Ellie Goulding - "Burn"

Ibland glömmer man ju bort att mainstreamig populärmusik kan vara riktigt bra, i alla fall om man har en lite mer elegant nishad musiksmak som jag. Men titt som tätt faller även jag huvudstupa för låtar och artister som florerar högt upp på hitlistor. Senaste "fyndet" är brittiska poppinglan Ellie Goulding. Hon har ju lirat ett par år nu men i sedvanlig ordning är jag sist med det senaste. Nyaste singeln "Burn" var jag (väl?) dock relativt snabb med att upptäcka, och den är inget mindre än ett mästerverk.

Lindi Ortega - "Tin Star"

Hur mycket längtar vi till Lindi Ortegas nya platta som släpps 8:e oktober?

Kerstin hjärta Miley

Jag inser att det kanske kan vara något fel på mig men jag gillar faktiskt Miley Cyrus. Detta yrväder till människa som ju alltid försöker lite för mycket. Men ge henne ett par år och hon kommer vara en av de största i modern pop. Snygg frilla har hon också.

Videon till senaste dängan är skapligt suspekt, men låten är väl svinbra eller vad tycker vi?



Om ni inte gillar "Wrecking Ball" så måste väl ändå "Party In The U.S.A" från ett par år (och hår!) tillbaka falla er i smaken, den går ju inte att inte gilla.

The Civil Wars - The Civil Wars

The Civil Wars slog igenom med skapligt fina Barton Hollow 2011. Så pass att de håvade in hela två grammys året där på, en för bästa country duo/Group performence och en för bästa folkplatta. Mycket välförtjänt i mitt tycke. Det känns som Joy Williams och John Paul White då blåste lite nytt liv i den snåriga folkcountrygenren med sin känslosamma musik.

Framgången verkade dock ha tärt på den lilla gruppen för förra året ställde de plötsligt in en europaturné för de var så less på varann (egen tolkning).

Men hux flux var de visst sams igen för i augusti kom deras andra studioplatta. Texterna och den allmänna stämningen i låtarna är emellertid ofta ganska så aggressiv så kanske ligger det något gammalt groll och gnager. Det gör dock ingenting för deras aggrocountry är fullständigt underbar tycker jag. "I Had Me A Girl" till exempel är en riktigt rivig bit med snygga distade gitarrer och två hyfsad arga sångare vad det verkar. "The One That Got Away" är en annan vass sång som åtminstone textmässigt bjuder på ganska tough love:

Oh, I wish I'd never ever seen your face, I wish you were the one, wish you were the one that got away.

"Oh Henry" är en annan favorit. Här står Williams för det mesta av sången, White kommer in och ylar lite på refrängen.

"From This Valley" bjuder på lite mer finstämda toner. Det vilar också nåt religiöst över den vilket ju sällan är en dålig sak när det kommer till country.

Plattan består också av en hel del fina lugna bitar. "Same Old Same Old", "Dust To Dust", "Tell Mama" och fransktextade "Sacred Heart" är ju så vackra att man smäller av. Bokstavligt talat alltså, går upp i rök, ungefär som på omslagsbilden.



Poff!

The Civil Wars har gett ut ett megakompetent andra album: Jag gillar faktiskt allt på plattan. Betyget blir därför en gnistrande 5:a (av 5).

Mandolin Orange - This Side of Jordan

Mandolin Orange är en ny bekantskap för mig. De lirar småputtrig folkcountry med riktigt go känsla. Det är lite samma stuk på musiken som allas vår favorit (väl?) Gillian Welch. This Side of Jordan är deras trede platta.

Duon består av Andrew Marlin och Emily Frantz. Marlin spelar gitarr (och mandolin) och Frantz fiol. De båda sjunger också, typ lika mycket var. De har inga fantastiska röster men det vilar något väldigt harmoniskt över deras simpla sång. De backas också upp av ett gäng kompetenta musiker så klart.

Starkaste spåren är "House of Stone", "Cavalry", "The Doorman" och "Morphine Girl".

This Side of Jordan finns på Spotify. Där hittar man också föregångaren Haste Make / Hard Hearted Stranger som säkert också är top notch.

Kerstin gör öl!

Jag fick ett litet ölbryggeri av mina fina vänner i födelsedagspresent och idag var dagen kommen att dra igång projektet.

Först skulle alla kastruller och redskap steriliseras. Lite tramsigt tyckte jag men det stod tydligt i instruktionen att man inte fick slarva med detta så jag steriliserade loss ordentligt och la sedan allt på två snuskiga handdukar, superfräscht!

 

 

Sen var det dags för mäskning, lakning och vörtkok (så många svåra ord!).

 

 

Det hela förlöpte relativt smidigt förutom när kaninbajset humlen skulle ner i kastrullen. Då kokade det över och halva bajset humlen gick säkert förlorad. Men med tanke på hur det luktade så var det kanske en bra grej.

 

Sen skulle allt kylas ner i isbad till 21 grader. Jag var lite otålig och var framme och petade på termometern ett par gånger. Jag hann även med att ta lite justa "selfies", som ni ser, och läsa seriös bok.

 

 

 

När det var nerkylt hällde jag över det i jäskärlet och strödde i jästen. Klart! För nu ska det stå där och puttra, eller vad det nu är som händer. Om två veckor ska det tillsättas kolsyra och tappas upp på flaska.

 

Ser ju gott ut....

 

"Only in Songs" / "Night and Dreams"

Holy cow va fint!

Låtarna kommer från plattan Night som är ett samarbete mellan Tift Merritt och pianisten Simone Dinnerstein. Hela plattan är lite väl pretentiös men ovan nämnda spår samt "Colours", "Still Not Home" och covern "I Can See Clearly Now" är smått magiska alltså!

Night finns på spotify.

fredag den 13:e

Jag har svirat ihop en ny och fräsch spotifylista. Den gick länge under arbetsnamnet Kuanguka men nu heter den kort och gott fredag den 13:e. Här har jag samlat ett par fina bitar som jag diggat på sistone.

Länk här.

Inför Söderslätts countryfestival: Slackerville Zoo, Lovisa Ståhl och lite allmän pepp inför helgen

Nu är det bara en ynka dag till countryfestivalen på den skånska slätten. Undertecknad kommer tyvärr missa härligheterna på grund av jobb.

Det senaste tillskottet till festivalyran är singer/songwritern Lovisa Ståhl som kommer lira ihop med Slackerville Zoo (underbart bandnamn!) på fredagen, alltså imorgon!

Lovisa har sina rötter i Karlshamn men huserar nu i Malmö. Ett par år bodde hon också lite här och var i världen, till exempel i Frankrike och på Island. Debutalbumet #1 spelades in i Los Angeles för ett par år sedan och andra plattan som smidigt nog heter #2 släpptes så sent som i maj i år.

Jag vet inte riktigt vad det är för genre hon egentligen agerar inom. Det är lite svårdefinierat, kanske kan man kalla det jazzig folkcountry med en touch av pop i moll. Jag har dock bara smålyssnat lite på de båda albumen så kanske är jag fel person att definiera hennes musik. Glasklart är i alla fall att hon har en riktigt vass stämma.

Jag gillar "Thousand Miles", "Shining Star", "Live A Little" och "Ruby Red" bäst. Den rara musikvideon till "Thousand Miles" ser ni här nedan, den bjuder på den märkligaste gångstilen i världshistorien, men vad vet jag, kanske är det Lovisas naturliga gångart.



Nu blir det inga fler inför Söderslätt-inlägg från min sida. Så jag vill passa på att hajpa lite för de artisterna jag tycker ni ska se för allt i världen.

Good Harvest
Angelina Darland & The Moonshine Brothers
Downtown Ramblers
The Bandettes
Lovisa Ståhl (och Slackerville Zoo)
Jamie Meyer

Ja men ha det så trevligt då ni som ska dit! Bloggar ni nåt om festivalen får ni gärna länka dit i kommentarsfältet.

Indian Spring live på Kafé De Luxe

Igår var jag på Växjös enda krog värd namnet: Kafe De Luxe. Det var för tredje gången förra veckan.

Men anledningen till att jag var där just igår var inte den goda fatölen (som ju oftast är fallet) utan musikunderhållningen som bestod av superduperhippa bandet Indian Spring. Det var alltså något slags rekord i hipsterskägg, upprullade retroskjortärmar och taniga små pojkben på en och samma scen på en och samma gång.

Jag var så klart skapligt skeptisk eftersom jag överlag har lite svårt för fräna människor.

Men grabbarna i Indian Spring visade sig vara ett glatt gäng som absolut behärskade sina instrument och sångaren hade bra krut i stämbanden. Det var smått omöjligt att inte gilla dom faktiskt. Det är ju också mysigt med ett band som ställer upp på att lira en söndag i en rätt så sömnig småstad. Bästa låten var "Song For Donny" eller "The Donny Song" som jag fått mig att den heter. Den blev också deras sorti.

Det var alltså en riktigt bra spelning, men bäst var kanske ändå ölen.

Följ mig på Instagram @negerberra. Jag har så få fans där.

Inför Söderslätts countryfestival:David Johnson & The Neighbourhood Choir och Railway Statement

Detta Söderslättinlägg tillägnas två grabbiga band.

Först ut David Johnson & The Neighbourhood Choir. Kanadicken David Johnson backas upp av ett gäng skåningar och skapar fin americanafolkpop. Jag har lyssnat mest på senaste albumet Friends & Family och det bjuder på ett par riktigt svängiga bitar. "Song For Fred" och "Tom Thumb" är två favoriter. Såsiga "Scarecrow" är också himla fin.

Grabbarna finns på Spotify och lirar på fredagen på Söderslätt!

Trion Railway Statement har spelat ihop i cirka tre år. Det självtitulerade debutalbumet från 2012 bjuder mest på frejdig bluegrass medan senaste plattan från i år har ett snäppet seriösare sound. Jag gillar nog det spralliga debutalbumet bäst där man bland annat kan avnjuta härliga "Free Coffee" och "The Day Pete Drove in the Cattle".

Railway Statement finns på Spotify och bjuder på en lunchkonsert (11.30!) på lördagen på Söderslätt.

Måndagstipset: Crystal Bowersox

Jag får en bra känsla av den här tjejen. Hon kom tvåa i American Idol säsong nio och har hunnit släppa två album sedan dess. Det andra släpptes så sent som i våras och heter All That For This och jag må säga att jag tycker det är riktigt bra.

Hon har absolut en touch av country över sig men vissa av låtarna går mer över till nån slags såsig pop typ Katie Melua eller Norah Jones eller så. Min favoritbit är nog duetten "Stitches" med Jakob Dylan. Men jag känner på mig att flera av låtarna kommer växa.

Slå upp Bowersox på en data nära dig. Hon finns på Spotify!