CMA Awards 2016

Igår gick CMA-galan av stapeln. Det handlar alltså om Country Music Associations årliga tillställning där priser delas ut i diverse kategorier inom countrymusiken. I år var det dessutom 50-årsjubileum vilket kanske var lite extra festligt.

Det är svårt att avgöra exakt hur festligt det var för det är bara ett litet utbud som finns att tillgå på Youtube. Men jag kan i alla fall informera om vilka som vann i de olika kategorierna. Så hold on to your horses, här kommer en jättelång och ointressant lista.

Entertainer of the year
Garth Brooks

Single of the year
"Die A Happy Man" - Thomas Rhett

Album of the year
Mr. Misunderstood - Eric Church

Song of the year
"Humble and Kind" - Lori McKenna

Female vocalist of the year
Carrie Underwood

Male vocalist of the year
Chris Stapleton

Vocal Group of the year
Little Big Town

Vocal duo of the year
Brothers Osborne

Musical Event of the year
"Different For Girls" - Dierks Bentley feat. Elle King

Musician of the year
Dann Huff - Guitar

Musiv video of the year
"Fire Away" - Chris Stapleton

New artist of the year
Maren Morris

Jag tycker det var glädjande att Lori McKennas fina "Humble and Kind" gick och vann song of the year, det är verkligen en countrylåt med alla rätt. Tim McGraws version av låten var dessutom nominerad till single of the year. Många dumma amerikaner tror säkert att det är han som skrivit låten. Men vi på Kerstins Country Music Blog vet ju bättre.



I övrigt såg väl vinnarlistan ganska exakt ut som den alltid gör förutom att Miranda Lambert för första gången i historien inte vann något pris. Hennes nya platta släpps dock 18 november så snart är hon tillbaka och sopar banan med de andra tjejerna.

Kvällens stora snackis utan konkurrens var Beyoncé som dök upp och rev av något form av medley med The Dixie Chicks. Det var underbart på alla plan.



Vill ni nörda in er på alla nominerade så kan ni avnjuta låtarna på denna spotifylista.

Idol 2015: Sjätte fredagsfinalen

Inte nog med att jag förstörde fredagkvällen med hårdrock (se föregående inlägg), jag missade också väldspremiären av countrytema på svenska idol. Men nu har jag tittat på samtliga bidrag på Play. Det var en afton av blandad kvalitet, men för de flesta ändå ett fall framåt.

Simon hade äntligen lämnat mansklänningen hemma och tagit på sig en välsittande byxa. Inte en dag för tidigt om ni frågar mig. Med sig på scenen hade han sin akustiska gitarr och bjöd på en stämningsfull version av First Aid Kits mästerverk "My Silver Lining".

Frans hade också en bra kväll. Han sjöng Dixie Chicks "Not Ready To Make Nice" och gjorde den med den äran, otippat nog. Han har verkligen lyft sig från första omgångarnas katastrofala uppträdanden.

Martin sjöng "Hey Brother" med klassisk Martininlevelse. Alltså promenader över scenen och små rörelser med de korta Tyrannosaurus Rex-armarna. Så fel men ändå så rätt.

Axel hade en dålig kväll. Han sjöng Rascal Flatts "Life Is A Highway" och tog i så mycket att han nästan pinkade på sig i de tajta jeansen.

Även Tove var något övertänd tyckte juryn. Men jag tycker hon gjorde en riktigt frejdig version av Taylor Swifts "Love Story". Av alla årets små idolaspiranter så tror jag faktiskt det är Tove som kommer bli nåt. Men jag kan ha fel, det har hänt många gånger förr.

Amanda sjöng Dollyklassikern Jolene och gjorde det helt okej. Men den enkla låten kan ju en apa sjunga.

Hasta la vista fick vi tillslut säga till Ida, denna tappra människa som hängt löst var och varannan fredag. Nu åkte hon ändå ut med fanan i topp efter en hyfsad tolkning av "Man! I Feel Like A Woman".

Kvällens bästa.

Throwback Thursday: Dixie Chicks - Taking The Long Way

2006 var året då Dixie Chicks kravlade sig tillbaka till rampljuset efter en flera års lång (ofrivillig) paus. Sångaren Natalie Maines råkade ju säga på en konsert i London att hon skämdes över att vara från samma delstat som deras pinsamma president, George W Bush. Och så fick man visst inte säga, deras musik slutade spelas på radiokanaler all over america och skivor brändes på öppen gata.

Men 2006 släpptes alltså deras revanchplatta, Taking The Long Way, och trots att de übertöntiga Bush-anhängarna fortfarande inte förlåtit dem fick de nu en helt ny och cool vibe och nya fans med det. Till exempel håvade de hem hela fem grammis för plattan.

Kändaste spåret från plattan är solklart "Not Ready To Make Nice" och den är liksom en sammanfattning av hela den här trassliga historien, och också en väldigt rivig låt. Men min favorit är vackra "Easy Silence".

Tråkigt nog har gruppen sedan ett par år tillbaka gjort slut på obestämd tid men alla deras härliga verk finns ju på Spotify.

Emily Herring live at Kafé de Luxe

Emily Herring is a Texas native with one helluva voice. Lucky for us she is currently on a Sweden tour and tonight she played in my hometown Växjö, at Kafé De Luxe's ever so charming terrace to be precise.

In case you haven't noticed yet, this review is written in English, on the off chance that the artist herself might stumble upon this dumb ass brilliant blog.

Herring started her set at around 8 o' clock. The sun was still up and it was a beautiful summer night, as good as it ever gets really in this latitudes. The atmosphere demanded a beer so I got one and sat down to enjoy the show. And what a show it was! Herrings voice completely cut throught the air and I think all twenty or so of us watching simultaniously dropped our jaws a little bit. She smoothly mixed original songs with covers of Merle Haggard, Gillian Welch (oh yeah!)  and The Dixie Chicks to mention a few. She was also good at the art of small talk which is something that you certainly can't say of all artists.

Instagram @negerberra

For you losers out there who still have no idea who this Emily Herring is I would say her music is traditional country with maybe a touch of twang. But there's really no need to put a label on it, all you really need to know is she's one of the most talented artist I've ever seen live.

Best songs: "Turqoise Earrings" and "Tonight The Heartache's On Me" (Dixie Chicks cover).

Take a lsiten to Emily Herring on Spotify! Or go see her in one of her upcoming shows in Kisa, Borås or Malmö. For more information go to www.emilyherring.net/tour/

Natalie Maines - "Without You"

Natalie Maines, den gamle Dixie Chicks-sångerskan, har klippt sig och skaffat sig ett jobb. Som soloartist! Jag tycker det är alla tiders för hon har en av de bästa rösterna i modern country enligt min mening. Första singeln låter så här.



Ja det är väl ingen dunderhit kanske men en trevlig trudelutt icke desto mindre. Har ni dock missat fenomenet Dixie Chicks helt och hållet tycker jag ni ska lyssna på deras senaste platta Taking The Long Way från 2006. Den kammade hem en jädra massa grammis och är en av 00-talets bästa plattor alla kategorier.

Rare Bird Alert

Jag har ju tjabbat en del om den här Steve Martin och hans härliga banjoplinkeliplonk så nu kommer en "seriös" recension av hans senaste skiva.

För det första. Helt jävla magiskt skivomslag, inklippta huvuden på en massa fåglar, love it!

Okej nu till musiken. Precis som på förra skivan The Crow (2009) står självaste Steve för ytterst lite av sången. Han står för det hysteriska banjoplinkandet istället vilket han gör med den äran. Herrarna i The Steep Canyon Rangers sjunger en del på övriga låtar. Och vissa låtar är helt utan sång. Plattans bästa låt är dock You som Steve gör ihop med tjejerna i Dixie Chicks. Denna låt har jag ju skrivit om ganska så nyssens här på bloggen och den är verkligen rar så lyssna på den.

Förutom You gillar jag Yellow-Backed Fly, The Great Remember (For Nancy) och Atheists Don't Have No Songs.

Det känns inte som att Rare Bird Alert riktigt når upp till samma magi som The Crow men det är bara en känsla, kanske är den helt fel. 

Betyget blir i alla fall 3,5 (av 5)

You

Jag tycker den här låten har något visst. Visst?

Den är från Steve Martins nya platta. Den ska jag recensera snart tänker jag mig för hans första var ju otippat nog rysligt bra. På You får han hjälp av de kompetenta musikerna från Dixie Chicks som jag gillar barnsligt mycket, speciellt Natalie Maines och hennes fina röst.

Glee Cast - Landslide (feat. Gwyneth Paltrow)

Även idag tänkte jag tjabba lite om Dixie Chicks. Denna gång handlar det om en härlig version av deras gamla dänga Landslide. Det är den nyfödde countrystjärnan Gwyneth Paltrow som sjunger den tillsammans med några andra nissar i tv-serien Glee. Jag har inte följt serien så värst men jag tror att det finns en risk att detta avsnitt ännu inte visats på svensk tv. Titta alltså INTE på videon om ni INTE vill se en glimt av vad som komma skall.

Jag tycker i alla fall att detta är en sagolik version. Dessutom tycker jag Gwyneth verkar vara en hyvens människa i största allmänhet tots att hon är störigt vacker och helt perfekt på alla sätt och vis.

Så här ser originalversionen ut. Mycket märklig video, jag skulle nog rekommendera att man blundar sig igenom den och istället bara lyssnar på vad som kanske är världens finaste låt.

recension: playlist: the very best of the dixie chicks

I dagarna släppte Dixie Chicks ett samlingsalbum. Det består av ynka 12 låtar, men man kan ju inte gärna slänga in 52 låtar på ett samlingsalbum som det hade landat på om jag fick bestämma (det är så många låtar som chicksen har gjort och alla är ju helt fantastiska). För övrigt är det inte ett sedvanligt greatest hits album utan chicksens egna favoriter vilket är kul tycker jag.

Playlist: The Very Best Of The Dixie Chicks
1. Wide Open Spaces
2. You Were Mine
3. Sin Wagon
4. Cowboy Take Me Away
5. Let Him Fly
6. Long Time Gone
7. Landslide
8. Truth No. 2
9. The Long Way Around
10. Easy Silence
11. Not Ready to Make Nice
12. Lubbock or Leave It

Det var ett tag sedan jag lyssnade på den lite äldre Dixie Chicks-repertoaren och jag hade liksom hunnit glömma bort hur magiska dessa låtar är. Cowboy Take Me Away till exempel slog fullständigt knock out på mig, sicken grym låt. Truth No. 2 är också en favorit som jag även brukar förgylla mina grannars vardag med genom att spela skyhögt på gitarren.

Easy Silence kommer från trions senaste platta Taking The Long Way (2006) och är kanske den vackraste låten som någonsin komponerats.

Chicksen är extremt mycket country men för den sakens skull inte überreligiösa hillbilliebönder vilket är underbart befriande. Jesusfreaks och patriotiska rednecks finns det ju så det räcker och blir över inom den konservativa countrygenren.

Betyg: 6 (av 5)

emily robison och martie maguire snart i en skivhylla nära dig

Jag har tjabbat om dessa två ett tag, men för er som inte följt bloggen slaviskt kommer här en snabbresumé. Systrarna Emily Robison och Martie Maguire är två tredjedelar av den fantastiska trion The Dixie Chicks som alltså har en tredje del tillika frontfigur vid namn Natalie Maines. De tre chicksen tog ett break efter deras dundersuccé Taking The Long Way som kom ut 2006. Medan Natalie Maines har slappat på sofflocket (eller nåt i den stilen) har de två övriga gått och spelat in en ny skiva, bara dem två. Detta är ett intressant move då Natalie alltid varit den stora stjärnan. Duon kallar sig Court Yard Hounds.

Okej det var vad som hänt hittils. Själva nyheten är att Court Yard Hounds album nu släppts och att döma av de resencioner jag läst verkar det vara något alldeles extra. Proffessionella tyckare har ju dock en förmåga att tycka fel så man får väl skaffa sig ett exemplar och lyssna själv helt enkelt. Det tycker jag du också ska göra.

jesus loves me - this i know, for the bible tells me so

Säga vad man vill om Jesus och hans anhängare men mycket bra musik har i alla fall sprungit ur tron på honom. Därför tänker jag denna vecka nörda in mig lite på temat jesusmusik och tipsa om bra sådan.

Först ut: Patty Griffin - Downtown Church

Patty G är en amerikansk singer/songwriter med en stämma av guld. Hon har skapat många fina låtar, bland annat Let Him Fly som Dixie Chicks slängde in på albumet Fly och gjorde en hit av.

Downtown Church handlar om Jesus och gud och att tro på något större än den här lilla planeten, en fin tanke men svårt för en liten fattig människa som jag att ta in. Så troende som jag varit när jag lyssnat på detta album har jag dock aldrig varit förut. Man blir nästan religiös, det är stundtals så fantastiskt vackert att man glömmer bort att andas. Som när Griffin och gästsjungande Julie Miller sjunger om platsen under stjärnorna i Coming Home To Me.

When you get there you'll know
That's as far as you go
When you get there you'll see
You were already free

Andra fantastiska spår på plattan är House Of Gold, Little Fire och Never Grow Old. Det finns också mycket bra gospel på Downtown Church för den som är lagd åt det hållet.

the dixie chicks - natalie maines = court yard hounds

Jag skrev ju för en tid sedan om att de två dixie chicksen Emily Robison och Martie Maguire skulle lämna sin frontman natalie Maines ett tag och jobba på något eget projekt.

Nu har det uppdagats att det nya tvåmannabandet kallar sig för Court Yard Hounds (trädgårdshundarna?). På deras fina hemsida http://www.courtyardhounds.com/ kan man lyssna lite på deras musik och det låter rätt så mysigt men de skulle ju behöva en lite rivigare sångerska, typ Natalie Maines eller nån.

Kolla också in deras lilla introduktionsvideo:

dixie chicks - en man kort

Det ryktas om att Dixie Chicks ska släppa nytt material. Denna gången utan huvudvokalisten Natalie Maines, bandets klart mest lysande stjärna i min mening, det var hennes stora käft som satte chicksen på den politiska kartan genom sitt uttalande om George W. Bush under en konsert i London våren 03. Jag befann mig i Texas just då (faktiskt ganska så exakt i Maines hemstad Lubbock) och upplevde med egna ögon den märkliga häxjakten som följde därefter, so much for freedom of speech....Men nu tänkte alltså resterande bandmedlemmar Emily Robison och Martie Maguire, som för övrigt är systrar, släppa något slags album. Än så länge är det ovisst när detta skulle tänkas komma ut eller vad det är för typ av album. Alla vi dixie-fans får väl vänta och se helt enkelt. Under tiden kan vi dock roa oss med att lyssna på chicksens senaste album Taking the Long Way från 2006 som kammade hem hela fem grammis, pretty darn good för ett gäng Bush-antagonister i en konservativ countryvärld.

Passa även på att titta på dokumentären shut up and sing som handlar om kampen tillbaka efter det ödesdigra uttalandet i London.