppa sargen vilket såklart ledde till ännu råare ös och alertare publik.

I en strana hände sedan följande: Willie Watson tar av sig hatten... och spelar gitarr mellan benen på Sector som alltså gitarrrodeoridandes (Det här var faktiskt ett snyggt move! Tänk munspelen (2) och mick i ena handen och rodeohanden viftandes i luften) bara häller ut munspelssolot, varpå någon kastar upp en BH som fastnar på Watsons gitarr. Well, som grädde på moset avslutades kalaset med Mary's Kitchen, Minglewood Blues, Tell it to me och Wagon Wheel.

Bäst - New Virginia Creeper, CC Ryder, Minglewood Blues och Wagon Wheel

Sämst - Första halvan spelades för bra. Och de töntiga Australian-covers-extranumren.

! - Methamphetamine, My Good Gal och Tennessee Pusher spelades inte ens.

/Olle Viman for KerstinsCountry.blogspot.com

Olles blogg: http://psyktrippmaraton.blogspot.com/

recension: dave rawlings machine - a friend of a friend

Dave Rawlings har sedan början av 90-talet dejtat favoriten Gillian Welch och tillsammans med henne skapat fantastisk musik utan att fått så mycket kredd för det. Han har även varit producent för artister som till exempel Old Crow Medicine Show och Ryan Adams.

A friend of a friend är Daves första album som artist och kom ut den 17 november i år. Han gästas så klart av Gillian, men även av ovan nämnda Old Crow Medicine Show bland andra.

Öppningsspåret Ruby avskräckte mig lite när jag spelade skivan för första gången, jag tycker det är en skruttig låt helt enkelt. När man väl tagit sig igenom den så tycker jag dock a friend of a friend är en ganska trevlig lyssning. De riktiga guldkornen är inte så många men till exempel I hear them all (som iofs är en re-make från ett Old Crow album från 2006) och method acting/cortez the killer är båda mycket fina. Dem snabbare låtarna är bra men lite jobbiga att lyssna på, kanske beror det på Daves Bob Dylan-aktiga sångröst som jag tycker är lite too much på något vis.

På det stora hela är a friend of a friend varken bu eller bä, kanske lite mer bä (om bä är positivt. Har aldrig riktigt förstått det där...).

Betyg: 3 (av 5)