fredag den 13:e

Jag har svirat ihop en ny och fräsch spotifylista. Den gick länge under arbetsnamnet Kuanguka men nu heter den kort och gott fredag den 13:e. Här har jag samlat ett par fina bitar som jag diggat på sistone.

Länk här.

Måndagstipset: Crystal Bowersox

Jag får en bra känsla av den här tjejen. Hon kom tvåa i American Idol säsong nio och har hunnit släppa två album sedan dess. Det andra släpptes så sent som i våras och heter All That For This och jag må säga att jag tycker det är riktigt bra.

Hon har absolut en touch av country över sig men vissa av låtarna går mer över till nån slags såsig pop typ Katie Melua eller Norah Jones eller så. Min favoritbit är nog duetten "Stitches" med Jakob Dylan. Men jag känner på mig att flera av låtarna kommer växa.

Slå upp Bowersox på en data nära dig. Hon finns på Spotify!

Spotifylista januari

Det nya året har jag lyssnat in med den här härliga listan. En massa go musik på ett och samma ställe, in och subskrajba på den!

Och så en liten suspekt bild på det. Togs förr cirka två år sen när jag simulerar att jag rider på en häst efter en tur i skidspåret.

The Lost Notebooks of Hank Williams

Hank Williams, den gamle countryräven, är väl en av countryns största legender. Detta trots att att han trillade av pinn vid en ålder av taniga 29 år.

I höst har en massa fina moderna artister gjort låtar på hans tidigare halvfärdiga texter. Resultatet är The Lost Notebooks of Hank Williams. Bland artisterna återfinns många av mina personliga favoriter som till exempel Lucinda Williams, Holly Williams, Jakob Dylan och Patty Loveless.

Holly gör en vacker låt som heter Blue Is My Heart och det är en av de bättre på plattan. Hon borde väl verkligen komma till skott snart och leverera ett nytt album? Lusse gör ju heller sällan någon besviken och hon rockar sig stabilt genom I'm So Happy I Found You, en visa som har något härligt trögt över sig.

Men allra bäst på platten är You Know That I Know av Jack White och I Hope You Shed A Million Tears av Vince Gill och Rodney Crowell. Riktigt härlig gammeldags country!

På det stora hela är den förlorade anteckningsboken ett mycket trivsamt album. In på Spotify med er och leta upp det!

årets album plats 5 - 1

5. Dylan Leblanc – Paupers Field
Leblanc är yngst på listan med sina 20 bast. Men förutom att han är 90-talist har han inte mycket att skämmas över. En countryrockare på väg mot något riktigt stort. Framöver kan han dessutom satsa helhjärtat på musiken eftersom han redan på sedvanligt rockermanér hunnit med en vända på rehab pga alkoholbekymmer. Skål för årets debut!

4. Jakob Dylan – Women and Country
Egentligen är inte den här skivan så värst country (inte alls faktiskt) men jag tycker den är så rysligt bra att jag inte kunde låta bli att klämma in den här. Det är framförallt den lite såsiga rösten (samma som pappa Bob) som gör albumet så magiskt. Jag skulle till och med vilja sticka ut hakan och påstå att Dylan Jr är bättre än Dylan Sr. Invändningar någon?

3. Laura Bell Bundy – Achin' and Shakin'
Årets mest schizofrena album. Första halvan är sorgsen och fin medan sista halvan är helt crazy banana. Jag gillar varje minut av det.

recension - achin' and shakin'

2. Patty Griffin – Downtown Church
Så satans fint att det inte går att beskriva i ord. Skäms på er om ni missat denna pärla.

1. Ryan Bingham – Junky Star
Bingham nådde upp till de skyhöga förväntningarna efter succén med Crazy Heart soundtracket och levererade det bästa albumet 2010 typ någonsin. Han gör det dessutom lite lagom i skymundan av den oseriösa countrybranchen för att såna som jag kan få känna oss stolta över att ha varit så duktiga och hittat honom. Ett litet guldkorn i cowboyhatt den där Ryan.
recension - junky star

born in a stable and built like an ox

I den här grabbiga listan har jag samlat mina favoriter för stunden, karlar var temat.

http://open.spotify.com/user/negerberra/playlist/6BnRGXG2Aq67NoROC9ceiO

jakob dylan - women and country

Just nu diggar jag Jakob Dylans senaste Women and Country. Mest för att han råkar vara Bob Dylans son men även för att han likt sin pappa är en rätt kompetent musiker. Jag gillar framförallt Nothing But The Whole Wide World, Down On Our Own Shield, Everybody's Hurting och They've Trapped Us Boys.

Musikstilen är typ smågubbig folkrock, alltså inte särskilt upphetsande. Dylan Jr har dock något visst i rösten som håller en kvar.