Spotifylista: december

Årets sista spotifylista är här. Den heter "årets sista lista". Länk här.

 

 

Heidi Feek - "Trail Pop"

Heidi Feek är tjejen med den lite manhaftiga rösten som släppte fjolårets tionde bästa platta. Tydligen är hon på gång med en ny platta i början av 2015 och ingen är gladare över det än jag. Första singeln därifrån låter dessutom riktigt bra, man är ju såld bara man hör första riffet.



Gillar ni också Heidi Feek rekommenderar jag att följa henne på Instagram @feekyfeek.

Årets album plats 10 till 6

Då har man precis nyktrat till från nyårsaftons intensiva firande (obs ironi!) så här kommer plats 10 till 6 av årets bästa album.

10. Heidi Feek - The Only
Heidi Feek överraskade oss alla när hon plötsligt skaffade sig en utstrålning. Att hon kunde sjunga visste vi ju redan men tidigare hade hon bara gjort det i sega visor som inte gjort en människa glad. På debutplattan däremot svänger det ordentligt. Elgitarrer samsas med klassiska countryarrangemang och det hela toppas med Heidis karaktäristiska murriga röst. Det är helt klart en av årets bästa countrydebuter.

9. Lune - Music & Sports
De flesta känner henne säkert som "Leave The World Behind You"-Lune men det lille popundret som egentligen heter Linnéa Martinson är så mycket mer än så. Alla som har sett henne live vet att hon troligtvis har en skruv lös men gränsen mellan genialitet och galenskap är ju oerhört luddig. Debutplattan Music & Sports bjuder på ett stycke populärmusik som kommer gå till historien som ett av 2013 års bästa. Lyssna bara på magnifika "Standing Eagle" till exempel så fattar ni. Och fattar ni inte så har ni dålig musiksmak.

8. Lori McKenna - Massachusetts
Den rutinerade countrysångerskan har gjort en karriär av att vara något av en helylle soccer mom men hennes musik är betydligt mer spännande än så. Med en övertygande röst sjunger hon countryvisor rakt från hjärtat, man kan riktigt höra darret på rösten. Hennes sjunde studioplatta visade sig också innehålla en hel drös riktigt bra låtar som till exempel "Salt", "Susanna" och "Grown Up Now".

7. Haim - Days Are Gone
Systrarna från Kalifornien tog världen med storm med sin debutplatta Days Are Gone. Jag skulle gärna vilja vara lite svår och dissa deras hajpade pop men det går tyvärr inte. Systrarna Haim är unga, snygga och helt sjukt begåvade. Så det är väl bara att tippa på hatten och gratulera systrarna till deras osannolika tur i genlotteriet. Bästa spåren är "Falling", "Forever", "The Wire", "If I Could Change Your Mind", "Don't Save Me" och "Let Me Go". Gillar du inte dessa låtar så är du tyvärr kliniskt död.

6. Steve Martin & Edie Brickell - Love Has Come For You
Att jag gillar den banjolirande aktören Steve Martin är ett känt faktum här på bloggen men när han i våras plötsligt släppte ett album ihop med hippe folkrockaren Edie Brickell höll jag nästan på att kissa på mig i ren njutning. Edie Brickells nonchalanta stämma passade som handen i handsken över en smattrande banjoslinga. Årets Bluegrassplatta utan konkurrens!

 

 

Heidi Feek - "The Only"

Heidi Feek är Rory Feeks dotter och Rory är ju som vi alla vet ena halvan av countryduon Joey + Rory. Hon är dryga 20 år och högaktuell med sin debutplatta* The Only.

Hon är knappast den första 20-åringen med musicerande päron som prövar lyckan i Nashville. Men debuten vittnar om att hon är mer än bara en uppsättning turliga kromosomer. Albumet består av elva riktigt fina bitar. Musikstilen är någon slags retrocountry, det är svårt att placera den i något fack. Det låter faktiskt ganska olikt allt annat som Nashville årligen spottar ur sig, och det är en himla bra sak!

Heidi har också en röst av helt egen karaktär, den är mörk och mysig, och helt fri från onödigt wailande och dylikt.

Bästa låtarna är "I Like The Way", "Someday Somebody", "57 Bel Air", "Berlin" och "Pretty Boy".

Betyg: 4 (av 5)

* The Only är Heidis första fullängdsplatta, hon har tidigare släppt en EP med fem låtar år 2010.

Heidi Feek - "Someday Somebody"

Va-va-voom! Vad har hänt här? Heidi Feek som förut brukade se lite smånördig ut har i dagarna lanserat sin nya skiva och har också unnat sig en makeover vad det verkar. Jag gillar nya looken. Nya skivan är heller inte kattpiss att döma av det jag hört hittills. Recension kommer inom kort.

Söndag 17 juni: Konsert i Westernkyrkan

Countryfestivalen avslutades på söndagen med en konsert i den lilla Westernkyrkan. Där inne rymde bara cirka 100 personer så vi var relativt säkra på att inte få plats. Folk verkade dock fått en countryoverload så där fanns till och med ett par tomma platser på kyrkbänkraderna när det hela drog igång.



Först ut var Rasmus Eriksson, någon svensk artist som jag inte vet någonting om direkt. Han kunde absolut ta en ton och framförandet var ju inte kattpiss på något vis men både han och Jamie Meyer var ju bara en transportsträcka till le grande finale, Joey + Rory.

Joey + Rory kändes genuint taggade inför denna lilla kyrkkonsert. De sjöng ett par av Rorys tidigare låtar. Tydligen har han skrivit miljardvis låtar till andra countryartister. Bland annat förra årets superhit "I'm A Little More Country Than That" som Easton Corbin spelade in. Han sjöng också en visa om sin gamla mamma och så var där någon låt som kanske var lite väl amerikansk för mitt tycke, den handlade om att man skulle uppfostra sina barn med en bibel och ett bälte.

Mitt i alltihopa blev det vigsel , Rory överraskade Joey med att förnya deras äktenskapsförord. Det var ju rart värre och inte ett öga var tort inne i den gamla kyrkan.

Dottern Heidi var med även denna gång och imponerade igen med sin manliga stämma. Sök efter Heidi Feek på spotify.

Kyrkkonserten får 5 (av 5) i betyg!

Det var allt från countryfestivalen på High Chaparral för i år. Nästa år hoppas jag på bättre väder och att folk inte ställer in för att de fått ett "topperbjudande" från Kalle Moraeus, inte okej Cookies 'N' Beans!

Lördag 16 juni: Merinoulljakt i Värnamo, Wenche Hartmann Band, Laura Bell Bundy (igen!), Joey + Rory och Dwight Yoakam

Natten mellan fredagen och lördagen går till historien som en av de värsta i mitt liv. Det var vansinnigt kallt i min 10 år gamla skruttsovsäck. Jag hade dessutom, som den amatörtältare jag är, bara en slafsig nattsärk på mig. Så här såg jag ut.

Lyckligt ovetande om den kommande nattens köld.

Problemet var framförallt att det blev så fuktigt där inne i vårt köldhål till tält. Ingrid, syster, medresinär och doktor till yrket började yra om att det var en klassiskt perspiration jag upplevde. Hur som haver, på lördagförmidagen tog vi vår läckra hyr-BMW in till Värnamo för att leta rätt på ett underställ i merinoull. Tillslut fann jag en fräck fleecebyxa som fick duga. Vi fann också att Värnamo kanske är den mysigaste staden i södra götaland.

Ingrid på Café18 i Värnamo.

Men tillbaka till festivalen herregud. Solen sken under ett kort ögonblick på eftermiddagen och vi avnjöt öl och artisteri i form av bland annat danska Wenche Hartmann Band. Det var en fin stund.

På kvällen sedan var det dags för det stora artilleriet. Först ut Laura Bell Bundy. Igen?! Med en nästan identisk show. Det var konstigt men vi njöt till fullo så klart.

Laura i guldshorts.

Sedan intog Joey + Rory scenen. Med sig hade de också deras dotter Heidi som man först tyckte kändes lite malplacé. När hon tillslut fick sjunga en låt solo insåg man dock att hon var en jävel på att ta en ton, hon sjöng som en hel karl.

Avkomman Heidi till vänster.

Rory hade sedvanlig hängselbyxa och Joey såg så där läskigt frireligiös ut som bara hon kan. De gjorde ett stabilt framträdande och vi var alla nöjda och glada. Deras konsert får 4 (av 5) i betyg.

Man blir så glad av countrymusik!

I magisk jeansjacka med glitter där bak och urtajta brallor entrade sedan Dwight Yoakam scenen. Tyvärr hade det nu börjat monsunregna, så jag och Ingrid stod intryckta i ett ölförsäljningsbås och försökte få en glimt av showen. Tur för oss då att hela bandet var iklädda glittriga kavajer så man såg dem långväga. Dwight spelade många låtar och ibland mumlade han lite. Han var alltså snäppet mindre speedad än exempelvis Laura Bell Bundy som av en händelse dök upp bara ett par meter framför oss och diggade under ett stort paraply.

Tyvärr var man vid denna sena och blöta timme rätt så matt så Dwights konsert blev kanske inte den höjdare jag hade hoppats på. Och den var kanske i längsta laget. Betyget blir därför 3 (av 5).