Jills veranda säsong 2 avsnitt 1: Seinabo Sey

Jill Johnson är tillbaka i rutan med sin omåttligt populära serie. Verandan är ny men allt annat är sig likt. Jill och hennes perfekta käklinje tar emot en gäst per program som har med sig en countrylåt som  ska överanalyseras. Det blir också utflykter i Nashvilleområdet med omnejd.

Säsongens första gäst var souldrottningen Seinabo Sey. För mig en tämligen ny bekantskap. Men vilken trevlig bekantskap sen! Seinabo visade sig vara den ödmjukaste av människa. Hon anlände sent en kväll och hann knappt svälja sin välkomsöl innan Jill tvingade med henne till kyrkan för att sjunga "Oh Happy Day" inför hundratals jesusfreaks. Det var programmets höjdpunkt för trots stor nervositet hos den unga soulstjärnan så lyckades hon charma hela körka.

Därefter blev det diverse lunchar/middagar/barhäng med allvarliga samtal om tro och religion och annat trist. Det var en rejäl överdos av stilla samtal programmet igenom. Lite mer action hade inte skadat.

Om jag vore producent hade jag bjudit in ett par gäster åt gången och fyllt på glasen så fort de var tomma. Men det är ju inte Pluras veranda vi tittar på.

Man måste ändå älska de vackra Tennesseevyerna och trots att Jill är stel som en pinne i sin programledarroll så klär hon fantastiskt i poncho och hon kan sin countrymusik. Vilket hon fick bevisa i slutminuterna när hon och Seinabo sjöng "Go Rest High On That Mountain" ihop, inte ett öga torrt.

Premiärprogrammet får 3 (av 5) i betyg.

Jills nya veranda.

The Lost Notebooks of Hank Williams

Hank Williams, den gamle countryräven, är väl en av countryns största legender. Detta trots att att han trillade av pinn vid en ålder av taniga 29 år.

I höst har en massa fina moderna artister gjort låtar på hans tidigare halvfärdiga texter. Resultatet är The Lost Notebooks of Hank Williams. Bland artisterna återfinns många av mina personliga favoriter som till exempel Lucinda Williams, Holly Williams, Jakob Dylan och Patty Loveless.

Holly gör en vacker låt som heter Blue Is My Heart och det är en av de bättre på plattan. Hon borde väl verkligen komma till skott snart och leverera ett nytt album? Lusse gör ju heller sällan någon besviken och hon rockar sig stabilt genom I'm So Happy I Found You, en visa som har något härligt trögt över sig.

Men allra bäst på platten är You Know That I Know av Jack White och I Hope You Shed A Million Tears av Vince Gill och Rodney Crowell. Riktigt härlig gammeldags country!

På det stora hela är den förlorade anteckningsboken ett mycket trivsamt album. In på Spotify med er och leta upp det!

steve martin + banjo = gött mos

Rart skivomslag.

I dagarna släppte Steve Martin (ja skådisen) sitt andra bluegrassalbum. Jag som är lite efterbliven i största allmänhet har precis börjat avnjuta hans första som kom ut 2009. The Crow: New songs For The Five String Banjo heter det och jag kan bara inte sluta lyssna på det. Det är helt magiskt.

Steve Martin är alltså förutom skådis även "one helluva banjo player" som ett bluegrassproffs skulle uttryckt sig. Däremot sjunger han som en pajas vilket han bevisar i den lite småskojiga Late For School. Han har dock löst röstproblemet genom att helt enkelt skippa sången på 11 av låtarna och låta kompetenta sångare som Dolly Parton, Vince Gill, Mary Black och Tim O'Brien fixa biffen på de låtar med sång.

Vanligtvis tycker jag musik blir lite tort och torftigt utan sång men här är faktiskt den stora behållningen det underbara banjoplockandet. Det finns verkligen inget vackrare än ljudet av snärtiga banjosträngar. Läckraste plocket finns på Hoedown At Alice's. Men såklart är det också trevligt med lite skönsång emellanåt som på Pretty Flowers och Daddy Played the Banjo.

Nu får vi alla alltså lyssna in oss lite på detta första Steve Martin album och när tiden är mogen går vi in på hans senaste.

Hans första får i alla fall 4 (av 5) i betyg.