Spotifylista: mars

Nytt och fräscht! Och lite mossig schlager...

Länk här.

Gillian Welch, David Rawlings - "When A Cowboy Trades His Spurs For Wings"

Magnifique!

Gillian Welch - Boots No. 1: The Official Revival Bootleg

Det är tur för Gillian Welch att jag är ett sådant jättefan av henne. För otyget att släppa sin gamla låtar i orginaldemoversioner och baka ihop en "ny" platta av dem hade jag inte accepterat från någon annan.

Skivan med den enormt krångliga titeln är alltså en samling tjugo år gamla inspelningar som nu släpps i samband med tjugoårsjubileet av Revival. Givetvis uppskattar jag allt den gode Gillian lägger sina helande händer över. Men visst hade det varit väldigt mycket roligare med en ny originalplatta i klass med The Harrow And The Harvest som plötsligt poppade upp år 2011 efter åtta års tystnad.

Det verkar dock som den typen av nysläpp kommer låta vänta på sig, för detta är bara den första delen i en serie av gamla inspelningar. Glädjande nog har det dock sipprat in ett par spår på Boots No. 1 som tidigare aldrig släppts. Till exempel "I Don't Want To Go Downtown" och "Dry Town" som verkligen är alla tiders.

Over and out.

Spotifylista: oktober

Månadens spotifylista bjuder på en udda blandning av traditionell country och norsk populärmusik. Länk här!

Den udda och havet.

Årets bästa plattor plats 10 till 6

Ho ho, här kommer countrytomten med årets bästa plattor. Vi börjar med plats 10 till 6. Imorgon kommer topp 5!

10. Steve Martin & Edie Brickell - So Familiar
Uppföljaren till 2013:s dundersuccé visade sig vara nästan lika fantastisk. Men det går väl knappt att misslyckas med konceptet banjo och finurliga texter från Edie Brickells behagliga stämma. Titelspåret och medryckande "My Baby" är musikglädje i dess renaste form.

9. Dave Rawlings Machine - Nashville Obsolute
Att jag älskar Gillian Welch är sedan gammalt. Parhästen David Rawlings nasala stämma har jag haft lite svårare för, men Nashville Obsolutes lågmälda country var ändå svår att värja för. Här bjuds man på blott sju spår. Men det är inte tre minuters schlagerpop direkt, låtarna är flera minuter långa och vecklar ut sig som små berättelser. Det är vansinnigt segt men också riktigt vackert, speciellt när Gillian tar över huvudmicken.

8. Lindi Ortega - Faded Gloryville
Sparven från Toronto har länge varit en favorit här på norra Europas bästa countryblogg. Förväntningarna på hennes fjärde studioplatta var därför något upptrissade och kanske nådde hon inte upp till de orimligt höga kraven. Men har man branchens vassaste röst så kommer man undan med ett par halvdana spår. Plattan bjöd ju trots allt på ett par riktiga delikatesser, till exempel "Ashes" som är årets bästa låt.

7. Jess Glynne - I Cry When I Laugh
Trots att jag är en countrytönt in i märgen så händer det att jag ibland avnjuter så kallad populärmusik. Brittiskans debutplatta kom som en gudagåva precis när höstmörkret knackade på dörren och lyste upp årets dystraste månader. Bästa spår: "Don't Be So Hard On Yourself" och "Hold My Hand".

6. Joy Williams - Venus
När uppbrottet av countryduon The Civil Wars var ett faktum trodde man att man hört det sista av Joys sinnessjukt vackra röst. Men kvinnor kan! Joy bytte riktning och släppte något form av elektropopplatta solo. Det blev otippat fint. Lyssna bara på "What A Good Woman Does" och försök att inte fälla en tår.

God fortsättning önskar Steve, Edie, Joy, Jess, Lindi, Dave och Gillian.

Jills veranda säsong 2 avsnitt 3: Veronica Maggio

Vi är nu framme vid del tre av det omåttligt populära programmet Jills veranda. Här kommer en knivskarp analys från din favoritcountrybloggare.

Veronica Maggio var veckans gäst och fick alltså den stora äran att göra Nashville med Jill. De två började sitt äventyr med en konsert nere i city med den okrönta honky tonk-drottningen Sarah Gayle Meech. Veronica var föga imponerad och tyckte mest det lät som dansbandsmusik på engelska. Efter spelningen växlade Sarah ett par ord med Jill och den svårflörtade Veronica. Hon rekommenderade att de tog sig en tur till Santas Pub i utkanten av stan för lite simpel underhållning med karaoke och bärs, kanske hade även hon noterat att hela produktionen verkar ha lite av en pinne i röven.

Sagt och gjort, Jill och Veronica gav sig iväg i Jills enorma bil till denna festliga bar som är juldekorerad året runt. Av någon märklig anledning var de båda helt uppstressade av denna simpla karaokeafton. Veronica var så nervös att hon hade ångest, ett något starkt ordval kan jag tycka men de var så hon uttryckte sig, flera gånger till och med. Jill tyckte snarare att det var under hennes värdighet att stå och sjunga till en karaokemaskin. Sällan har jag sett två till synes kraftfulla kvinnor framstå så fjompiga på bästa sändningstid. Vill jag se kvinnor stressa upp sig över småsaker kan jag kliva in i valfritt fikarum på jobbet, jag känner inget behov av att lägga tv-licensen på det.

Efter denna märkliga scen blev det lite countryshopping och Veronica fick en ridlektion av mannen som kunde tala med hästar trots att han hade en stor wienerkorv till mustasch rätt över munnen.

Ett högst tvivelaktigt program fick ändå ett värdigt avslut när Jill och Veronica sjöng "Miss Ohio" och inga mindre än Gillian Welch och Dave Rawlings satt i publiken.

Trots ett gott slut blir betyget lågt: 2,5 (av 5)

Tänk om programmet varit såmysigt som det här ser ut.

Dave Rawlings Machine - "The Weekend"

Jag har jobbat som ett litet svin i veckan, alltså cirka åtta timmar om dagen. God bless de människor som orkar med det plus en aktiv fritid. Hur som helst är jag så här redo för helg.

Dave Rawlings Machine - Nashville Obsolete

Musikmaskinen Dave Rawlings och Gillian Welch är aktuella med ett andra album under kollaborationsnamnet Dave Rawlings Machine. Men paret har lirat ihop i en evighet (sedan 90-talet) och samtliga album där Gillian Welch står som artist har också en rejäl gnutta David Rawlings i sig i form av spektakulära gitarrsolon, stämsång och produktion.

På Dave Rawlings Machines låtar är det i princip bara Dave som tar ton, Gillian ylar lite i bakgrunden. Det är ju givetvis synd då hon har den vackraste av americanastämmor. Men Daves nasala, lite småfula röst har mycket hjärta och när man väl vant sig vid den är det tämligen behaglig lyssning. Och det är lika bra att vänja sig för låtarna på Nashville Obsolete är svinlånga. "The Trip" till exempel är cirka 10 minuter lång. Så lång att Dave inte ens orkar sjunga hela låten utan pratar sig igenom stora delar av verserna. Trots längd och prat en riktigt fin låt.

Plattan består för övrigt av bara sju låtar men tack vare att de är så genomarbetade och långa(!) känns det som en fullängdare. Min favorit på plattan är "Short Haired Woman Blues" men allt är bra och har ni som jag exceptionell musiksmak kommer ni gilla detta gedigna americanaverk.

Betyg: 4 (av 5)

John Henry live på Kafé De Luxe

I fredags bjöd stans finaste krog på countrymusik. Piteåbandet John Henry gästade den lille scenen i källaren på det rosa huset på Sandgärdsgatan som vi stammisar kallar Deluxe.

Före spelningen åt vi vårrulle och jag gjorde mitt bästa att förtränga kommande helgarbete med stora mängder öl. (Ett knep som visade sig vara osmart när jag vaknade sen lördagsförmiddag med tungt huvud, ett lätt illamående och vetskapen om att infinna mig i landstingets sträva uniform om enbart ett par timmar.) 

Klockan 22.30 lokal tid entrade bandet scenen. Det var en ganska mager publik, kanske var vi femtio pers på plats. Första låten var en cover på Gillian Welchs "Caleb Meyer" vilket givetvis fångade min uppmärksamhet då hon är min idol och ledstjärna. Så klart var det endast en skugga av Gillians version men ändå en trivsam start. Därefter kom ytterligare covers, en hel del hurtiga hits från 50-talet vilket är en genre jag har svårt för, men man bjöds som tur var också på modernare visor, några av dom var till och med orginallåtar (tror jag). Sångerskan hade en helt okej röst men man blåstes ju inte av stolen direkt.

På det stora hela en myspysig fredagsspelning men som tyvärr lämnade mig helt oberörd. Sångerskan utlovade dock mer klös i andra setet men det missade vi på grund att att vi vid det laget begett oss till Bishops, krogen som gud glömde. 

Sångerskan såg ut precis som Marcia Gay Harden.

Emily Herring live at Kafé de Luxe

Emily Herring is a Texas native with one helluva voice. Lucky for us she is currently on a Sweden tour and tonight she played in my hometown Växjö, at Kafé De Luxe's ever so charming terrace to be precise.

In case you haven't noticed yet, this review is written in English, on the off chance that the artist herself might stumble upon this dumb ass brilliant blog.

Herring started her set at around 8 o' clock. The sun was still up and it was a beautiful summer night, as good as it ever gets really in this latitudes. The atmosphere demanded a beer so I got one and sat down to enjoy the show. And what a show it was! Herrings voice completely cut throught the air and I think all twenty or so of us watching simultaniously dropped our jaws a little bit. She smoothly mixed original songs with covers of Merle Haggard, Gillian Welch (oh yeah!)  and The Dixie Chicks to mention a few. She was also good at the art of small talk which is something that you certainly can't say of all artists.

Instagram @negerberra

For you losers out there who still have no idea who this Emily Herring is I would say her music is traditional country with maybe a touch of twang. But there's really no need to put a label on it, all you really need to know is she's one of the most talented artist I've ever seen live.

Best songs: "Turqoise Earrings" and "Tonight The Heartache's On Me" (Dixie Chicks cover).

Take a lsiten to Emily Herring on Spotify! Or go see her in one of her upcoming shows in Kisa, Borås or Malmö. For more information go to www.emilyherring.net/tour/

Gillian Welch på Spotify!

Gillian Welchs två första plattor finns plötsligt på spotify. Tidigare har man fått nöja sig med Soul Journey (2003) och nyaste The Harrow & The Harvest (2011). Det är ju inte så bara i och för sig men visst har man saknat att lyssna på klassiker som "Barroom Girls", "Annabelle", "The Devil Had A Hold Of Me", "My Morphine", "Winter's Come And Gone" och så vidare och så vidare och så vidare.

Nu väntar vi bara på att hennes bästa platta Time (The Revelator) (2001) dyker upp också så är lyckan gjord!

Mode med Gillian

 

 

Bloggfavoriten Gillian Welch visar hur man bär upp vårens hetaste glajer.

 

Willie Watson - Folk Singer vol. 1 (ute 6 maj!)

Willie Watson, den gamle Old Crow Medicine Show-medlemmen, är i vår aktuell med sin första soloplatta. Den 6:e maj släpps albumet.

Gillian Welch bästis och livskamrat Dave Rawlings har varit med och producerat och då brukar det ju bli prima musikunderhållning. Willie är också en hejare på banjo vilket jag ju är lite särskilt svag för.

Se bara på den lille banjopojken!


Är det 6:e maj snart?

Kerstin ser på TV: Jills veranda avsnitt 1

I onsdags var det premiär för det hajpade TV-programmet Jills veranda på Sveriges television. Om ni legat i koma i veckan eller på annat sätt missat vad all the fuzz is about så går programmet ut på att Jill Johnson bjuder in musikgäster till sin veranda i Nashville och så småmyser dom över musik, lemonad i burk och annat. Första gästen var Titiyo.

Det var ju helt klart en trevlig timme framför tv:n, och för en människa som gillar countrymusik så var det ju extra trevligt. Men trots all fin musik och läckra Tennesseevyer var det något som inte riktigt klaffade, det var lite stelt mellan varven där på verandan tycker jag. Förmodligen skulle de hinkat i sig lite mer alkohol, det brukar ju bli bra tv då. Jag tänker till exempel på Pluras kök och Paradise Hotel.

Titiyo är ju tyvärr också ovanligt ointressant som artist och människa tycker jag. Men visst gjorde hon och Jill en fin cover av "Color Him Father" tillslut. Och Gillian Welchs "Orphan Girl" går ju bara inte att klanta till hur mycket man än försöker.



Nästa vecka gästar Kakan Hermansson verandan. Det blir säkert lite mer uppsluppet då. Och så blir det såklart en lite småsur recension efteråt här på bloggen.

Första avsnittet får: 3 (av 5)

Mandolin Orange - This Side of Jordan

Mandolin Orange är en ny bekantskap för mig. De lirar småputtrig folkcountry med riktigt go känsla. Det är lite samma stuk på musiken som allas vår favorit (väl?) Gillian Welch. This Side of Jordan är deras trede platta.

Duon består av Andrew Marlin och Emily Frantz. Marlin spelar gitarr (och mandolin) och Frantz fiol. De båda sjunger också, typ lika mycket var. De har inga fantastiska röster men det vilar något väldigt harmoniskt över deras simpla sång. De backas också upp av ett gäng kompetenta musiker så klart.

Starkaste spåren är "House of Stone", "Cavalry", "The Doorman" och "Morphine Girl".

This Side of Jordan finns på Spotify. Där hittar man också föregångaren Haste Make / Hard Hearted Stranger som säkert också är top notch.

Årets album plats 5 - 1

Jag ger er årets fem bästa album. Varsågoda.

5. Pistol Annies - Hell On Heels
Miranda Lambert fick för sig att dra igång ett sidoprojekt med vännerna Ashley Monroe och Angaleena Presley. Lite konstigt kanske när man är en av, eller kanske den största, kvinnliga countryartisten just nu. Men hon visste nog vad hon gjorde för Pistol Annies levererade ett av årets tajtaste plattor. De tre vännerna kan verkligen ta en ton. Sällan har trestämmigt låtit så läckert.

4. Lucinda Williams - Blessed
Man har på senare år blivit bortskämd med regelbundna skivsläpp från den 58-åriga countryrockaren, Blessed är hennes tredje platta på fem år. Och hon håller stilen, det är ruffig sång och snygga melodier. Svårare än så är det tydligen inte att vispa ihop årets fjärde bästa platta.

3. Sunny Sweeney - Concrete
Med en röst som gjord för klassisk countrymusik slog Sunny igenom år 2010 med låten From A Table Away, en stilstudie i hur en perfekt countrylåt ska låta. Fullängdsalbumet kom i somras och bjöd på 9 till sådana låtar. För den bedriften kniper hon bronspengen på denna prestigefyllda lista.

2. Gillian Welch - The Harrow And The Harvest
Det var med glädjetårar i ögonen jag möttes av beskedet att Gillian Welch skulle släppa et nytt album. Det första på hela åtta år. Förväntningarna var upptrissade till max och det borde egentligen vara en omöjlighet att införliva dem. Men min kära Gillian dammade av sin gamla banjo och levererade sitt livs platta. Vackraste melodin heter Hard Times och den bjussar på just en massa banjo och det har det här lille banjofreaket till bloggerska så klart uppskattat. Hoppas det inte dröjer åtta år igen till nästa mästerverk.

1. Anna Ternheim - The Night Visitor
Det är alltså varken Gillian, Lucinda, Alison eller Emmylou som gjort årets bästa platta utan Anna Ternheim av alla människor. Hon lämnade New York och indiepopen för att söka lyckan i countryns mecka Nashville. Där spelade hon in låtar med ett par av branchens största producenter och låtskrivare. Resultatet blev The Night Visitor, en samling visor som var det bästa som nådde mina små öron detta året. Lyssna bara på Walking Aimlessly och Black Light Shines, herregud vad fint.

Håller ni med mig eller är jag helt ute och cyklar?

Miranda Lambert - Four The Record

Four The Record är Miranda Lamberts fjärde album. Och det första efter dundersuccén Revolution från 2009. Det albumet var hennes stora genombrott och nästan varenda låt på den plattan var uppe och tassade på countrytopplistor i amerika. Jag tyckte så här om det då.

Four The Record har ju funnits ute i etern ett tag men jag har haft lite svårt att ta till mig musiken. Vid första lyssningarna tyckte jag det var rent jobbigt att lyssna på, det är så himla gapigt stundtals. Men så nu i veckan har jag fått upp öronen för plattans lite lugnare melodier. Oklahoma Sky till exempel som jag tycker är vansinnigt fin med sin banala text och läckra elgitarrkomp. Även öppningsnumret All Kinds Of Kinds är rätt så fin.

Efter några påtvingade lyssningar började jag även uppskatta de lite gapigare låtarna. Mama´s Broken Heart, Hurts To Think och Fine Tune är det gött riv i. I den sistnämnda får man dock leva med ett distat mikrofonljud som är lagom störigt. Överlag är det kanske lite för mycket konstiga ljud till höger och vänster som pajar det här albumet en del.

Miranda verkar heller inte vara mycket till låtskrivare. Same Old You som är en av plattans bästa har min favorit Brandi Carlile knåpat ihop och Gillian Welchs Look At Miss Ohio "covras" också helt ogenerat, inte heller särskilt bra tyvärr.

Men visst är det ett helt okej album i sin helhet. Och säkert kommer det toppa countrylistorna i åratal framöver.

Bäst: Oklahoma Sky, Same Old You, Baggage Claim

Betyg: 3 (av 5)

Miranda Lambert - Look At Miss Ohio

På grund av det rådande Gillian Welch-temat här på bloggen vill jag uppmärksamma er på att Miranda Lambert på sin nya platta gör en hygglig tolkning av Gillians Look At Miss Ohio. Så klart är det inte lika bra som orginalet men det är väl ytterst sällan det blir så. Lyssna här vettja och bedöm själva.



Den här Miranda har alltså släppt en ny platta. Jag har lyssnat på den litegrann och vet inte riktigt vad jag ska säga om att. Lite gapig är den kanske för min smak, men en snäppet seriösare recension ska jag väl ändå hosta fram så småningom.

Skivan innan dess, Revolution, från 2009 var ju dock grymt bra så den rekomenderas varmt.

låtlista 4/11

Saxat från Gillians facebooksida. Alltså:

Del 1

1. Scarlet Town

2. Make Me A Pallet On Your Floor

3. Rock Of Ages

4. The Way It Will Be

5. Annabelle

6. Elvis Presley Blues

7. Dark Turn Of Mind

8. Look At Miss Ohio

9. Acony Bell

10. The Way It Goes

Del 2

11. Hard Times

12. Down Along The Dixie Line

13. Wayside / Back In Time

14. Six White Horses

15. Revelator

16. I Hear Them All (Dave Rawlings)

17. My Morphine

18. Red Clay Halo

Extranummer

19. Tennessee

20. Caleb Meyer

21. That's The Way The Whole Thing Ends

22. I'll Fly Away

23. Long Black Veil

Och så en Spotifylista på det. Varsågoda. (Long Black Veil finns inte med Gillian på Spotify så det fick bli orginalartisten Lefty Frizzell istället).

Gillian Welch på det kongelige teater i Köpenhamn

I fredags var det så äntligen dags för Gillian Welchs konsert på den kungliga teatern i Köpenhamn. Jag var där med bror Olle och syster Ingrid.

Gillian fick spela i den gamla salen medan någon töntig opera sattes upp i den nya. Det gjorde dock inte så mycket för den var otroligt elegant med fyra våningar, röda säten, guldiga dekorationer och den största kristallkronan i skandinavien. Kanske.

Gillian intog scenen strax efter klockan åtta. Med sig hade hon så klart parhästen Dave Rawlings som var superstilig i boots, kostym och cowboyhatt. Scarlett Town inledde det hela och den revs av utan närmare presentation, redan där blev det tydligt att det här kommer bli en av mina bästa konsertupplevelser.

Gillian stod sedan så klart för det mesta av snacket vilket hon gjorde väldigt bra, och visst var det hennes show. Men rent musikaliskt var det absolut lika värdefullt att få se Dave riva av sina galna gitarriff som att få höra Gilians vackra stämma.

Otippat bra var The Way It Will Be som spelades ganska tidigt in på konserten. Den kröp liksom under skinnet på en och den gjorde sig väldigt bra live. Men visst är den något av en downer som Dave också påtalade.

Gladare var det då under Gillians huvud-axlar-knä-och-tå-nummer på Six White Horses där hon även gav sig på lite steppande, clogging. Det var kvällens raraste ögonblick. Och det lyfte ju onekligen låten som utan koreografi är rätt beige.

Gillians scenspråk har ju annars en del övrigt att önska, otroligt dålig hållning och mycket tittande ner på gitarren. Dave å andra sidan körde med någon helt annan stil. Ingrid tyckte han såg ut som en parkinsonpatient som försöker ta sig något stapplande steg. Jag tycker han hade en viss likhet med såna här figurer som står och skakar på bilpanelen. Tillsammans såg de ibland helt störda ut.

Showen bestod av två delar och tre extranummer. Nästan hela nya plattans spelades och så en hel del klassiker. Revelator bland annat som så klart var en av kvällens höjdpunkter. Nya Hard Times var också finfin. Dave sjöng I Hear Them All och This Land is Your Land i nåt slags medley och gjorde det väldigt fint även om han helt uppenbart är en bättre gitarrist än sångare.

Till sist ställde sig Gillian och Dave längst fram på scenen och smällde av en visa utan mikrofoner. Det var ett vackert avslut på den bästa konserten i mannaminne.

Och that's the way the cornbread crumbled i fredags.