Spotifylista: januari

Äntligen en ny och fräsch spotifylista! Länk här.

Idolkort på mig från julfest. Klipp ut och ha i plånboken!

Rachel Baiman - Thanksgiving

Den gode Baiman upptäckte jag förra hösten och sedan dess har jag varit hennes största fan. Hennes platta "Shame" korades till och med till 2017 års bästa på denna prestigefyllda blogg.

Nu är hon aktuell med en liten helg-EP vid namn Thanksgiving. Blott fyra spår men man får vara tacksam för det lilla. Bäst är duetten med Josh Oliver, vem det nu är. Men även titelspåret är flotta grejer och ärtiga "Tent City" får man ju vara kliniskt död för att inte uppskatta.

In och lyssna på Spotify!

10 String Symphony - Generation Frustration

Rachel Baiman och Christian Sedelmeyer är två sanslöst talangfulla musiker från Nashville. Tillsammans bildar de duon 10 String Symphony som bygger sin musik runt 10 strängar. Oftast i kombinationen fiol och fiol men ibland byter Sedelmeyer till banjo.

Med det i åtanke är det inte klokt hur mycket musik de krämar ur de små instrumenten. Men så har också Rachel Baiman en otroligt spännande röst, betydligt vassare än Sedelmeyers som borde hålla sig till sina strängar istället.

Generation Frustration är deras tredje platta och bjuder på imponerande musikalitet på det stora hela. Men det lider av viss dötid. De instrumentella spåren är i kontrast mot Baimans sång tämligen ointressanta. Men gillar man vilt fiolspel så går man säkert igång på även dem. Men plattans bästa stunder är tveklöst de då Baiman tar ton.

Eftersom jag också är väldigt svag för banjoplock så blir banjostänkta "I Can't Have You Anymore" favoriten.

Betyg: 3,5 (av 5)

Årets album 2017

Sent ska syndaren vakna! Nu är det dags för den här lätt efterblivna bloggaren att summera musikåret 2017. Som ju bjöd på många pärlor. Här har ni de bästa! (I bakvänd ordning för dramaturgisk effekt).

10. RaeLynn - Wildhorse
  9. Sunny Sweeney - Trophy
  8. Tift Merritt - Stitch of The World
  7. Nikki Lane - Highway Queen
  6. Sam Outlaw - Tenderheart

5. Lillie Mae - Forever And Then Some
Vid första lyssningen är Maes andra studioplatta en enda röra. Fioler, elgitarrer, baktakt och en oslipad sångröst trängs i samma visor. Men en efter en kan man sedan urskönja de fina melodierna ur mischmaschet.

4. Caroline Spence - Spades & Roses
Det är aldrig fel med en späd kvinnoröst över stillsamma melodier. Speciellt inte när det görs så här bra.

3. Jason Isbell & The 400 Unit - The Nashville Sound
Kungen av americana slog till med en riktig fullträff i och med senaste plattan ihop med hans band. Här ryms smäktande ballader och bufflig arenarock.

2. Courtney Marie Andrews - Honest Life
Courtney Marie Andrews platta från början av året är inget mindre än en gudagåva för den finsmakande countrykonnässören. Jag menar lyssna bara på "Let The Good One Go" och "Table For One" och försök att inte smälla av.

1. Rachel Baiman - Shame
Sent på året upptäckte jag fenomenet Rachel Baiman. En ung violinist med den vackraste röst som någonsin hörts. Shame är inte den musikaliska triumf som exempelvis andraplatsen Honest Life men det vilar något fullständigt magiskt över det Baiman skapar. Nu är det jag som går och köper mig en fiol. Grattis grannarna!

Spotifylista: november

Molde

Länk här.

Rachel Baiman - Shame

Rachel Baiman är en sån där störig jävel som begåvats med multipla talanger. Hon korades till Illinois bästa violinist vid blott 17 år, spelar en radda andra instrument och har en röst som gjord för att överrösta stökig bluegrass. Nu lever hon och verkar i Nashville , Tennesse. Undra om det överhuvudtaget bor människor där som inte är musiker?

Shame är hennes andra studioplatta och det är en riktig femetta (speedwayreferens). Framförallt är det den nonchalanta rösten som är svår att värja sig mot, hon sjunger helt okonstlat och det är himla fint.

Bästa spår är ”I Could Have Been Your Lover Too” och ”Take A Stand” men hela albumet har något magiskt skimmer över sig. Förutom det obscent fula omslaget.

Betyg: 4 (av 5)

Why?