Elliphant - Living Life Golden

Tillhör ni den lilla tragiska skara som följt den här bloggen slaviskt så känner ni till att jag är smått förälskad i Ellinor Olovsdotter, mer känd som Elliphant. Den 30-åriga artisten släppte 2013 sin fantastiska debutplatta A Good Idea. Med svängiga reaggaetoner och distinkta texter fick hon hela musiksverige i gungning, till och med den här gamla countrybloggerskan.

Debutplattan var magnifik men efterföljande platta One More blev lite av en besvikelse, även om titelspåret var en av 2014 års bästa låtar. Nu är hon aktuell med sin tredje studioplatta Living Life Golden.

Reaggeinfluenserna är kanske inte riktigt lika tydliga som tidigare men Elliphant bjuder ändå upp till dans på skivan med det besynnerliga omslaget. Här bjuds man på solida popspår som är svåra att värja för trots att det inte alls håller samma tempo som låtarna på debutplattan. Singlarna "Step Down" och "Spoon Me" är trots sina lugna beats riktigt medryckande. Kanske är det faktiskt i de lite lugnare spåren som Elliphant riktigt hittar hem. Plattans bästa spår är nämligen en annan lugn bit med, "Love Me Badder" (med den finurliga dubbeltydiga titeln).

Elliphant knockade mig fullständigt med sin debutplatta för tre år sedan. Living Life Golden kommer egentligen aldrig i närheten av samma knock out men jag tycker ändå det är ett steg i rätt riktning.

Betyg: 3,5 (av 5)

Southern Family

Southern Family är ett så kallat konceptalbum. Vet inte om det är ett vedertaget begrepp på svenska men på engelska är ett concept album en studioplatta med ett gemensamt tema. Southern Family innehåller låtar som alla handlar om att växa upp i södern. Ett något torftigt tema kan tyckas men lyckas man som producenten Dave Cobb få la créme de la créme av den moderna countryeliten att ställa upp och skriva varsin låt så kan man kanske se förbi det fåniga upplägget.

Plattans artister består i princip bara av personliga favoriter, det är nästan som Cobb läst min countryblogg. Till exempel gör Holly Williams en efterlängtad comeback med finfina "Settle Down", som man har saknat den rösten! Miranda Lambert och Brandy Ckark gör också starka insatser och håller den kvinnliga countryfanan högt, i övrigt är det något av en sausage fest. Zac Brown Band, Jason Isbell, John Paul White, Brent Cobb, Jamey Johnson, Anderson East, Shooter Jennings, Rich Robinson och Chris Stapleton (med frun Morgan Stapleton förvisso) utgör resten av albumet.

Jag gillar överlag tjejerna bäst men Zac Browns sammetslena röst på "Grandma's Garden" är svår att motstå. Likaså svänger det härligt om Anderson Easts "Learning" och Jason Isbell gör som vanligt en solid sånginsats.

Det finns egentligen inte mycket att klaga på här men pretentiösare album får man leta efter.

Betyg: 3,5 (av 5)

Gabriel Kelley live på Kafé De Luxe

Amerikanska countrysångaren Gabriel Kelley är just nu på turné genom landet. Igår svängde han förbi den lilla krogen på Sandgärdsgatan 19 för en gratisspelning i matsalen. Givetvis var den här snåljåpen på plats.

Kelley entrade scenen mol allena punktligt klockan 20 och rev utan närmre presentation av en visa, det var fint på alla sätt och vis men tyvärr svårt att höra honom för vi hade oturen att få södra Sveriges störigaste middagssällskap bredvid oss. De pratade i onormalt hög samtalston och dessutom på skånska. Även om man ovetandes råkar hamna i en gratisspelning förstår man väl att man inte ska överrösta artisten? Men är man skåning förstår man kanske inte mycket alls.

Ja väl, efter att tag hade man vant sig vid skåningarnas bröl och Kelley framme på scenen blev också varmare i skinnvästen, cowboyhatten och den lilla tamburinen han satt på foten. Han sjöng ut mer och efter ett tag hade han också vunnit över ett par stycken ur de störiga skånska sällskapet. Kelley lirade i dryga timmen och bjöd på mestadels egenskrivet men även en solid "Shoreline" cover. På det stora hela en trivsam show men det är något i hans musik som inte riktigt hittar hem hos mig, jag kan liksom inte riktigt krysta fram något riktigt intresse för honom. 

Alternativt var jag bara sur för att jag efter spelningen skulle vidare till nattjobb och därför fick sitta nykter, kanske hade jag stått längst fram med en tändare i handen och svajat med armarna i takt med musiken om jag fått svepa 4-5 fatöl.

Gabriel Skäggey.

Jana Kramer - "I Got The Boy"

Jag gillar den här låten så mycket att jag skäms. Resten av låtarna på Kramers andra platta Thirty one är faktiskt inte heller så pjåkiga. Finns på Spotify, där ni även finner hennes debutplatta som bjuder på vassa spår som "Whiskey" och snärtiga "Why Ya Wanna".

Ja så här torftiga inlägg blir det när mellosäsongen är över.

Caleb Caudle - Carolina Ghost

Ibland springer man på en platta där man vet från första tonerna att man kommer spela den om och om igen. Precis så är det med Caleb Caudles tredje studioplatta, när öppningsspåret "Gotta Be" tuggar igång är man redan ett stort fan.

Caudle är en tämligen ny bekantskap för mig och google ger mig inte heller någon väldigt klar bild av honom. Han finns till exempel inte på Wikipedia och ungefär där slutar min researchförmåga. Men  det räcker kanske att veta att han har den fylligaste av countrystämmor och skriver låtar som träffar rakt i hjärteroten.

Musikstilen är av arten klassisk country. Så som den spelades på det glada 90-talet och millenieskiftets början, då jag tog countryn till mitt hjärta. Bästa spår är svåra att utnämna då Carolina Ghost håller mycket hög lägstanivå, men "Borrowed Smiles" svänger det nog lite extra om och lugna bitarna "Tuscaloosa" och "White Doves Wing" får man bara inte missa.

Årets hittills bästa upptäckt!

Betyg: 4,5 (av 5)

Vackert omslag!

Anna Ternheim live på Konserthuset

Lilla Växjö gästades i afton av Sveriges bästa Singer/songwriter Anna Ternheim. Givetvis var Sveriges bästa countrybloggerska/sjuksköterska på plats för att se henne. Konserten ägde rum i konserthuset och var således en klassisk sittkonsert vilket jag brukar vara ett stort fan av. Men torftigare konsertlokal får man leta efter, dessutom utomordentligt obekväma stolar. Men jag hade kunnat sitta i lava och ändå njutit av denna mäktiga kvinna.

Anna Ternheim har varit en personlig favorit sedan 2011 då hon släppte mästerverket The Night Visitor med tydliga countryinfluenser. Resten av hennes repertoar osar betydligt mer pop men är inte kattkiss för det, faktiskt är hon nog det bästa vi har i musikväg i Sverige.

Viktor Olsson värmde upp scenen åt Anna. Han sjöng visor från hjärtat med blott en akustisk gitarr som komp. Jag vet inte mycket om honom men har efter ett tafatt Googlesök förstått att han är en hyllad debutant på 22 jordsnurr. Hans spelning var helt okej men mestadels en seg väntan på huvudnumret.

Så var det äntligen dags för Anna. "Hours" från senaste plattan öppnade och man fick hålla rejält i hatten för det rådde ingen hejd på öset. Ljuspelare for över hela scenen och volymen var klart över skadlig nivå. Vanligtvis brukar jag bli förbaskad på artister som tar sig friheten att ge publiken tinnitus och EP-anfall men kvällens bästa stunder var paradoxalt nog de då lamporna blinkade som mest, el-gitarrerna gnisslade som värst och Anna yrde runt på scenen som bäst.

Men det var inte bara fullt ös medvetslös. Det bjöds på pianoballaden "Shoreline" (utan att nån ens behövde be om den) och den moderna klassikern "The Longer The Waiting The Sweeter The Kiss" som enda(?!) låt från min favoritplatta The Night Visitor. Det bjöds också på en alldeles lagom dos mellansnack och bara det visar på stort artisteri.

Sammanfattningsvis en förträfflig spelning även om basen fortfarande dallrar lite obehagligt i hjärtat på mig.

Bäst: "What Have I Done", "Let It Rain"

Jag köpte en tisha och fyllde den med simmartriceps.

Melodifestivalen 2016: Final

Äntligen är vi framme vid årets mellofinal. Som vanligt när det vankas final upptäcker jag att jag snudd på älskar varenda låt. Jag delar därför ut skyhöga poäng och struntar fullständigt i att man bara kan ge 12 poäng till en artist. Men först lite sus kring programlederiet, mellanakter etc. som finaldagen till ära också tilldelas klassiska jurypoäng.

Jag vill till att börja med ge en stor eloge till William Spetz som visade sig vara klippt och skuren för att leda schlager. Han var som en manlig version av Gina Dirawi minus hennes ironiska underton och smärtsamt gälla stämma som genomsyrar allt hon säger. William får 12 poäng. Som pausunderhållning var Sarah Dawn Finer småkul som Lynda Woodruff, Eurovisions egna utsände reporter. Hon får 8 jurypoäng av mig. Måns Zelmerlöw bjöd på en antimobbningsång i form av en akustisk version av "Heroes" ihop med en barnkör. Givetvis var det trivsamma minuter men den här typen av "kraftfulla ställningstaganden" (Expressens ord, inte mina) står mig upp i halsen. Att vara emot mobbning är ungefär lika vågat som att göra en simvändning med näsklämma, helt riskfritt. Måns får 6 poäng från juryn, det vill säga jag. Vi bjöds också på ännu ett medley med en massa mediokra hits från sista femton åren, det var festligt men tämligen meningslöst, 4 jurypoäng. Jonas Gardell höll i schlagerskola och stirrade karakteristiskt in i kameran som en sinnessjuk, 6 jurypoäng.

Men nog om detta, nu till själva tävlingen som ju bestod av hela 12 nummer. Jag ska därför försöka fatta mig kort för jag vet inte om någon överhuvudtaget bryr sig om dessa pretentiösa schlagerinlägg.

1. Panetoz - "Håll om mig hårt" - 8 poäng
Försvann lite i kölvattnet bland startfältets övriga pangnummer men man kan inte förneka att det svänger och bara det genererar relativt höga poäng i dessa sammanhang.

2. Lisa Ajax - "My Heart Wants Me Dead" - 10 poäng
Den här pampiga popballaden har vuxit för varje lyssning. Förutom en aningen stillastående Ajax och en märklig låttitel finns inte mycket att klaga på.

3. David Lindgren - "We Are Your Tomorrow" - 2 poäng
Stackars David, så hopplöst ute. Fem år efter alla andra upptäcker han lasern och petar in den lite varstans i sitt högst mediokra sång- och dansnummer. Men värst av allt, han ska vara med i schlager tills han vinner säger han.

4. Saraha - "Kizunguzungu" - 12 poäng
Trots Sarahas snudd på patologiskt stela höfter har jag svårt att ogilla detta afrikanska fyrverkeri till schlager. Det är väl jag och dagisbarnen, och tydligen har inte dagisbarnen tillgång till telefon för Saraha slutade på en blygsam 9:e plats.

5. Oscar Zia - "Human" - 10 poäng
Jag har rysligt svårt för Oscar Zia. Jag fattar inte var han kom ifrån och plötsligt var han överallt. Nu har jag hunnit vänja mig något vid hans massmediala närvaro och då kan jag också unna mig att njuta av hans storslagna "Human" som han finaldagen till ära satte som ett smäck även om kören får ta på tok för mycket sångutrymme i refrängen, Oscar hörs ju knappt!

6. Ace Wilder - "Don't Worry" - 10 poäng
Ett helt eget nummer i sammanhanget och med en artist som inte slutate med blöjor och napp igår, uppfriskande! Dessutom bästa dansen.

7. Robin Bengtsson - "Constellation Prize" - 8 poäng
Robin Bengtsson ställde sig på en liten cylinderformad scen och brände av vass sång och skickligt luftmunspel. Stabilt men kanske lika trist som hans "artistnamn".

8. Molly Zandén - "Younverse" - 6 poäng
Jag hörde denna på radion häromdagen och tyckte den var riktigt bra, men i lördags blev det platt fall.  Tre fullständigt ointressanta minuter. Synd det på en helt okej låt.

9. Boris René - "Put Your Love On Me" - 12 poäng
Den stiliga sångfågeln från Degerfors har blivit en liten favorit. När han dessutom i lördags som enda person i startfältet(?) hottat upp sin outfit till en elegant vit kostym hade han redan innan han börjat sjunga håvat in 12 pinnar från en mycket enig jury på Kerstin's Country Music Blog's redaktion.

10. Frans - "If I Were Sorry" - 12 poäng
Ord är överflödiga. Sällan har väl någon artist varit en så given vinnare.

11. Wiktoria - "Save Me" - 12 poäng
Wiktoria med dubbelv hade hag snudd på glömt bort men vilket nummer alltså! Och vilken röst!

12. Samir & Viktor - "Bada nakna" - 10 poäng
Jag kan inte hjälpa det men jag gillar detta. Grabbarna gick dock på knock och slutade tolva. Ändå är det denna låt vi kommer nynna på långt in på nästa schlagersäsong.

Trots ett par riktigt katastrofala deltävlingar landade finalfältet ändå i tolv riktigt bra låtar. Frans kammade hem sångfågeln, slutet gott allting gott.

Det här var Kerstin från Kerstin's Country Music Blog som nu checkar ut som schlagerreporter. Väl mött i Globen när den internationella tävlingen drar igång, eller i verkliga livet om ni känner mig privat.

Frankie Ballard - "It All Started With A Beer"

Nu är det dags att väga upp all schlager med lite country. Detta är ju en countryblogg trots allt. Därför bjuder vi här på redaktionen på lite alkoholromantik med Frankie Ballard denna träliga tisdagsmorgon i mars. Mycket nöje!

Melodifestivalen 2016: Andra chansen Halmstad

Melfezten var i lördags i Halmstad. Musikalstjärnorna Peter Jöback och Ola Salo stod för programlederiet men hade visst glömt att ta sitt nyponpulver den dagen för de var okaraktäristiskt stela. Gina Dirawi framstod som rena programledargeniet i jämförelse.

Så till musiken. Förutsättningarna var enkla; fyra dueller, vinnaren i vardera duell vidare till final.

Duell nummer ett stod mellan Panetoz och Molly Petterson Hammar. Molly gjorde sitt bästa men svenska folket föll för de dansanta herrarna och röstade Panetoz vidare. Helt rätt i min mening.

Näst ut Albin & Mattias versus Boris René. Jag gillar Albin & Mattias töntiga låt men Boris "Put Your Love On Me" är bra på riktigt och i schlagersammanhang är det i princip den finaste komplimang man kan få. Boris vidare till final!

I duell nummer tre fick vi äntligen återse Saraha och hennes lilla mästerverk "Kizunguzungu". Som jag älskar denna låt! Stackars Isa var lika kul att titta på som sitt egna rotationsschema och i kontrast med Sarahas glada afro var det verkligen kvällens bottennapp. Saraha vidare, givetvis.

Sista duellen var inte direkt någon orgie i finkultur. Dolly Style tog sig an Samir & Viktor. Föga förvånande gick grabbarna segrande ut kampen. Grattis!

På lördag är det final! Då får jag finbesök av syster med barn så det ser jag rysligt mycket fram emot. I väntan på det avnjuter vi Frans vackra video till "If I Were Sorry". Jag tror han vinner på lördag.

Kerstin ber om ursäkt

Jag skulle vilja be så mycket om ursäkt till Dolly Style som jag i veckans schlagerrecension likställde med ett migränanfall. Jag skrev också att deras musik är hysterisk och hemsk PÅ ALLA SÄTT. Ouch.

Men jag som är en mycket stor människa kan ändra mig när jag uppenbart haft fel. Dolly Styles bidrag är förvisso hysteriskt men långt ifrån hemskt, introt till exempel tycker jag är rent underbart. Texten är simpel som en smurfvisa men jag må säga att det svänger om "Rollercoaster" alltså.

Arigato och förlåt.