Way Out West 2013 Lördag: Taken By Trees, Cat Power, Little Boots, Alicia Keys, Lune, Mariam The Believer

På lördagsförmiddagen tog vi spårvagnen in till city för att avnjuta Taken By Trees live på Weekday. En ganska gedigen skara människor hade samlats för att bevittna detta lite märkliga fenomen som ju en lunchkonsert är. Det var en helt okej spelning, bäst var "Only You".

Myspys mitt på dan!

Efter två dagar på festivalområdet där ju bara vegetarisk mat serveras (så ofattbart dumt) knatade vi efter konserten in på Jensen's BØfhus och beställde in det största kadavret de hade på menyn. Vi toppade det hela med kaffe och våffla. Smaskens!

Sen kom kvällen och vi var tillbaka i Slottskogen. Nu var det dags för min favorit Cat Power att inta scenen. Hon strosade in lite nonchalant med den snyggaste skinnjackan i mannaminne och drog igång showen med "The Greatest". Därefter raddade hon upp både gamla och nya hits. Mest jubel rev de nya låtarna ner, framförallt "Manhattan", "Ruin" och den magiska "Nothing But Time". Sen finns det tydligen ett bonusspår på Sun-plattan som heter "Bully", det var en riktigt grym låt! Scenspråket hade kanske en del övrigt att önska, hon stod mest rätt upp och ner och sjöng. Det mest dramatiska som hände var väl att hon fimpade en cigarett i bakfickan. Men det var trots allt helgens stora musikaliska upplevelse, vilken röst alltså!



Bild snodd från Way Out West facebooksida. Fotograf Annika Berglund

Efter denna urladdning genomled vi James Blakes spelning från ölläktaren, han tillhör den här ganska stora kategorin artister som spelar vidrig musik. Så det var en jobbig stund, tur att alkohol serverades.

Glada i hågen tassade vi sedan över till Linnéscenen där Little Boots lirade för fulla muggar. Little Boots är en engelsk DJ/elektropopsångerska vid namn Victoria Christina Hesketh. Jag blev som förtrollad av hennes härliga discomusik. Så till den grad att jag till och med dansade loss lite men inte lika mycket som herren framför. Bäst var "Remedy".



Kvällen gick vidare med Alicia Keys. Öppningsnumret var så läckert att vi nästan höll på att svimma av; i tajt, tajt dress rev hon av "Empire State of Mind". I det ögonblicket kände man att hon spelade i en helt annan liga än alla andra som vi sett under helgen. Det här var ju musik på riktigt! Så otroligt befriande efter exempelvis Håkans fjöntiga pojkpop, Knivens svåra dunkadunkamusik och hiphoptöntarna Public Enemy och Kendrick Lamars "musik" som spelades lite tidigare under kvällen. Bäst var "A Woman's Worth".

Bild snodd från Way Out West facebooksida. Fotograf Olle Kirchmeier

Men vi missade Keys sista halva för vi hade ju en spelning i Annedahlskyrkan att hinna till. Där väntade en klassisk sittkonsert (så otroligt efterlängtat) med min personliga favorit Lune och sedan Mariam The Believer. Lune och hennes märkliga sidekicks gjorde ingen besviken. Sången var lite svajig till en början men det tog sig. Mäktigast var nog "Close Dance", "Standing Eagle" och Boys n' Roses".

Följ mig på instagram @negerberra.

Sist men inte minst förgyllde Mariam The Believer vår afton med hennes fina stämma. Bäst var "The String of Everything" som ju är en vansinnigt vacker låt.

Det var väl ungefär det som hände i Göteborg 8-10 augusti 2013.

Vill ni lyssna på mina favoriter från helgen så har jag skrapat ihop en liten best of wow 2013-lista här.

Way Out West 2013 Fredag: Amason, Rodriguez, Of Monsters And Men, Bat For Lashes, Håkan, The Knife

Fredagens festivaldag började med en välbehövlig sovmorgon. Vi var inte i Slottskogen förrän vid 14-tiden. Tanken var att vi skulle se fransksvenska poppinglan Sibille Attar kl. 13 men vi lyckades alltså missa detta. Det här blev lite av ett stående inslag helgen igenom, att vi missade grejer som vi egentligen ville se. Men så var vi ju också tre rookies till festivalbesökare.

Lite slumpartat snubblade vi istället in på Amasons spelning. Amason är ett gäng relativt kända svenska musiker (om man hänger med lite i popsvängen) som bestämde sig för att bilda ett band. Jag hade så klart aldrig hört talas om dem, countrytönt som jag är. Men redan på soundchecket fastnade jag för sångerskans röst som tillhörde Amanda Hollingby A.K.A Idiot Wind. Det var riktigt härligt krut i de stämbanden. Och låtarna var fina. Man kan tycka att det är ett mediokert betyg men ni anar inte hur mycket skruttmusik det finns därute, alltså musik som är så dålig att man mår fysiskt dåligt av den. Jag tänker till exempel på Local Natives som spelade lite senare på eftermiddagen.

Amason. Bild snodd från Way Out Wests facebooksida, fotograf Olle Kirchmeier.

Rodriguez stod näst på schemat. Han var i skröpligt skick, kunde inte ta sig in på scenen för egen maskin utan fick ledas in av två starka damer. Men väl på plats tycker jag han bjöd på många fina bitar. Bäst var så klart "Sugar Man", men Fridas favorit "I Wonder" var också bra. Det hela förgylldes också med ett strålande solsken vilket ju var otippat värre men mycket trevligt!

Isländska Of Monsters And Men lirade härnäst och gjorde det bra. Jag har läst lite proffsrecensioner som visst tyckte det var lite sömnigt men jag är inte så kräsen så länge det inte skär i öronen. "Dirty Paws" öppnade konserten och den är ju magisk, visst?

Bat For Lashes-Natasha hade dragit på sig sin läckraste festivalskrud och bjöd sedan på högklassig underhållning. Bäst var "Laura" och "Daniel".

Bat For Lashes. Bild snodd från Way Out Wests facebooksida, fotograf Olle Kirchmeier.

Kvällens stora happening var ju ändå Håkan Hellström. Jag har lite svårt för den mannen, har alltid haft det vilket har skaffat mig många ovänner genom åren. Det blev också föga förvånande lite dålig stämning i gruppen när jag blottade mitt svala intresse för fenomenet Håkan. För mig är det helt ofattbart hur han kan få en hel generation att gå bananas över hans banala svenskpop. Men det måste ju vara mig det är fel på för hela slottskogen höll ju på att kissa på sig av extas. Så det var trots allt en av helgens höjdpunkter. Bäst var senaste "Det kommer aldrig va över för mig".

Kvällen avslutades med den mycket svåra gruppen The Knife. De studsade runt med silvercape och stönade lite. Det känns lite som kejsarens nya kläder. Ingen vågar säga att det är konstigt och ganska dåligt fast det ju är så, det fattar väl alla med lite god smak.

Way Out West 2013 Torsdag: Johnossi, Neil Young (INTE!), Mattias Alkbergs begravning, Shout Out Louds

Håll i hatten, här kommer allt ni vill/inte vill veta om min festivalhelg i Göteborg. Vi börjar med torsdagen.

Vår resa startade på Växjö centralstation. Men för en av oss var det nära att resan tog slut redan här, Frida hittade inte till spåret. Med någon minuts marginal lyckades hon tillslut koppla att gångbron ledde till rätt spår så ingen fara skedd, bara lite hjärtklappning på mig och Tatiana som förbluffade stod och tittade på detta märkliga resebeteende.

Resten av resan förlöpte betydligt smidigare och vips så var vi framme på vandrarhemmet. Det var en ett rart litet hus inklämt mellan bergsväggar bara ett par stenkast från själva festivalområdet (om man kastar sten jättelångt alltså).

Förfest på Stigbergsliden vandrarhem.

Efter lite häng på rummet, ett par klunkar ur pluntan och en bulle piffade vi till oss och begav oss till Slottskogen, där ju festivalen ägde rum. Vi började med lite öl, det var gott, och sen ställde vi oss och lyssnade på Johnossi. Jag tyckte det var så ointressant att jag passade på att kolla mejlen. Där möttes jag av chockbeskedet att Neil Young & Crazy Horse ställer in. Surt så in i bomben eftersom jag sista veckorna verkligen jobbat fram ett riktigt sug efter klassisk gubbrock. Det visade sig senare att nån jädra gitarrist brutit handen, herregud så fjöntig skada! Detta innebar ju också att det nu skulle ränna runt en massa besvikna Neilfans (medelålders män) som kanske skulle dränka sina sorger i alkohol. Vi bestämde oss sonika för att fly fältet.

Way Out West äger ju rum lite överallt i staden så vi satte oss på bussen till Gbg film studios där Mattias Alkbergs begravning och Shout Out Louds skulle lira. Bussresan tog en evighet, vi åkte genom berg och gröna dalar.



Längst bak i bussen så klart!

Tillslut var vi framme och vi hade ingen aning om var vi befann oss, men det var en mäktig plats. En gammal industribyggnad hade lysts upp med färglada lampor och afrikansk musik spelades. Stämningen krävde en öl! Så vi drack och hade en riktig härlig stund tillsammans.

Mattias Alkbergs begravning lirade framåt småtimmarna. De var vitsminkade i ansiktet, såg helt sjövilda ut och lirade gapig pop på svenska. Det var verkligen vidrigt på alla sätt och vis men jag höll god min för att smälta in, stod och fejkdiggade lite så som man tvingas göra på konserter ganska ofta. Shout Out Louds stod näst på schemat och det var väl inget fel på dem egentligen men den sena timmen började nu ta ut sin rätt. Jag hade dessutom bara tre och en halv timmes sömn i kroppen efter nattjobb så det var bara att se sig besegrad och ge sig hemåt och ladda om till festivaldag nummer två.

WOW!

Nu drar jag way out west, så det blir inte så mycket bloggande på ett par dagar. Men i nästa vecka kommer all onödig info om min festivalhelg i Gbg. Väl mött då!

Inför Way Out West: Lune

Lune har ni säkert hört i Volvoreklamen, det är hon som sjunger monsterhiten "Leave The World Behind" som grabbarna i Swedish House Mafia liger bakom. Men hon har fler strängar på sin lyra för på debutalbumet Music & Sports kryllar det av fina bitar. Det är ju poppigt så det förslår, mycket elektroniska komp och en lite förvrängd Luneröst från och till men det har ändå gjorts smakfullt.

 

 

Mina favoritlåtar är "Girls With Bangs", "Close Dance", "Boys n' Roses" och "Standing Eagle" men alla låtar är verkligen topnotch!

 

Lune heter egentligen Linnéa Martinsson och ni kan läsa mer om henne och hennes musik här.

Lune lirar under WOW på nån klubb downtown om jag förstått det rätt.

Inför Way Out West: Neil Young

Om ni har hängt med nåt så när här på bloggen vet ni kanske att sommarens stora musikupplevelse för lilla mig är Way Out West i augusti. Jag värmer upp genom att lyssna in mig lite på de akter som jag tänkte bevittna live. Just nu plöjer jag igenom Neil Youngs samlingsplatta Decade från 1977. Tydligen ska man som Neil Young-amatör börja med den här plattan har jag hört. Och den är verkligen sjukt bra, låter som ny och fräsch musik! Man skulle inte kunna tro att låtarna har cirka 40 år på nacken.

Decade finns på spotify såklart!