Exklusiv gästrecension!!! Laura Marling - Once I Was An Eagle

Min pappa Leif är också lite av ett musikfreak, han har inte riktigt lika förfinad smak som jag men nästan. Här bjussar han på en sprillans ny skivrecension, exklusivt för du där ute (arma människa) som följer den här tramsbloggen.

Ta din smartphone och headset och lås in dig på toaletten eller en garderob eller liknade. Ratta fram denna platta på Spotify, skruva upp volymen på max och drunkna i en blandning av ruffiga arrangemang, skönt gitarrklink (på gränsen till klassisk gitarr och stråkkvartett) och underbara melodiösa sånger och en röst som bär högt upp bland örnarna.

Med textrader som “or any man who could get his dirty little hands on me”, “I've been with the devil in the devil's resting place” och “Wrestling the rope from darkness is no fucking life that I would choose” kan man inte tro att hon bara är 23 år (nästan oförskämt ung tycker jag som ”just” passerat de 60). Ett tufft liv som man bara kan hoppas att hon verkligen inte upplevt…ännu!

Starkaste spåren tycker jag nog är titellåten ” Once I was an Eagle” och ”Master Hunter” men lyssna även på ”Devil’s Resting Place”, ”Interlude” och ”Undine” så får ni ett smakprov av alla stilarna, men jag tycker nog egentligen att man ska låta bli att fingra på knapparna under hela denna platta.

Av soundet på denna platta fick jag lite vibbar till Anna Bergendahls senaste platta som hon spelade in i New York tillsammans med ett gäng riktiga proffsmusiker. Plattan som heter Something to Believe In är nu visserligen 1 år gammal, men förtjänar att lyftas fram i ljuset efter hennes snöpliga sorti på melodifestivalen där hon inte ens gick till final (trots att låten var riktigt bra enligt min mening). Börja med att lyssna på ”I Don’t Know”, ”Fun” eller ”I Hate New York” så kanske ni blir kvar där i garderoben. Det är hon värd (trots att hon dessutom är ett år yngre än Laura) och ni också oavsett hur gamla ni är.

Gästrecensent/Father “with a musical string in the depths of his heart”

PS. Glöm inte att komma ut ur garderoben!

Leif hade inte vett nog att betygsätta plattan men jag ger honom i alla fall 5 (av 5) för en lysande recension.

Gästrecension: Otis Gibbs i Örebro

Otis Gibbs live tonight – sold out! Stämningen är sparsamt euforisk och relativt o-plötslig går Otis upp till ”scenen” framför toaletterna och köket och presenterar kvällens artist: ”Welcome all the way from Wanamaker, Indiana, mr. Otis Gibbs” – tar ett steg tillbaka och ett steg fram igen.

Under hela konserten går alltså servitörer och kiss- och bajsnödiga upp på scen och runt Otis. Det är även tjockt med folk mellan mig och baren så jag får törrlyssna. Det här kan låta som negativa omständigheter men det bidrar bara på ett härligt sätt till den genuina känslan.

Det är gitarr och sång. Ibland är rösten så rosslig att det är omöjligt att säga om han sjunger eller om det är skägget som prasslar mot micken. Men gitarrspelet är fantastiskt. Det är alltid svårt att få till en dynamisk mix av låtar när det enda man har är såsiga sånger till gitarr, men det blir aldrig långtråkigt. Kanske mest för att Otis är en trevlig prick; riktigt hyvens.



Otis Gibbs på bild tillsammans med någon snubbe i flanell.



Mot slutet vill han givetvis kränga skivor och det går upp för mig att det spontana mellansnacket mest var inövade repliker. Så var det med den genuina känslan. Men bättre lite skit i hörnorna än ett rent helvete. Jag betalar gärna Otis Gibbs att åka runt och låtsas vara genuin.

Bäst på plan var Only the Graves Are Real från senaste skivan som finns gratis på otisgibbs.com – där finns också fina Something More som han dedicerade sin kompis som just dött – den var bäst på plan. Bäst var också Small Town Saturday Night och bäst var The Peoples Day (inkl. allsång).

Gästrecension: Brad Mehldau och Anne Sofie von Otter i Berwaldhallen

Jazz och opera i ett. Alltså en all-you-can-eat-buffet av snofsiga kulturfascister som kämpar med näbbar och klor för att förstå sig på jazz och opera. Vi vanliga dödliga vet är detta omöjligt och man får vara glad när man för ett kort, kort ögonblick kan höra låtens takt eller vilket språk tjejen skriker på.

I Berwaldhallen sitter läktaren i tre nivåer och det är de fattigaste, kommunisterna – som Karl-Bertil Jonssons pappa Tyko hade kallat dem, som sitter högst upp. Nedåt mot parkett är det fler och fler som får hem tidningen Connoisseur. Själv satt jag alltså högst upp och fick nu slå upp stavningen för tidningen ”konnässör”. Hursomhelst.

Nej, när jag ändå har börjat med det viktigaste med aftonen på Östermalm(?) vill jag ta tillfället i akt att poängtera att jag under hela konserten grunnade på vem i fridens namn Brad är lik. Tillslut smög sig ett leende fram på mitt förstå-sig-på-jazz-opera-svåra ansikte, när jag kom på att mannen är lik Dylan i 90210 Beverly Hills.

Själva föreställnigen började så stroppigt den borde. Och fram till paus var det inte mycket godis. Om man inte är ett stort fan av Johannes Brahms. Efter paus spelade Brad sina egna låtar och tillslut covers från blandade håll. Nu var det tänkt att den lite dråpliga tonen i den här recensionen skulle svingas runt till en slutsats om att det faktiskt var flera fina framföranden där på slutat om man bara slutar lägga krut på att försöka förstå musiken; som om musiken med ont uppsåt försöker luras. När man inte längre orkar bry sig inser man plötsligt hur skickliga de där på scen är. Det är som på jobbet. Otroligt mycket mer jobbigt att se upptagen ut än att faktiskt vara upptagen. Jag vet inte om den här svingen gick runt, men det blir inte bättre förklarat.

Bäst var den fina sången från Sound of Music (Something Good) de körde som andra extranummer.  (Jadå, alla applåderade tillbaka duon två gånger – med risk för att verka oförstående inför musikalisk genialitet om man inte var med i hyllningen.) Näst bäst var Brads ”improvisations”-solo i Beatleslåten Blackbird. Antagligen för att han spelat just den improvisationen tusen gånger och att man ju vet hur Blackbird går och inte behöver fundera så mycket på om takten i låten plötsligt har ändrats.

Lyssna på de här två på ”skivan”/låtlistan Love Songs på Spotify. Brad gör lite andra skojiga covers också. Den som söker han skall finna. Och om jag sålde in jazz nu (även om jag är osäker på det) kan man med fördel ta en rumba till Uppsala och titta på gitarristen Bill Frisell som ska spela där den 29e Mars. Gör det.

Lördag kl. 20:00. Samtidigt i Malmö. Gästrecension

Istället för att krypa upp i tv-soffan och avnjuta årets melodifest så begav jag mig ut i snålblåsten på konsert. (Biljetterna inskaffades långt innan det var tal om nån schlagerfestival, annars hade detta givetvis aldrig skett).

Kvällen inleddes av Ludwig Bell. Musiken förde tankarna till Slestadsskolans årliga melodifestival (om vi hade varit driftiga nog att skriva egna låtar) tack vare låtrader som "kärlek är som silvertejp" eller det klockrena rimmandet "Du tar hand om mig, jag tar hand om dig..allt ska bli okej" Mellanstadiekänslan kulminerade med textraden "De ropade bränd, men jag var i luften". Nu kanske man tror att jag inte uppskattade Luddes musik, men det gjorde jag minsann. Han och bandet såg verkligen genomgoda ut och han artikulerade låtarna/sjöng så sävligt att tom en låttextdyslektiker som jag uppenbarligen kunde uppfatta en hel del. När uppträdandet var slut konstaterades det att denna afton hade potential att bli en sådan kväll som är kul på riktigt.

Säkert! i slutet av ett skak

Sedan en oväntat lång väntan innan Säkert! vandrade upp på scen i sin röda cape. Hon sjöng fantastiskt fint och hade ett härligt skak i hela kroppen. Även en eloge till resten av det snygga folket på scen. De 2 bakgrundsmusicerande flickebarnens förtvivlade skrikande till "Allt som var ditt" var riktigt hjärteskärande. Jag kan inte säga så mycket mer om detta än att hela framträdandet var magiskt och att det sannerligen var kul på riktigt. Och ni som inte var där hade tur för SVT hade ett antal kameror på plats. Så håll utkik i tv-tablån!

Betyg: 5/5
/Ingrid Viman

Special Guest-recension: Old Crow Medicine Show...

...på the Factory Theatre i Sydney. Förväntningarna hade jag skruvat upp till elva i och med att det stod with special guest på biljetten vilket tolkades som Dave Rawlings men han var självklart inte där. Var det då jag själv som var den speciella gästen? Publiken var annars härligt åldersspridd, med överrepresentation av rutiga skjortor och skägg. Lucinda Williams-tishorna duggade tätt också. Bandet spelade fint och samspelt och satte varenda rockpose & bluegrasspose som ett smäck. Skit till en början alltså, förutom att låtarna är fantastiska. Caroline var fin men alltså mesigt utförd.
Det gleds sen över mot ett mer urspårat Medicine Show där det blandades gött ös med skön stämsång. Poor Man, Crazy Eyes (åh så fin den), New Virginia Creeper (som sjöngs helt underbart Rick Danko-anspråkslöst av Matt Kinman), CC Rider (Ketch Sector & Willie Watson! Ville man gråta under konserten var det här det gjordes mest adekvat), Alabama High-Test, I Hear Them All och Cocaine Habit samt Highway Halo (allsång!). Här någonstans hade publiken köpt varan och ifrågasatte inget mer. Bandet hade gjort sitt jobb och kunde släppa sargen vilket såklart ledde till ännu råare ös och alertare publik.

I en strana hände sedan följande: Willie Watson tar av sig hatten... och spelar gitarr mellan benen på Sector som alltså gitarrrodeoridandes (Det här var faktiskt ett snyggt move! Tänk munspelen (2) och mick i ena handen och rodeohanden viftandes i luften) bara häller ut munspelssolot, varpå någon kastar upp en BH som fastnar på Watsons gitarr. Well, som grädde på moset avslutades kalaset med Mary's Kitchen, Minglewood Blues, Tell it to me och Wagon Wheel.

Bäst - New Virginia Creeper, CC Ryder, Minglewood Blues och Wagon Wheel

Sämst - Första halvan spelades för bra. Och de töntiga Australian-covers-extranumren.

! - Methamphetamine, My Good Gal och Tennessee Pusher spelades inte ens.

/Olle Viman for KerstinsCountry.blogspot.com

Olles blogg: http://psyktrippmaraton.blogspot.com/