Årets album 2017

Sent ska syndaren vakna! Nu är det dags för den här lätt efterblivna bloggaren att summera musikåret 2017. Som ju bjöd på många pärlor. Här har ni de bästa! (I bakvänd ordning för dramaturgisk effekt).

10. RaeLynn - Wildhorse
  9. Sunny Sweeney - Trophy
  8. Tift Merritt - Stitch of The World
  7. Nikki Lane - Highway Queen
  6. Sam Outlaw - Tenderheart

5. Lillie Mae - Forever And Then Some
Vid första lyssningen är Maes andra studioplatta en enda röra. Fioler, elgitarrer, baktakt och en oslipad sångröst trängs i samma visor. Men en efter en kan man sedan urskönja de fina melodierna ur mischmaschet.

4. Caroline Spence - Spades & Roses
Det är aldrig fel med en späd kvinnoröst över stillsamma melodier. Speciellt inte när det görs så här bra.

3. Jason Isbell & The 400 Unit - The Nashville Sound
Kungen av americana slog till med en riktig fullträff i och med senaste plattan ihop med hans band. Här ryms smäktande ballader och bufflig arenarock.

2. Courtney Marie Andrews - Honest Life
Courtney Marie Andrews platta från början av året är inget mindre än en gudagåva för den finsmakande countrykonnässören. Jag menar lyssna bara på "Let The Good One Go" och "Table For One" och försök att inte smälla av.

1. Rachel Baiman - Shame
Sent på året upptäckte jag fenomenet Rachel Baiman. En ung violinist med den vackraste röst som någonsin hörts. Shame är inte den musikaliska triumf som exempelvis andraplatsen Honest Life men det vilar något fullständigt magiskt över det Baiman skapar. Nu är det jag som går och köper mig en fiol. Grattis grannarna!

Jason Isbell live på Münchenbryggeriet

Efter sommarens obskyra gratiskonserter var det nu dags för en tvättäkta betalkonsert med vakter, kroppsvisitering, öl upphällda av bartendern i plastglas och boskapsinspirerande kösystem. Det var alltså gemytligt värre när superstjärnan Jason Isbell med band gästade Münchenbryggeriet i Stockholm. Med sig hade han också den talangfulla Tift Meritt. Som förutom att ha världens gulligaste förnamn också sjunger alldeles ljuvligt.

Meritt öppnade punktligt kl. 20 och rev av ett par visor uppblandat med charmigt mellansnack. För att vara en så stor artist hade hon allt kunnat få ett par minuter till. Speciellt med tanke på att Isbell och co lät vänta på sig irriterande länge och att det rådde ett generellt underskott av dubbla X-kromosomer på bryggeriet.

Tillslut kom ändå den manhaftiga huvudakten igång. Isbell äntrade i helsvart och byxor av amerikanskt snitt. Trots en tafflig look utstrålar han en imponerande pondus. Han fullständigt äger lokalen, myser liksom runt på scenen trots att han befinner sig mitt i ett ljudinferno. För hade man (som undertecknad) siktat in sig på en finstämd americanakonsert så blev man snabbt varse om att så inte skulle bli fallet. Genren för kvällen var rock kort och kort. Öppningsnumret ”Anxiety” satte ribban och dallret i bröstet efter basen känns fortfarande så här nästan ett dygn senare.

Men det bjöds också på ett par lugna favoriter som sinnesjukt vackra ”Cover Me Up” och ”If We Were Vampires”. Men störst utrymme fick ändå de riviga spåren. Jag överraskade mig själv med att inte vilja hoppa från den eminenta balkongplats vi tidigt  roffat åt oss. Faktiskt fann jag mig själv  digga med i minuterlånga gitarrsolon och hetsiga trummor. Antingen har jag drabbats av något cerebralt eller så är det bara den effekten riktigt skickliga musiker har på en. Jag hoppas och tror på det senare.

Instagram @barabaraberra

Spotifylista: sommar

Länk här.

Amanda Shires - My Piece of Land

Efter att jag som sista människa på jorden upptäckt storheten i Jason Isbell har jag nu också fallit pladask för hans fru Amanda Shires. Det har också uppdagats att hon är med i Isbells band The 400 Unit. Det visste jag egentligen men hittade ingen bekräftelse på det på The World Wide Web så vågade inte slänga ur mig det sist.

Shires är i alla fall violinist och sångerska från Lubbock, Texas. Att den träliga staden lyckats producera en sådan stjärna är faktiskt svårt att linda sitt huvud kring. Fem soloalbum har hon spottat ur sig. 

Senaste plattan släpptes i september och har alltså först nu, nästan ett år senare, landat hos den här efterblivna bloggaren. Med läckert fiolspel och en ovanligt rörande röst rör (säg det tre gånger i rad!) hon sig elegant i den art av country man kallar alternativ. 

Bästa spår: "Slippin'", "Harmless", "My Love (The Storm)", "You Are My Home"

Snyggare än sin make.

Jason Isbell & the 400 Unit - The Nashville Sound

Jason Isbell har blivit något av ett hushållsnamn. Personligen har jag inte riktigt förstått what all the fuzz is about. Men jag antar att han funnit en gyllene medelväg mellan rock och country som tilltalar den breda massan.

Nya plattan släpps i samarbete med hans band (?) The 400 Unit. Jag vet inte riktigt vilka de är och eftersom Wikipedia vägrade vara behjälpliga i frågan förblir vi alla ovetandes.

Klart är i alla fall att Isbell och compani levererar en platta med ett par riktigt härliga bitar. Allra bäst är de lugna spåren som "Last of My Kind", "Chaos and Clothes", "Tupelo" och den moderna klassikern "If We Were Vampires". Men frågar ni sopan på DN så tycker han gapiga "Anxiety" är bäst.

Betyg: 3,5 (av 5)

Mary Chapin Carpenter – The Things That We Are Made Of

Mary Chapin Carpenters tolfte(!) studioplatta är en sann njutning. Med en djup, snudd på trolsk stämma levererar hon ena sagolikt vackra låten efter den andra. Rösten är onekligen en stor tillgång, och inte heller blir den sämre i händerna på den hajpade producenten Dave Cobb (Sturgill Simpson, Jason Isbell, Chris Stapleton) som med sin patenterade fingertoppskänsla skapat ett perfekt ljudlandskap för den snart 60-åriga countrystjärnan.

Kompet består av gitarr, piano, ett stilla trumbeat och bara enstaka mer utsvävade instrument som till exempel synt från det glada 80-talet, ett otippat bra komplement till Carpenters mogna stämma, lyssna bara på ”Oh Rosetta”.

”The Middle Ages”, ”What Does It Mean to Travel” och ”Livingstone” är andra vassa spår som trots makligt tempo sticker ut som plattans bästa. En platta som mycket väl kan vara årets bästa, i alla fall om man som jag uppskattar country i stilla och mogen skrud.

Betyg: 4,5 (av 5)

Tomtebloss är kul.

Southern Family

Southern Family är ett så kallat konceptalbum. Vet inte om det är ett vedertaget begrepp på svenska men på engelska är ett concept album en studioplatta med ett gemensamt tema. Southern Family innehåller låtar som alla handlar om att växa upp i södern. Ett något torftigt tema kan tyckas men lyckas man som producenten Dave Cobb få la créme de la créme av den moderna countryeliten att ställa upp och skriva varsin låt så kan man kanske se förbi det fåniga upplägget.

Plattans artister består i princip bara av personliga favoriter, det är nästan som Cobb läst min countryblogg. Till exempel gör Holly Williams en efterlängtad comeback med finfina "Settle Down", som man har saknat den rösten! Miranda Lambert och Brandy Ckark gör också starka insatser och håller den kvinnliga countryfanan högt, i övrigt är det något av en sausage fest. Zac Brown Band, Jason Isbell, John Paul White, Brent Cobb, Jamey Johnson, Anderson East, Shooter Jennings, Rich Robinson och Chris Stapleton (med frun Morgan Stapleton förvisso) utgör resten av albumet.

Jag gillar överlag tjejerna bäst men Zac Browns sammetslena röst på "Grandma's Garden" är svår att motstå. Likaså svänger det härligt om Anderson Easts "Learning" och Jason Isbell gör som vanligt en solid sånginsats.

Det finns egentligen inte mycket att klaga på här men pretentiösare album får man leta efter.

Betyg: 3,5 (av 5)

Christian Lopez Band - Onward

Christian Lopez Band är en skönsjungande trio bestående av Michael Silver, Chelsea McBee och så frontfiguren Christian Lopez himself. Lopez är blott 19 år men har målats upp i Amerika som en 65-årig bluegrassmusiker från de mörkaste Appalacherna i en pojkspolings kropp. Åtminstone står det så på deras hemsida (fritt översatt).

Onward är trions debutplatta. Förutom Lopez äckligt perfekta stämma bjuds man på otippat genuin och härlig countrymusik. Som grädde på moset har pojken också skrivit så gott som alla låtarna själv. Många av dem går åt de lugnare hållet och det är lätt att dra paralleler till andra såsiga countrymusiker som till exempel Jason Isbell. Som av en händelse har de också använt sig av samma producent, Dave Cobb. Lopez ser också ut som en ung Isbell med bakåtslickat hår och proper skjorta.

Bästa spår på plattan är "The Man I Was Before", "Leaving It Out" och "Seven Years" men det finns inga direkta bottennapp bland de elva spåren. Kanske saknar man en given hit men som bakgrundsmusik framför brasan med en bira i näven skulle jag säga att Onward är tämligen perfekt.

En riktigt fin debutplatta.

Betyg: 3,5 (av 5)

Spotifylista: sommar

Ni ligger säkert sömnlösa om nätterna och grubblar över vad jag lyssnar på för musik. Men snälla ni, det kan ni sluta med. Här kommer sommarens spotifylista och eftersom min semester bara är i sin linda så kommer jag säkert peta in en massa mer fina bitar på den vad det lider.

Kanske har ni också något vasst tips på vad man ska lyssna på sommaren 2015?

Spotifylista: januari

Ni har väl inte missat årets första spotifylista? Nu finns i alla fall Knäpper mina fingrar , som listan så fint heter efter Linda Piras hiphopdänga, ute i etern.

Ni bjuds även på fina bitar från Lori McKenna, Zac Brown Band, Ryan Bingham (som precis släppt ny platta!), Nikki Lane och ett par till. Det kan ju dessutom slinka in ytterligare ett par spår om vi har tur. Så det är lika bra att följa listan!

Måndagstipset (på en torsdag): Elizabeth Cook

Veteranen Elizabeth Cook har lirat svängig country sedan början av seklet. Hon har släppt hela fem härliga album under sin 15-åriga karriär men jag har pinsamt nog inte skrivit ett ord om henne på bloggen.

Cook föddes 1972 (det var kanske lite hårt att kalla henne veteran) i Wildwood, Florida som nummer 11 i syskonskaran. Dock hennes föräldrars enda gemensamma barn, de hade fem kids var sedan tidigare (helt sjukt mycket barn red.anm.).

Jag har fått för mig att hennes senaste platta, Welder från 2010, är hennes bästa. Här finns fina bitar som "Heroin Addict Sister", "El Camino" och "Blackland Farmer".

Hennes övriga plattor är heller inte fy skam. Till exempel är hennes gospelplatta Gospel Plow från 2012 otippat trivsam. Ni får heller inte missa hennes fina covers av Townes Van Zandts klassiker  "Poncho and Lefty" och "Tecumseh Valley" som hon gör ihop med Jason Isbell.

Rubbet finns på Spotify.

Välbehållen 42-åring.