Courtney Marie Andrews - Honest Life

Honest Life är Courtney Marie Andrews svindlande sjätte platta. Vad hennes tidigare verk bjuder på har tyvärr gått förbi hela redaktionen på Kerstin's Country Music Blog, men angående Honest Life är vi alla rörande överens om att det är något av ett mästerverk.

Andrews sjunger med en ljuv countryröst i klass med en ung Emmylou Harris. Faktum är att låtarna alla skulle kunna vara saxade ur valfri countrylegends repertoar. Jag menar lyssna bara på "Let The Good One Go" och "Only In My Mind" och försök att förstå att de är nutida countrymusik från en 26-åring från Phoenix, Arizona.

Trots att hela albumet går i stilla mak finns det inte ett dött ögonblick bland de tio spåren. Jag skulle kunna nämna samtliga låtar under rubriken bästa spår, ni får helt enkelt utforska själva. Ni kan förbereda er på nygammal country inbäddat i pedal steel gitarrer, piano, stilla trumvisp och ett och annat gitarrplink. Tycker ni inte om det är det förmodligen något fel på er. Sök vård.

Men för protokollets skull kan vi ändå säga att exempelvis "How Quickly Your Heart Mends" är väldigt, väldigt bra.

Betyg: 5 (av 5)

Courtney Marie Andrews gör Sverige 17-19 mars. Se spelschemat här.

Jills veranda säsong 2 avsnitt 4: Jerry Williams

Jills veranda mottog i veckan nationalikonen Jerry Williams. Ett uppfriskande gästval kan jag tycka då det ju varit på tok för mycket kredd på den där verandan under hösten.

Jerry och Jill välkomstskålade i mojito och whisky och kemin mellan de båda var för ovanlighetens skull riktigt lättsam. Den goda stämningen fortsatte dagen därpå med jive över amerikanska pannkakor. Jill försökte lära sig den ädla konsten men dans är helt uppenbart inte hennes starka sida, såg mer ut som hon fick ett EP-anfall.

Efter denna dansanta förnedring hände ingenting förrän det blev kväll och Jill tog med Jerry på ett party ute i buschen där det bjöds på grillat och gammal musik. Jag börjar misstänka att dessa übermysiga fester produceras av Jills Veranda för så där trevligt kan väl folk inte ha det i verkliga livet?

Resten av showen bjöd på både det ena och det andra. Det gymmades och åktes motorcykel. Jill hälsade också på självaste Emmylou Harris i ett ovanligt hjärtligt möte för att vara en sådan superstar. De sjöng "Love and Happiness" ihop och det var faktiskt väldigt fint.

I slutscenerna fick Jerry sjunga den låt han haft med sig, Don Gibsons "Sea of Heartbreak", live på Nashville Palace.

Trots att Jerry Williams väl känns så ute som en människa kan vara så skapade han och Jill riktigt myspysig tv-underhållning.

Betyg: 4 (av 5)

I can jive I can jive!!!

Tift Merritt - "Wayfaring Stranger"

Jag har fastnat för Tift Merritts version av "Wayfaring Stranger", den klassiska nordamerikanska folksången som spelats in av typ alla. Storheter som Johnny Cash och Emmylou Harris har gjort fina versioner men ingen kommer i närheten av Tift Merritts ljuvliga tolkning. Se här bara när hon rockar loss i ett bibliotek! (Jag vill passa på att be om ursäkt för Tifts frisyr å hennes vägnar, verkligen inte okej att se ut så i en modern tidsålder).



Låten spelades in för plattan Night som är ett samarbete med pianisten Simone Dinnerstein. Där bjuds man också på andra vackra spår så som "Colors", "Only In Songs" och "Still Not Home". Night finns på Spotify.

Spotifylista: mars

Lite country, lite schlager, lite pop. Här är senaste spotifylistan.

Polarprisextra! Emmylou Harris

Årets polarpris gick i år till den gamla countryräven Emmylou Harris och trummisen Evelyn Glennie. Priset har funnits sedan 1992 och delas årligen ut till en artist inom populärmusiken och en inom den klassiska musiken. Alltså ges ett pris varje år till någon man aldrig hört talas om. I år gick det till Evelyn Glennie från Skottland som trots att hon varit döv sedan 12 års ålder är en riktig hejare på slagverk. Tydligen kan hon urskilja toner genom vibrationer vilket ju är fascinerande!

I kategorin populärmusik gick priset till Emmylou Harris, vilket var mycket välförtjänt tycker jag. Harris är ju en av de riktigt stora inom countryn och har bjudit på så mycket fin musik genom åren. Jag har inte lyssnat ihjäl mig på hennes tidiga ver men som liten countrynörd har man ju inte kunnat undgå hennes klassiska låtar. Men jag upptäckte nu när jag gjorde research (googlade alltså) att hon långt ifrån skrivit alla sina låtar. Jag orkar inte reda ut vilka det gäller, vi kan väl bara kort konstatera att hon har countryns vassaste röst och snyggaste hår oavsett hur många hits hon själv skrivit.

Jag gillar särkilt hennes platta All I Intended To Be från 2008 och All The Roadrunning från 2006 som hon gjorde ihop med Mark Knopfler.

Gullig som jag är har jag gjort en Emmylouspotifylista bara till er. Här har jag även tryckt in låtar skrivna om Emmylou. Till exempel denna vackra.

Throwback Thursday: Dylan LeBlanc - Paupers Field

Hej hej. Ville bara tipsa om en fantastisk platta som kan ha gått förbi den breda massan. Dylan LeBlancs debutplatta från 2010 Paupers Field. Här bjuds man på äkta countrymusik, inget kommersiellt Nashvillesound så långt örat kan nå!

Duetten "IF The Creek Don't Rise" som han gör med självaste Emmylou Harris är vassast men allt är verkligen top notch på denna underskattade platta. 

Grabben finns på Spotify givetvis. Tyckte ni det var kul med såna här musiktips så kan jag glädja er med att jag fortsättningsvis varje torsdag tänker tipsa om en gammal platta som jag gillar. 

Blancan på nån scen nånstans.

Kerstin ser på TV: Jills Veranda avsnitt 2

Jag var ju inte helt begeistrad i Jills premiärprogram i förra veckan. Men i avsnitt 2 tycker jag det tog sig litegrann. Kakan Hermansson gästade verandan och hon är ju ett härligt stycke människa. Det är dock lite oklart vad hon egentligen gör men enligt Wikipedia är hon en svensk programledare, komiker, DJ och klubbarrangör.

I sedvanlig ordning bjöds det på verandamys och finfin musik. Själva huvudnumret bestod igår i Emmylou Harris klassiker "Red Dirt Girl" som Kakan också uppträdde med i körka. Men mitt favoritögonblick var när Jill sjöng "Mama He's Crazy" för Kakan. Inte ett öga tort.



Chely Wright gled också förbi verandan och sjöng en låt och pratade om livets hårda dagar. Hennes album Liftet Off The Ground från 2010 rekommenderas varmt.

Ett klart lyft från premiären! Betyg: 4 (av 5)

Rosanne Cash - The River & The Thread

Rosanne Cash har i dagarna lanserat sin 13:e (!) platta. Det gjorde ju mig glad eftersom jag är lite svag för medelålders kvinnor som lirar country/western. Jag säger bara Emmylou Harris, Patty Griffin, Lucinda Williams, Kathy Mattea, Matraca Berg med flera, med flera.

The River & The Thread, som förövrigt är en ovanligt vacker albumtitel, är Rosannes första platta med eget material på åtta år. Och hon har onekligen samlat på sig ett gediget låtmaterial under tiden, för här finns ju ett par riktigt fina bitar.

Från svängiga "A Feather's Not A Bird" till småputtriga "Your Southern Heart" är det kvalitet rakt igenom. Soundet är generellt åt det mörka och murriga hållet, de riktigt glada låtarna lyser med sin frånvaro. Men man är väl inte riktigt ute efter någon partystämning när man lyssnar på en singer/songwriter i Rosanne Cashs kaliber. Istället bjuds man på svepande melodier och vackra arrangemang med en vokalist som verkligen förmedlar en gosig känsla i rösten. Och det är väl bra country i ett nötskal det!

Kanske är The River & The Thread till och med Rosannes bästa skiva, musikåret 2014 fick ju åtminstone en sällsynt bra start.

Bästa spår: "A Feather's Not A Bird", "Etta's Tune", "Tell Heaven" "When The Master Calls The Rolls", "You Southern Heart"

Betyg: 4 (av 5)

Laura Cantrell - No Way There From Here

Cantrell slog igenom med debutplatten Not the Tremblin' Kind i början av seklet. Därefter har hon släppt en handfull album. Men det var hela åtta år sedan hon släppte nytt med eget material. Hon kommer från Nashville men är numera bosatt i New York och det verkar vara en klockren kombination av musikinfluenser. Senaste plattan, No Way There From Here, är precis lagom mycket Tennesseecountry och östkustindie.

Men det tar ett tag innan man når den slutsatsen. Vid först lyssningarna kändes albumet segt och svårt att ta till sig. I ärlighetens namn tycker jag också Cantrell har en ganska jobbig röst. Men låtarna började så smått växa på mig och tillslut började jag även acceptera den lite kärva rösten.

Bästa spåren är "Glass Armour", "No Way There From Here", "When It Comes To You" och "Washday Blues". Men hela plattan bjuder på finstämda countrytoner för alla som är lite svaga för medelålders kvinnor som sjunger sånger från hjärtat. Gillar ni till exempel Emmylou Harris, Nanci Griffith eller Iris Dement tror jag ni kommer gilla det mesta på Cantrells senaste.

Betyg: 3,5 (av 5)

 

 

Lindi Ortega - Tin Star

Kanadensaren Ortega är trots sina dryga tio år i branschen ett ganska okänt namn för de flesta. Hon har släppt två skivor på eget bolag och är nu aktuell med sin tredje platta på Last Gang Records.

Tin Star som plattan heter tros bli hennes stora break. Den har rosats i alla recensioner jag kommit över, och den är värld all beröm den kan få. Den bjuder på finstämda countryballader och riviga bitar med klassisk baktakt och schvungig honky tonk. Allt toppas också med hennes fantastiska röst som är en av countryns (kanske hela musikbranschens) absolut vassaste. Den har jämförts med storheter som Dolly Parton och Emmylou Harris vilket ju säkert är smickrande men inte särskilt korrekt. Ortega låter inte som någon annan, och det är en bra sak.

Starkaste spåren på plattan blir därför de avskalade, lugna bitarna där sången tar stor plats, som titlespåret "Tin Star", "This Is Not Sureal" och "Something For You". Men gapiga "Vodoo Mama" och "Gypsy Child" är ju också svåra att inte tycka om.

Allra bäst är dock den fantastiska "Hard As This". Det är en het country- och westernvisa, vilket väl är lite av en paradox.

Lindi Ortega är en av countryns bästa doldisar. Så har ni inte upptäckt henne än är det bara att tippa på hatten och gratulera, ni har en mycket trevlig bekantskap att stifta.

Betyg: 5 (av 5)

Så här ser hon ut.

 

Ortega finns givet på Spotify! Lysna också på hennes gamla plattor som i princip är lika bra. Tyckte ni att den här recensionen var något åt det pretentiösa hållet beror det på att den ska printas i smålands country clubs tidning.

Matraca Berg - Love's Truck Stop

Matraca Berg är kanske mest känd som låtskrivare. Det är hon som står bakom klassiska hits som ”Strawberry Wine” (inspelad av Deana Carter 1995) och nyare hits som ”You And Tequila” (inspelad av Kenny Chesney 2011).

Men hon är också en vass artist och har släppt en handfull soloalbum under sin nästan 30(!)-åriga karriär. Senast i raden, Love’s Truck Stop.

Hon har en fin röst Matraca. Den påminner om storheter som Emmylou Harris och Patty Loveless. Det är mycket den som lyfter det här albumet och så klart hennes fantastiska berättarförmåga. Det är ju inte för inte hon är invald i Nashville Songwriters Hall of Fame.

Love’s Truck Stop bjuder på många fina låtar. Kanske saknas de självklara hitsen men det gör liksom ingenting, det är inte det man är ute efter när man lyssnar på Matraca. Hon sjunger om alkoholism, prostitution och annat elände och hon gör det med en känsla som få behärskar.

"Black Ribbons" sticker ut litegrann med sitt ettriga gitarrkomp och snabba tempo. Det är en av plattans starkaste spår. Titelspåret är också bra med det underskattade instrumentet pedal steel guitar som en viktig komponent.

Låt inte det muntra skivomslaget lura er, Love’s Truck Stop låter långt ifrån den moderna popcountryn. Och det är en bra sak.

Betyg: 4 (av 5)

Fredagsmys med Tift Merritt

Texasfödda singer-songwritern Tift Merritt har släppt en ny platta i dagarna. Det egentliga releasedatumet är dock 2 oktober men albumet florerar redan på spotify så det är ju lite konstigt.

Jag har inte lyssnat så värst mycket på Tift (sött namn) innan och det verkar ju ha varit en stor miss. Traveling Alone som nya plattan heter bjussar på sköna, mestadels lugna melodier. Det är en mix av country, americana, folk och lite rockiga toner här och där. En fantastisk musikblandning med andra ord! Och Tift sjunger vansinnigt bra, låter ganska lik allas vår favorit Emmylou Harris.

Titelspåret "Traveling Alone" är nog bästa låten men jag har bara svept igenom albumet en lyssning så vad vet jag egentligen.

Stockholm Music & Arts

Till helgen som kommer är det något slags musik- och konstjippo på Skeppsholmen i Stockholm. Det hela går under benämningen Stockholm Music & Arts. Jag tycker det låter heltrevligt.

Artister som Björk, Emmylou Harris, Patti Smith, Laleh och Frida Hyvönen lirar under helgens lopp. Dessutom kommer Buffy Sainte-Marie dit, henne hade jag inte hört talas om innan vilket jag väl bör skämmas lite åt. Hon är i alla fall indian, vilket ju är helfestligt bara det! Dessutom spelar hon härlig folkrock och har så gjort sedan tidernas begynnelse, hon är 71 år gammal. Gör det enkelt för er och lyssna på någon av hennes best of-plattor på Spotify.

Jag jobbar lite väl tätt inpå helgen och bor inte direkt nästgårds till Stockholm så jag missar nog det hela men bor ni där i trakterna tycker jag absolut ni ska unna er ett besök.

Läs mer om festivalen här.

Nanci Griffith - Intersection

Nanci är en gammal räv inom country/folk-svängen. Jag ska lite motvilligt erkänna att jag aldrig hört talas om henne trots att hon nu är aktuell med sin tjogonde (T-J-U-G-O-N-D-E!) platta.

Nanci sjunger så där mysigt tantigt som många andra musiker i hennes genre och generation. Jag tänker på artister som Emmylou Harris, Patty Griffin och Julie Miller. Artister som vi ju alla gillar starkt, visst?

På Intersection mixar hon sin tantighet med rätt så politiskt katiga texter vilket blir en härlig krock. "Come On Up Mississippi" är en av plattans rivigaste låtar och det är någon slags kampsång för de fattiga i amerika. Hon smyger in lite budskap här och där plattan igenom. De flesta går säkert förbi mig men man känner ändå att Nanci är en människa som har något bakom pannbenet.

Mycket på plattan är också berättelser om Nancis egna liv. På "Bad Seed" gör hon upp med sin gamle far som tyckte hon var hans "dåliga frö". På titelspåret berättar hon om hur kämpigt hennes liv har varit i största allmänhet, - "I've had a hard life and i write it down."

Intersection är kanske inte det gladaste albumet i världen men ett fint sådant ändå.

Lyssna lite extra på ovan nämnda spår samt "Hell No - I'm Not Alright", "Waiting On A Dark Eyed Girl" och "If I Could Only Fly" som är himla bra.

Betyg: en stark 3:a (av 5)

First Aid Kit - Emmylou

Systrarna Johanna och Klara har släppt en andra låt från nya kommande plattan. Låten heter Emmylou och är någon slags hommage till Emmylou Harris och ett gäng andra countrylegender. Och så handlar den om att sjunga tillsammans med någon man tycker om, lite som kören på mellanstadiet kan jag tänka mig (fast att man då alltså tycker om de gapande barnen bredvid sig).

- "It’s about the power of singing together with someone you love" (saxat ur First Aid Kit's hemsida)

Emmylou bjuder på skönsång och läcker lyrik. Videon är inspelad i Kalifornien och systrarna är härligt hippie i sedvanlig ordning.



Nya plattan släpps den 18:e januari.

Årets album plats 10 - 6

År 2011 var året då i princip alla mina favoritartister släppte nya album. Lusse (Lucinda Williams red. anmärkning), Emmylou Harris och Alison Krauss var några av dem som spred ljuvlig musik till mitt lilla småländska hem. Till och med Gillian Welch, som inte skrivit ny musik på år och dar, harklade ur sig en ny platta som dessutom var rätt så fantastisk.

Det är ingen överdrift att säga att 2011 var ett kvinnoår i musikväg. Men det var otippat nog ingen av dessa ovan nämnda kvinnobösken som hamnnar på topp i min lista. Vem det är avslöjar jag inte nu så klart, först kommer plats 10 till 6. (Klicka på titeln för längre recension, saxat ur bloggen)

10. Emmylou Harris - Hard Bargain

Den gråhåriga tanten från Alabama levererade ett helt okej album i och med Hard Bargain. Men det når inte upp till föregångaren All I Intended To Be. Ibland glimmar det dock till som i finfina Darlin' Kate och riviga The Road. E-Lou har ju också en röst som lyfter även de mest slätstrukna visor.

9. Dolly Parton - Better Day
Denna durasellkanin till människa släppte i år sitt 100:e album (kanske inte men vem orkar räkna). Better Day kom som ett yrväder i somras och Dolly markerade än en gång att hon är att räkna med i den moderna countryn. Det är glatt, otvunget, tramsigt och alldeles underbart!

8. Maggie Björklund - Coming Home
Den danska pedal steel guitar spelaren imponerade på mig med sin debut. Det är långt ifrån Dollys trallvänliga melodier men Coming Home bär på en svärta som jag kan uppskatta. The Anchor Song till exempel drar en iväg ut på ett mörkt och öppet hav (eller nåt). Fin är den i alla fall.

7. Ryan Adams - Ashes & Fire
Ryans upphausade trettonde platta visade sig vara precis så bra som alla nördiga kritiker runtom i landet hade påstått. Tji fick jag som trodde han var en överskattad jävel.

6. Alison Krauss & Union Station - Paper Airplane
Kvinnan med den lenaste rösten i amerika slog åter sitt kloka huvud ihop med Dan Tyminski och grabbarna. Det var sju år sedan sist så det var ju inte en dag för tidigt. Resultatet blev föga förvånande en riktigt trivsam lyssning. Årets bästa bluegrassalbum.

Tisdagen med Patty, Patti och Patty

Jag jobbade dagskiftet idag. Som vanligt efter ett tungt arbetspass gick jag hem och la mig platt på soffan. Jag förstår verkligen inte hur folk kan jobba, säg ett 8-timmarspass, och sen gå hem och göra något aktivt, typ rasta hunden eller leka med barnen eller slå ihop någon slags måltid. Det går helt förbi mitt förstånd, hatten av till er alla som gör sånt.

Där på soffan lyssnade jag sen på Patty Loveless och hennes fina stämma. Idag fastnade jag särskilt för Half Over You. Det var en härligt deppig låt att lyssna på såhär på en ruggig septembertisdag.

Sedan surfade jag in på den här bloggen och möttes där av en underbar cover av Patti Smiths Dancing Barefoot av First Aid Kit. Jag håller även på att läsa hennes bok för tillfället och hittills är den mycket trivsam läsning, men jag läser böcker vansinnigt sakta. Någonstans 2013-2014 har jag kanske läst ut den.

Patti i ung version.

Nu tittar jag på fotbollen i mute och ackompanjerar det hela med Patty Griffin. Jag tycker hon är helt fantastisk. Här spelar hon med Emmylou i superfina Little Fire.


Samtliga Pattis finns på Spotify.

stopp och belägg!

Jag glömde nämna i förra inlägget att "rockaren" Emmylou snart spelar här i skandinavien. Här har ni datumen och platserna:

23 maj Köpenhamn
24 maj Stockholm
25 maj Göteborg

Jag kan nog inte gå för jag ska säkert jobba och spruta lite furix eller dylikt i folk. Men ni vanliga förvärvssarbetare som inte räddar människoliv till vardags har ju ingen ursäkt. Åk och se!

Emmylou Harris - Hard Bargain

Emmylou är sedan länge en av mina absoluta favoriter i countrysvängen. Jag gillar framförallt hennes hårfärg men tycker även hon är en rätt kompetent musiker.

Jag gillade hennes förra platta All I Intended To Be vansinnigt mycket och har därför trissat upp det här skivsläppet en aning. Alltså bäddat för antiklimax. Första lyssningen var också föga förvånande lite av en besvikelse.

Men! Antiklimaxet kom av sig. Nya plattan är bra baskemej trots att den har ett annat sound än föregångaren. Det är rock n' roll över Hard Bargain vilket ju var en ganska härlig överraskning ändå. Riviga första-singeln The Road inleder skivan. Den skrev jag om för ett tag sedan och redan då verkar jag haft på känn att E-Lou hade något rockigt i görningen: "Det är en ganska svulstig låt med något slags rockkomp i form av hårda trummor och elgitarr, jag tror jag gillart men kan inte riktigt bestämma mig."

Övriga låtar som är grymma är Home Sweet Home, titelspåret Hard Bargain (tydligen en cover), Darlin' Kate och Six White Cadillacs som är svängig på ett nördigt dansbandsaktigt sätt.

Nu när jag skrev detta och lyssnade igenom låtarna insåg att det inte var så förbaskat rockigt. Men orka skriva om hela recensionen. Vi säger istället som så att vissa av låtarna är rockiga men flertalet är precis lika härligt sega som Emmylous låtar brukar vara. Och visst är nog ändå All I Intended To Be från 2008 snäppet vassare.

Jag ger Hard Bargain trots allt 4 (av 5) i betyg. Recensionen däremot, var ju under all kritik.

Sweet Emmylou

Se vilken märklig hårfärg.

Tanten med det galet gråa håret är tillbaka. Första singeln från nya plattan som släpps 26 april heter The Road. Den finns på spotify för den som vill lyssna. Det är en ganska svulstig låt med något slags rockkomp i form av hårda trummor och elgitarr, jag tror jag gillart men kan inte riktigt bestämma mig. Sången är dock som vanligt fantastisk.

I väntan på Hard Bargain som det nya albumet ska heta kan vi ju gotta oss i All I Intended To Be från 2008. Ett helt sinnessjukt bra album. Så här ambitiöst skrev jag om det när bloggen begav sig.

Emmylou Harris - All I Intended to Be
Those sad melodies, oh how they comfort me, sweet Emmylou. Ja hon har onekligen en förmåga att skriva sorgliga låtar vilket Joey + Rory också fattat. All I Intended to Be är inte heller något direkt uppåttjack men ibland måste man ju bara bryta ihop innan man kan komma igen. Bästa låtarna är gold (duett med Dolly Parton) och not enough som gärna får spelas på min begravning (om man nu får prata om sånt, peppar peppar - knock on wood).