The Highwomen - The Highwomen

Som en skänk från ovan har fyra av mina favoritartister valt att slå sina kloka huvuden ihop och skapat  megagruppen The Highwomen. 

Bandet består alltså av Brandi Carlile, Natalie Hemby, Maren Morris och Amanda Shires. Resultatet är om möjligt större än summan av sina delar. Det är ren och skär magi!

Plattan öppnar med kanske bästa spåret ”The Highwomen”. Här gästar också Yola och bidrar med mustig soul. Det är troligtvis åtets låt.

Men man kan shuffla runt hejvilt bland de tolv låtarna och hela tiden hamna på en ny favorit. Som lugna ”If She Ever Leaves Me” eller riviga ”Don’t Call Me” eller pianoballaden ”Cocktail And A Song” och så vidare. 

Jag älskar det här! Kanske årets platta!

Betyg: 5 (av 5)

Maren Morris - GIRL

Maren Morris har snabbt etablerat sig som ett av de hetaste namnen inom den snåriga countrypopgenren. Debutalbumet Hero var en megasuccé på andra sidan atlanten. Här hemma var vi få som tog notis, men en torftig bloggare i Småland spanade i alla fall att "hon skulle bli nåt".

Och visst blev hon nåt! Nu har 28-åringen precis släppt uppföljaren GIRL och det är flotta grejer må jag säga. Men det är pop, inte country.

Öppnings- tillika titelspåret sätter tonen direkt. Schvungig pop med ett budskap: Tjejer kan!

Sedan fortsätter det på med ärtiga bitarna "The Feels" och "All My Favorite People"(feat. Brothers Osborne), Därefter går albumet ner i varv och smäckra sånger radas upp som smultron på ett strå. Magnifika "Common" med Brandi Carlile är nog plattans bästa stund men även "Gold Love" och "To Hell & Back" gillar jag starkt.

Men allt är bra herregud, fattas bara annat när man sjunger så satans bra.

Betyg: 4,5 (av 5)

Pinsamt att glömma ta på sig tröja när man ska fotas för skivomslag.

Maren Morris - "Common" feat. Brandi Carlile

Håll nu i hatten, här kommer ett seriöst musiktips.

Maren Morris släppte hyfsade debuten Hero för två år sen. I mars kommer uppföljaren och det man hört hittills är top-of-the-line! Lyssna bara på denna pärla ihop med überkompetenta Brandi Carlile.

Årets album 2018

Det har varit sömnigt värre på den här bloggen under sluttampen av detta året. Bara ett inlägg på hela december månad till exempel, och det tillägnades lustigkurren Mattias Alkberg av alla människor (*emoji som tar sig över pannan).

Musikåret 2018 var heller inte överdrivet vasst men bjöd åtminstone på tio prima verk, och det räcker ju till en årets bästa-lista som ingen människa bett om. Så här kommer den!

10. Parker Millsap - Other Arrangements
Killen med guldstrupen följde upp sitt magnifika verk från 2016 med en onödigt rockig platta som inte riktigt var min smakpalett. Ett par spår var ändå så bra att han kniper sistaplatsen. Till exempel "Your Water" och "Come Back When You Can't Stay".

9. Lindsay Lou & The Flatbellys - Southland
Lindsay Lou & co kom från ingenstans och bjöd på ett spretigt musikaliskt verk. Hög högsta nivå och låg lägsta nivå. Lite som en Calle Halvarsson i skivformat.

8. Rosanne Cash - She Remembers Everything
Jag skrev en snajdig recension av den här plattan till Smålands Country Nytt och gav den hela fyra cowboyhattar (av 5), men glömde visst publicera den i egen blogg. Det är i alla fall ett mege kompetent verk av den rutinerade sångerskan. Inte riktigt lika magiskt som föregångaren The River and The Thread men snudd på.

7. Vivian Leva - Time Is Everything
Vivian Levas subtila Bluegrass är right up my alley. Lågmält och opretentiöst.

6. Elise Davies - Cactus
2018 var året då Elise Davis äntligen lyckades släppa ett verk som var tillgängligt für alle. Cactus var förlösande för alla oss som väntat på hennes släpiga såscountry enda sedan mästerverket Cheap Date från 2011 som sedan länge försvunnit från jordens yta.

5. Carter Sampson - Lucky
Bonniga Oklahomatjejen Carter Sampson flyger märkligt lågt under radarn. Hennes Wilder Side från två år tillbaka var sinnessjukt fin utan att någon direkt tog notis. Nu har hon följt upp med Lucky som kanske bjuder på årets låt i riviga "Rattlesnake Kate".

4. Lori McKenna - The Tree
Lori McKenna spelar i en helt egen division i kategorien singer/songwriter. Hon fullständigt sprutar ur sig den ena klassikern efter den andra. The Tree bjuder på åtminstone på 5-6 tidlösa countryvisor.

3. Caitlin Canty - Motel Bouquet
36-åringen från Vermont har släppt en hel drös album men på Motel Bouguet hittade hon verkligen hem. Tio drömlika spår som strösslas med Cantys ljuvliga röst, stråkar, jazzvisp och annat som man som countrynörd går igång på.

2. Brandi Carlile - By The Way I Forgive You
Man vet att en artist är på väg mot något stort när hen låtar sig bli målad i olja för skivomslaget. Och mycket riktigt är Brandi Carliles senaste platta hennes bästa, och då har hon ändå släppt ett par riktiga pärlor sedan debuten 2005. By The Way I Forgive You är ren och skär magi. "Party of One" är kanske tidernas vackraste pianoballad.

1. Ashley McBryde - Girl Going Nowhere
Årets förstaplats går tveklöst till Ashley McBryde. 35-åringen från Arkansas gjorde det udda draget att släppa en platta som lät uppfriskande omodern. Girl Going Nowhere låter som 90-talscountry; glatt och otvunget! Svårare är det visst inte att göra årets bästa platta.

Spotifylista: Mars

Länk här.

Brandi Carlile - By The Way, I Forgive You

Brandi Carlile verkar helt oförmögen att göra ett album som inte är fantastiskt. Enda sedan jag fick upp ögonen för hennes musik i början av decenniet har hon sisådär varannat/var tredje år lanserat ett nytt mästerverk.

Senaste plattan är producerad av Dave Cobb och Shooter Jennings och är även den en ren fröjd. Här bjuds man på stämningsfulla ballader och enstaka rivigare hits, allt med den där karaktäristiska rösten som verkligen inte går att värja sig för.

Personliga favoriter är pianoballaderna "The Joke" och "Party of One" samt mäktiga "The Mother". Men man kan blunda och peka på valfri låt här och knockas av det man hör.

Betyg: 4,5 (av 5)

Spotifylista: november

Molde

Länk här.

Årets bästa plattor plats 5 till 1

Countryoraklet ger er årets bästa plattor!

5. Brandi Carlile - The Firewatcher's Daughter
Den gode Carlile har skämt bort oss riktigt ordentligt på senare år med det ena magnifika skivsläppet efter det andra. På The Firewatcher's Daughter tog hon sitt patenterade folksound åt det rockigare hållet och det blev föga förvånande hur bra som helst!

4. Sam Outlaw - Angeleno
Kanske var jag först i Sverige med att upptäcka den urbana cowboyen från Kalifornien. Han kom ju på första plats redan förra året på denna ärofyllda lista i och med sin självtitulerade EP. Angeleno är hans officiella debut och klart som korvspad är det fantastisk country (det visste jag ju redan). Sam sjunger med en sällsynt sammetslen röst och låtar som "Country Love Song", "It Might Kill Me" och "Love Her For A While" är balsam för själen. Tyvärr har plattan halkat ur Spotify och finns inte att köpa på iTunes förrän en bit in i januari, kanske kan man köpa en fysisk CD (haha!) någonstans. Det går dock att lyssna på plattan på hans Bandcampsida tillsvidare.

3. Kacey Musgraves - Pageant Material
Kacey har snabbt seglat upp som en av de största inom den kommersiella countryn. Inte konstigt kanske när man följer upp sin pangdebut med ännu ett mästerverk. Pageant Material är en musikalisk fröjd men är också, precis som debutplattan, en nagel i ögat på alla hemska amerikaner som har en människosyn som Donald Trump.

2. Frankie Lee - American Dreamer
Redan på första raden på "High and Dry" förstår man att Frankie Lees debutplatta är något alldeles extra. Dels sjunger han ju som en österrikisk körgosse, men han skriver också låtar rakt från hjärtat och man får vara bra död inombords för att inte beröras av hans stilrena amerikana. Det finns inte ett enda snedkliv på de tio spåren men kanske glimmar det till lite extra om just "High And Dry" och pianoballaden med samma titel som plattan "American Dreamer".

1. Andrew Combs - All These Dreams
Texassonen Andrew Combs släppte sin andra studioplatta i mars, i april upptäckte jag den och sedan dess har egentligen inget annat låtit riktigt bra. Det är ungefär som när jag upptäckte tequilaölen, vanlig öl smakar ingenting längre. Ska ni ta med er någonting från musikåret 2015 så låt det vara denna pärla till platta. Kräma på volymen på max och lyssna på mästerverk som "Nothing To Lose", "Foolin'", "In The Name Of You" och "Month Of Bad Habits" och försök att komma på någon anledning till att lyssna på något annat, någonsin igen.

vi är topp 5!

Spotifylista: mars

Lite country, lite schlager, lite pop. Här är senaste spotifylistan.

Brandi Carlile – The Firewatcher's Daughter

Brandi Carliles ljuvliga stämma upptäckte jag för ett par år sedan när hennes succélåt ”The Story” spelades i slutet av ett aerobicpass. Jag har alltså haft en mörk stund i mitt liv då jag ägnade mig åt aerobic, step och sådan konstgjord träning. Men då föll jag i alla fall direkt för Brandis kraftfulla sång och sedan dess har hon blivit lite av en husgud tack vare flera stabila skivsläpp, senast Bear Creek från 2012.

33-åriga Carlile är själva definitionen av den lite luddiga termen Singer/songwriter. Hon sjunger och hon spelar, hör inte direkt hemma i countryn och heller inte i popen. Hon är väl lite av en alternativ countryfolkrockare. Oavsett genre så skapar hon i alla fall fantastisk musik. Senaste plattan är hennes femte i ordningen och ingen människa med normal hörsel och musiksmak kan bli besviken på de tolv spåren. Är man lite av en viktigpetter kan man sakna de lekfulla tonerna som fanns med på föregångaren Bear Creek. Men då är man ju verkligen petig alltså.

Plattans stora behållning är istället de lugna bitarna där Brandis röst får tassa runt över gitarrplock och en liten körstämma. Ett par riviga spår sticker också ut, till exempel ”The Things I Regret” som kan vara plattans bästa låt. Tätt följt av ”I Belong To You”, ”Murder In The City”, ”The Eye” och ”Wilder (We’re Chained)”.

Ta en sjukdag imorn och unna er en heldag med eldvaktens dotter.

Betyg: 4,5 ( av 5)

Brandi Carlile - "The Eye"

Det har varit tyst ett tag från den kompetenta countryrockaren Brandi Carlile. Jag har hört att hon gift sig och skaffat barn och så, men det är väl ingen ursäkt för att sluta jobba? Det finns väl nannies?

Nu är hon i alla fall på gång med en uppföljare till 2012 års succé Bear Creek. Nya plattan heter The Firewatcher's Daughter och släpps den 3 mars. Första singeln därifrån heter "The Eye" och är väl helt okej även om man skulle klara sig utan de skalliga tvillingbröderna.



Har ni missat fenomenet Brandi Carlile helt så rekommenderar jag egentligen alla hennes plattor men de två senaste är vassast. "The Story" från plattan med samma namn från 2007 är också lite av en modern klassiker. Brandi finns på spotify så det är bara att gå loss!

Carolina Story

Jag har upptäckt en ny countryduo som inte går av för hackor. Carolina Story består av äkta makarna Ben och Emily Roberts, gulligt värre.

De båda sjunger med härligt ruffiga röster och Emilys pipa är inte helt olik den amerikanska folkrockaren Brandi Carliles, och det är ju ett hyfsat betyg onekligen.

Duon har släppte fullängdsplattan Home 2011 och EP:n Chapter One i fjol. De båda plattorna är fullsmockade med finfin alternativ country. Vassa spår är "In The End", "If I Could Hold You", "Someone Else", "Your Children's Children", "You Know, I Know" och "Carry Me Home". Men det finns många bra låtar här att gotta sig i.

Duon finns på spotify så det är bara att gå loss!

Spotifylista: april

En liten lista med musik som förgyllt min vardag på sistone. Tack Hanna för tipset om Darius Ruckers cover på moderna klassikern "Wagon Wheel".

Länk till listan här.

Spotifylista mars

Nu finns en ny fin lista med min härliga musiksmak på Spotify, lite schlager och lite country. In och subskrajba!

Tryck här.

Årets album: Plats 5 - 1

5. Brandi Carlile – Bear Creak
Carliles fjärde studioplatta gjorde ingen besviken. Den vassa rösten lät bättre än någonsin och flera av låtarna bjöd på musikalisk perfektion. Det var mandoliner och fioler och basfiol och flöjt. Bara härliga instrument! Dessutom en massa roliga körarrangemang som jag verkligen kan uppskatta, t ex gospelkören på "That Wasn’t Me" och tjoandet på "Hard Way Home".

4. Lera Lynn – Have You Met Lera Lynn?
Lynn, texastjejen med den lite såsiga rösten, släppte i somras sin debutplatta. Av en ren slump snubblade jag över en recension och efter ett par lyssningar var man relativt fast i hennes simpla texter och lugna melodier. Allra bäst är "Bobby, Baby" som kanske är årets låt. Magi i 3.14 minuter.

3. Elise Davis – Cheap Date
Cheap Date är Davis andra studioplatta. Jag hade aldrig hört talas om henne när jag plötsligt fick nys om "Make the Kill", bästa låten på plattan. Den spelade jag sedan en miljon gånger och plötsligt växte även resten av låtarna på mig, även om de är betydligt mer dämpade än just "Make the Kill".

2. Cat Power - Sun
Katten Power spred musikalisk glädje med sitt poppiga album Sun. Jag har alltid gillat tjejen men nog mest uppskattat hennes härliga covers av bland annat Bob Dylans låtar. I och med Sun visade hon att hon även är en jävel på att skriva egna svängiga hits. Sun har varit det ständiga soundtracket på årets förfester, lyssna bara på "Ruin", "Silent Machine" eller "Peace and Love" och försök att inte ge er på några läckra dansmoves om ni kan.

1. Alice b – Alice b
Alice b släppte sin självtitulerade debutplatta i februari. I mars någon gång upptäckte jag den och sedan dess har jag varit fast. Det är svensk pop så som jag aldrig hört den förut. Så rått och äkta och ändå trallvänligt. En osannolik kombination. Alice b har släppt årets platta! Lyssna NU om ni missat denna pärla.

Har jag missat något riktigt rakabajsaralbum eller är detta årets bästa?

Brandi Carlile live at Bear Creek

Jag hittade massor härliga klipp på youtube igår med Brandi Carlile. Hon lirar sina nya låtar från Bear Creek-plattan just inne i Bear Creek-studion. Studion ligger i Washington, alldeles i närheten av Seattle, och den ser ju übermysig ut. När jag bygger mitt egna hus ska det se ut exakt så där! Huset skymtar förbi precis i början av videona här nedan.

Det ligger en hel drös Bear Creek spelningar uppe så det är bara att gå loss. Jag bjussar på mina favoriter. Mycket nöje.

Brandi Carlile - Bear Creek

Enda sedan jag hörde Brandi Carliles spänstiga stämma på den moderna klassikern "The Story" för första gången har jag varit helt besatt. Hon lirar svulstig folkrock helt olik någon annnan.

I dagarna släppte hon sin efterlängtade fjärde studioplatta Bear Creek, björnån.

Det hela öppnar med just något slags björnvrål på "Hard Way Home". Det är en härlig liten visa med en glad melodi och snärtiga stränginstrument. Överlag känns hela plattan betydligt gladare och lättsammare än hennes tidigare verk. "Save Part Of Yourself" till exempel, som är en av de bästa låtarna, består i en massa glatt tjoande på refrängen som jag tycker känns ganska okaraktäristiskt för Carlile, men det är verkligen en underbar låt i all sin märklighet.

"That Wasn't Me" var första singeln ifrån nya plattan och den är helt klart en av de starkare spåren. Carliles röst gör sig också väldigt bra i såna här lugna pianoballader. "What Did I Ever Come Here For" är en annan lugn favorit.

Med undantag av ett par sömniga nummer är Bear Creek lite av ett mästerverk. Det är till stor del Carliles röst som trollbinder, jag är precis lika besatt som när jag först upptäckte underbarnet.

Bear Creek får 4,5 (av 5) i betyg!

Brandi Carlile - That Wasn't Me

Den femte juni släpps Brandi Carliles fjärde studioplatta. Hennes tidigare verk har varit alldeles magnifika så förväntningarna är upptrissade till max från min sida.

Första singeln från plattan heter "That Wasn't Me" och är en svulstig visa med inslag av lite gospel på refrängen. Lyssna på den på Spotify!

Det kommande albumet heter Bear Creek och släpps alltså om exakt en vecka. I väntan på den kan ni väl svänga in på min senaste spotifylista där jag har samlat lite låtar som jag lyssnat på under maj månad, bland annat Carliles ovan nämnda.

Länk till listan, klicka här.

Miranda Lambert - Four The Record

Four The Record är Miranda Lamberts fjärde album. Och det första efter dundersuccén Revolution från 2009. Det albumet var hennes stora genombrott och nästan varenda låt på den plattan var uppe och tassade på countrytopplistor i amerika. Jag tyckte så här om det då.

Four The Record har ju funnits ute i etern ett tag men jag har haft lite svårt att ta till mig musiken. Vid första lyssningarna tyckte jag det var rent jobbigt att lyssna på, det är så himla gapigt stundtals. Men så nu i veckan har jag fått upp öronen för plattans lite lugnare melodier. Oklahoma Sky till exempel som jag tycker är vansinnigt fin med sin banala text och läckra elgitarrkomp. Även öppningsnumret All Kinds Of Kinds är rätt så fin.

Efter några påtvingade lyssningar började jag även uppskatta de lite gapigare låtarna. Mama´s Broken Heart, Hurts To Think och Fine Tune är det gött riv i. I den sistnämnda får man dock leva med ett distat mikrofonljud som är lagom störigt. Överlag är det kanske lite för mycket konstiga ljud till höger och vänster som pajar det här albumet en del.

Miranda verkar heller inte vara mycket till låtskrivare. Same Old You som är en av plattans bästa har min favorit Brandi Carlile knåpat ihop och Gillian Welchs Look At Miss Ohio "covras" också helt ogenerat, inte heller särskilt bra tyvärr.

Men visst är det ett helt okej album i sin helhet. Och säkert kommer det toppa countrylistorna i åratal framöver.

Bäst: Oklahoma Sky, Same Old You, Baggage Claim

Betyg: 3 (av 5)

fredagsmys - brandi carlile

Under våren har jag spelat Brandi Carliles senaste skiva flitigt här hemma. Musikstilen är inte mycket till country men jag gillar henne ändå.

Framförallt gillar jag hennes röst som det är gött riv i, men som även kan leverera rara falsettoner. Hon är också duktig på att skriva fina texter och så är ju såklart själva musiken också helt okej. Alla låtar har ett härligt ackompanjemang som består av nåt lustigt litet instrument. Det gör att varje låt blir helt unik. Till exempel finfina If There Was No You genomsyras av en plinkande liten gitarr (inte för att gitarr är något extraordinärt instrument kanske men ändå). Själva poängen är i alla fall att varje låt är genomtänkt ut i fingerspetsarna, och kvalitet uppskattas hos en finsmakare som jag själv.

Skivan heter Give Up The Ghost och rekommenderas starkt.