Fulltidsrapport

Efter fyra månader i Lofoten kom plötsligt dagen då jag skulle packa väskan och säga ha det till mitt tillfälliga hemland. Jag var på alla sätt och vis redo att slänga in handduken men det var ändå med en viss tyngd över bröstet jag gick genom korridorerna på Svolvær Omsorgssenter för sista gången. För en arbetsplats där man börjar dagen med kafferast är en arbetsplats att sakna.

På jobb.

Sista tiden hade jag dessutom mentalt redan stämplat ut och satt mest och glodde ut i tomma intet. Men är det något jag lärt mig denna sommaren så är det detta: Man kan inte göra för lite inom demensomsorgen. Att bara sitta på sin röv i timmavis och sprida ett mänskligt lugn är akkurat vad de oroliga själarna behöver.

Det är också något hela Norge skulle må bra av. För aldrig har jag stött på ett folkslag där hyperaktiviteten yttrat sig som en folksjukdom. Varenda kotte har hela tiden tusen saker för sig. Framförallt ska man upp på fjälltoppar och vingla. Kanske skulle man låta folkhälsomyndigheten strössla centralstimulerande medel från räddningshelikoptrarna, de flyger ändå dagligen och plockar upp något pucko som gått uppför ett berg för att sedan upptäcka att det visst blev kväll eller dimma eller att orken bara plötsligt tog slut.

På tur.

Lördagen före avförd var det personalfest som var klippt och skuren för den nordnorska individen. Tretton pigga kollegor mellan 25 och döden samlades i en grillhytta och spiste korv och lax och sköljde ner det med öl, vin och sprit. Är det något nordnorska kvinnor bemästrar så är det att blanda alkoholhaltiga drycker helt skamlöst. Klädseln var också uppfriskande sportig, de glada damerna hade tagit på sig sina allra finaste koftor och turbyxor. Osmakligt tajta partytoppar lyste med sin ljuva frånvaro. I den mörka grillhyttan var livet så mysigt att man för ett ögonblicks sekund kunde förstå tjusningen med att bosätta sig över polcirkeln.

Dagen för avfärd regnade det och dimman låg så lågt att planet från Bodö inte kunde landa och plocka upp oss på Svolvær Lufthavn, vi fick istället likt boskap forslas på en minibuss för en två timmars färd i nordgående riktning och hoppa på 18-planet till Oslo från Evenes. En som också drabbades av detta missöde var popartisten Sondre Justad som hamnade bredvid mig på bussen. Ni vet säkert inte vem han är men han är faktiskt något av en A-kändis inom den nordnorska popindustrin. När vi stod och suckade över den bristande informationen från de så kallade informationsdiskarna växlade vi några fraser. Han var en trevlig gutt men som alltid när man pratar med en nordlänning så är det cirka 50 % som bara passerar förbi i obegripligt oljud.



Jag landade i Oslo i princip samma minut som planet till Stockholm boardades och sedan sa det bara vips och jag var åter i fosterlandet. Bara tre timmar senare än vad som först var planerat. Slutet gott allting gott.

Svolvær och dess lustiga invånare har sakta men säkert vuxit på mig. Det finns till och med risk att jag återvänder.