Joy Williams - Venus

I dagarna släppte Joy Wiiliams sin hajpade soloplatta, den första efter uppbrottet från den omåttligt populära duon The Civil Wars.

Venus som plattan heter bjuder på ett betydligt poppigare och mer elektroniskt sound än The Civil Wars två plattor. Till en början var det för mig en stor besvikelse då jag har älskat varje ton av duons sirliga folkcountry. Men! Efter ett par lyssningar inser jag att Joy Williams mäktiga stämma passar som handen i handsken bland de här poppigare tonerna. 

"Woman (Oh Mama)" var första singeln från plattan och sticker ut en del från övriga låtar med sitt hetsiga tempo och småafrikanska beat. Det är en härlig låt i all sin konstighet och man får tippa på hatten åt Joy som verkligen gör den rättvisa med sin fina röst.

Resten av låtarna är något mer sansade men aldrig tråkiga. Samtliga låtar är snyggt arrangerade med diverse suggestiva instrument och körarrangemang. Mina favoriter är "Sweet Love Of Mine", "Not Good Enough", "Until The Levee" och vansinnigt vackra pianoballaden "What A Good Woman Does".

Summa summarum, jag gillar det mesta på Venus. Det är inte countrymusik på långa vägar men det är satans vackert och välsjunget. Vad mer kan man begära?

Betyg: 4,5 ( av 5)

Icke att förväxla med tennisspelaren Venus Williams.

Joy Williams - "Woman (Oh Mama)"

Ena halvan av den på bloggen mycket omtyckta duon The Civil Wars har dragit igång någon form av soloverksamhet. Joy Williams första singel heter "Woman (Oh Mama)" vilket ju är en skapligt suspekt titel. Men det visade sig vara passande eftersom låten också är riktigt udda. Men efter ett par lyssningar har den växt på mig. Men det är inte country direkt. Så lyssna istället på The Civil Wars gamla verk om ni tycker "Woman (Oh Mama)" bara är för konstig.



Joy hade ju med parhästen John Paul White ett par riktigt framgångsrika år innan de tråkigt nog lade ner 2014. Två vassa album hann de ändå skänka oss under deras relativt korta samarbete, Barton Hollow (2011) och The Civil Wars (2013). Båda finns på Spotify så det är bara att gå loss!

Årets album plats 5 till 1

Då var det äntligen dags att kora årets allra bästa album!

5. The Civil Wars - The Civil Wars
Den självtitulerade plattan bjuder på pampig americana/folk med två av countryvärldens starkaste vokalister, Joy och Pauls röster tillsammans är ren och skär magi. Tydligen har de bråkats en del i den lille gruppen och The Civil Wars var under en kort period till och med ett minne blott. Men lite tjafs verkar ju gjort duon gott för deras andra platta gjorde verkligen ingen besviken. Här bjuds man på musikalitet i världsklass gång på gång.

4. Lindi Ortega - Tin Star
Kanadas egna sångsparv lanserade i slutet av året sin hajpade tredje platta. Första singeln hette just "Tin Star" och läckte ut ett par veckor före skivsläppet, redan då förstod man att Lindi hade något riktigt stort på gång. Det går väl heller inte att misslyckas md den rösten. Hon sjunger verkligen skjortan av sina låtar. Tin Star visade sig också innehålla riktigt fina bitar, från riviga "Hard As This" till lugna "Songs About" var det kvalitet rakt igenom.

3. Elliphant - A Good Idea
Ingen är mer förvånad än jag att ett en hipp popsångerska från Stockholm drar hem bronspengen. Men det går bara inte att motstå de svängiga reggaetakterna på Elliphantens debutplatta. Hon  sjunger som om hon är född och uppvuxen på en karibisk liten ö när hon i själva verket säkert vuxit upp i en pampig villa på Lidingö. Poängen är i alla fall att hon låter trovärdig och det är ju en jädra bedrift bara det. Sen att låtar som "Live Til I Die", "Could It Be", "Toilet Line Romance" och "Down On Life" är det svängigaste som kommit ut från den svenska popfabriken på år och dar gör ju inte saken sämre.

2. Kacey Musgraves - Same Trailer Different Park
25-åriga Musgraves hankade sig fram i countryvärlden ett bra tag innan hon slog igenom. Men när hon väl gjorde det, gjorde hon det med råge. Debutplattan (som egentligen är hennes fjärde platta eftersom hon släppt tre på eget bolag dessförinnan) tog countryvärlden med storm. Hon visade sig vara en riktigt skicklig låtskrivare och sångerska. Same Trailer Different Park är något av en stilstudie i hur bra kommersiell countrymusik ska låta. Lyssna bara på "Follow Your Arrow", den har allt en riktig töntig countrylåt ska ha.

1. Holly Williams - The Highway
Det har nästan gått ett år sedan Holly Williams tredje studioplatta The Highway släpptes. Men man har långt ifrån tröttnat på låtarna, snarare vill man bara ha mer av den 32-åriga multibegåvningen. The Highway är smockat av sagolik countrymusik. Om Musgraves musik har något av ett klämkäckt skimmer över sig är Williams musik raka motsatsen. Hon sjunger om försupna släktingar, död, prostitution och så vidare. "Happy" heter en av mina favoritlåtar men inte ens den är särskilt happy.

The Highway är verkligen inte 2013 års gladaste platta men utan någon egentlig konkurrens den bästa. Lyssna bara på den nästan sju minuter långa "Waiting on June" så tror jag ni förstår Williams storhet.

 

 

The Civil Wars - "Dust to Dust"

SÅ JÄDRA FIN LÅT!



Slut på meddelande.

The Civil Wars - The Civil Wars

The Civil Wars slog igenom med skapligt fina Barton Hollow 2011. Så pass att de håvade in hela två grammys året där på, en för bästa country duo/Group performence och en för bästa folkplatta. Mycket välförtjänt i mitt tycke. Det känns som Joy Williams och John Paul White då blåste lite nytt liv i den snåriga folkcountrygenren med sin känslosamma musik.

Framgången verkade dock ha tärt på den lilla gruppen för förra året ställde de plötsligt in en europaturné för de var så less på varann (egen tolkning).

Men hux flux var de visst sams igen för i augusti kom deras andra studioplatta. Texterna och den allmänna stämningen i låtarna är emellertid ofta ganska så aggressiv så kanske ligger det något gammalt groll och gnager. Det gör dock ingenting för deras aggrocountry är fullständigt underbar tycker jag. "I Had Me A Girl" till exempel är en riktigt rivig bit med snygga distade gitarrer och två hyfsad arga sångare vad det verkar. "The One That Got Away" är en annan vass sång som åtminstone textmässigt bjuder på ganska tough love:

Oh, I wish I'd never ever seen your face, I wish you were the one, wish you were the one that got away.

"Oh Henry" är en annan favorit. Här står Williams för det mesta av sången, White kommer in och ylar lite på refrängen.

"From This Valley" bjuder på lite mer finstämda toner. Det vilar också nåt religiöst över den vilket ju sällan är en dålig sak när det kommer till country.

Plattan består också av en hel del fina lugna bitar. "Same Old Same Old", "Dust To Dust", "Tell Mama" och fransktextade "Sacred Heart" är ju så vackra att man smäller av. Bokstavligt talat alltså, går upp i rök, ungefär som på omslagsbilden.



Poff!

The Civil Wars har gett ut ett megakompetent andra album: Jag gillar faktiskt allt på plattan. Betyget blir därför en gnistrande 5:a (av 5).

The Civil Wars - "The One That Got Away"

The Civil Wars har under sommaren kommit ut med sin andra studioplatta. Första singeln från plattan är ren och skär magi, se och hör här bara.



Resten av plattan är också helt okej vad jag kan döma av det lilla jag lyssnat på den, kanske kommer en recension en vacker dag. Annars kan ni ju lyssna på debutplattan Barton Hollow från 2011 som är riktigt vass.

Spotifylista: Sommar 2013

Ni har säkert gått och gruvat er länge på vad jag lyssnar på i sommar. Men nu kan ni sluta med det för här ger jag er sommarens spotifylista. Jag kommer säkert slänga in ett par fina bitar till så det är väl lika bra att ni "follow" listan. Ett litet klick här på länken bara!

Sommar 2013

The Hunger Games Soundtrack

I dagarna hade storfilmen The Hunger Games, eller Hungerspelen som den heter på svenska, premiär. Den handlar om någon slags framtida realityshow där ungdomar ska kriga och kanske dödas. Något slags "Wild Kids" alltså fast snäppet brutalare.

Men det var soundtracket detta skulle handla om. Jag har nu lyssnat igenom det ett par gånger och måste säga att det finns ett par riktiga guldkorn här. Och den bjussar på mycket bluegrass och country.

Taylor Swift gör ett fint samarbete med The Civil Wars på "Safe And Sound".

Pistol Annies briljerar som vanligt med sin läckra stämsång. Här sjunger de "Run Daddy Run" för glatta livet.

Sedan är det ett par artister som jag inte riktigt hört talas om som verkligen imponerar. Birdy finns det tydligen någon som heter. Hon sjunger en låt som heter "Just A Game" och gör det himla bra. En annan goding är Jaymee Dee och hennes "Rules".

Men allra bäst är The Secret Sisters och deras "Tomorrow Will Be Kinder". Jag gillar allt med den låten.

Soundtracket finns på Spotify och filmen finns väl på en biograf nära dig.

février*

Jag har knåpat ihop en lista på fina låtar jag har diggat sista tiden. Jag tycker de passar till den lite bistra väderleken som råder.

Med på listan är bland andra The Civil Wars som Marcus från smålands countryklubb tipsade om. Jag tycker deras nya platta är riktigt bra. Så tack för tipset!

Ett par nya bekantskaper är också Elise Davis med den fantastiska "Make The Kill" och Gretchen Peters "Women On The Wheel". Den senare är gammal i gemet så henne borde jag kanske hört talas om. Hennes senaste platta Hello Cruel World har i alla fall rosats av kritikerkåren.

Och sen är det ett par härliga svenskar med också. Noonie Bao är någon slags rödtott som skrivit låtar till en massa andra creddiga musiker men nu alltså släppt eget. "114" av The Majority Says har man hört i den rara viasatreklamen ett tag, den med pojken som arrangerar hemmabio. Himla fin låt. Dessutom är bandet från Linköping, min hemmaplan.

Louise Hoffsten, en annan östgöte, har ju släppt en ny skiva för inte så länge sen men det är en låt från en äldre platta som fick äran att vara med på denna prestigefyllda lista, nämligen "Jag vet". En sång om hur det är att ligga på en patientsal med en massa andra sjuklingar. Moa Lignell fick också vara med på ett hörn med hennes "When I Held Ya", jag tycker den är riktigt bra faktiskt.

Men nog snackat herregud. In och lyssna på listan här.

* februari på franska