Daniel Romano - Mosey

30-åriga Romano vann mitt countryhjärta med plattorna Workin’For The Music Man (2010) och Sleeping Beneath The Willow (2011). Då bjöd han på gammal hederlig folkcountry. Därefter har kanadensaren stadigt krånglat till det för sig.

Fjolårets fullängdare osade förvisso country så det räckte och blev över, men det kändes krystat, som att Romano gett sig fanken på att inte låta i närheten av något från denna tidsera och i ivern tyvärr låtit kvaliteten stryka på foten.

Kanske hade han i och med den plattan nått vägs ände vad gäller den något smala ”retrocountrygenren”, för Mosey är något helt annat. Romano själv vill dock hävda att han aldrig lirat country till att börja med utan alltid kallat sin musik för just Mosey.

Nya plattan består av elgitarrer, distade mickar och oljud som kulminerar i någon form av murrigt 60-tals poprocksound. Det är fortfarande en klar flört med tidigare årtionden men Romanos känsliga countryvisor är som ni förstår ett minne blott.

Trots att ett par pigga spår, däribland ”Valerie Léon” och ”Toulouse”,  så kan jag inte komma till någon annan slutsats än att Mosey är alldeles för Mosey.

Betyg: 2,5 (av 5)

Ny frisyr. Betyg: 1 (av 5)

Spotifylista: april

Som en skänk från ovan kommer här månadens spotifylista. Mycket nöje!

Länk här.

Centrallasarettet Växjö.

Daniel Romano - If I've Only One Time Askin'

Daniel Romanos senaste platta bjuder föga förvånande på snajdig retrocountry, sån som man vant sig vid från den 30-åriga musikern. Men kanske har han nu gått in i rollen som den gubbigaste cowboyen i byn väl hårt. Jag kan tycka att det blir lite mycket av det goda. På förra plattan Come Cry With Me (2013) fick han till ett betydligt behagligare retrosound för det kändes inte som han försökte så förbaskat.

Han kunde väl också valt en simplare titel till albumet? Om han bara en gång hade frågat.

Men nu är jag kanske analytisk i överkant för If I've Only One Time Askin' är inte dålig på något vis. Här får man till exempel avnjuta vackra "Let Me Sleep (At The End Of A Dream)" och titelspåret som trots sin krångliga meningsuppbyggnad är plattans solklart vassaste spår. Ett par andra är också riktigt trevliga. Men trevligt ger inga fempoängare.

Betyg: 3 (av 5)

Daniel Romano - "The One That Got Away (Came Back Today)"

Kanadensaren med den mycket snajdiga looken har i dagarna släppt en ny och fräsch platta. Som södra Sveriges sämsta countrybloggerska har jag givetvis missat detta, upptäckte det idag av en ren slump när jag slentrianmässigt klickade runt på Spotify. Pinsamt eftersom jag i princip avgudar grabben.

Romano har med sin gammaldagsa country som sagt blivit en personlig favorit. Nya plattan heter nåt så krångligt som If I've Only One Time Askin' och är hans fjärde i ordningen. Jag ska jobba på en recension och återkomma med omdöme vad det lider men ni får gärna lyssna själva och bilda en egen uppfattning. Plattan finns på Spotify och där finns även hans tre andra plattor som verkligen är värda en lyssning om ni missat fenomenet Romano helt.

Smakprov från senaste!



Hur stilig får man va?

Måndagstipset: Cale Tyson

Cale Tyson är en musiker från det stora landet i väst. Han bor numera i Nashville men är född och uppvuxen i Texas. Han är så att säga så country en människa kan bli.

Han släppte i fjol sin första EP som består av hela sju låtar. Musikstilen är klassisk old school country. En art av countryn som jag lärt mig älska tack vare artister som Daniel Romano, kanadensaren som gett den moderna gubbcountryn ett ansikte.

EP:n heter High On Lonesome och är förutom ett knippe solida countryvisor också en uppvisning i Cales fantastiska röst som verkligen är top notch.

Cale Tyson finns på spotify och på hans hemsida kan man titta på fina muikvideos.

Daniel Romano live på Biljardkompaniet i Kristianstad

I måndags stannade kanadensaren Daniel Romano i Kristianstad för en spelning. Jag var på plats tack vare Lars och Marcus Thell från Smålands Countryklubb som hade den goda smaken att plocka upp mig på vägen. Tusen tack till er båda!

Kvällen började med ett förband vid namn Howlin' At The Moon. De lirade covers av Elvis Presley, Hank Williams med flera. Gubbnivån var minst sagt hög. Men det var trots det en trivsam stund. En Brooklyn Lager fick också agera kvällsmat och det är ju sällan en dålig idé att ersätta en måltid med en öl.

Daniel Romano med band intog sedan scenen. Bandet bestod av en hel drös människor, bland annat Daniels brorsa på trummor. Men min favorit var tjejen som hade den lite udda rollen som fiol-, piano- och dragspelsspelare. Hon var väl i ärlighetens namn inte världens skickligaste varken fiol-, piano- eller dragspelsspelare men hon sa före spelningen att jag hade en snygg jacka och mer krävs visst inte för att jag skarpt ska gilla en människa. Hon var dessutom rysligt söt i någon slags mockaväst och cowboypjuck.



Instagram @negerberra

Daniel och bandet lirade alla sina bästa hits. De revs av en efter en utan något som helst mellansnack annat än ett och annat mumlande thank you very much. Det var överhuvudtaget en ganska allvarsam stämning på scenen. Jag kan heller inte sticka under stolen med att det var lite av en besvikelse att Daniel Inte klätt sig i blommig kostym. Men jag ska inte gnälla för mycket för musiken var fantastisk och Daniels röst är ju typ den bästa i branschen, han lät precis som på skiva, nästan bättre faktiskt!

Sista tjugo minuterna av spelningen blev det lite mer uppsluppen stämning bland bandmedlemmarna, de log lite och skojade internt. För dem var det väl egentligen bara en dag på jobbet men för en annan var det ju bästa måndagen typ någonsin.

Bästa låterna: "Chicken Bill", "Just Between You And Me", "A New Love (Can Be Found)", "He Lets Her Memory Go (Wild)"

Daniel Romano gör Europa

Ni har väl inte missat att allas vår favoritkanadick just nu är ute på en Europaturné?!

14 september spelar han i Köpenhamn, 15:e i Kristianstad, 18:e i Stockholm och 19:e i Göteborg. Så bor ni inom en hundra mils radie av någon av dessa städer så är det väl bara att packa cowboyhatten och bege sig dit. Själv tänkte jag se honom i Kristianstad.



Kan ni föreställa er den här såsiga sångaren i en lite slibbig bar i Kristianstad! Jag tror det blir magiskt.

Årets album plats 15 till 11

Listan fortsätter! Nu de som var snubblande nära att trilla in på topp-10.

15. LeAnn Rimes - Spitfire
Den "gamle" countrysångerskan överraskade med ett suveränt skivsläpp lagom till sommarens lata dagar. Trallvänliga bitar blandas med hjärtskärande ballader. Det hela toppas med LeAnns fantastiska röst som verkligen är alla tiders. Jag såg henne live på countryfestivalen på High Chaparral i somras och var mäkta imponerad av energi, röst och allmän utstrålning.

14. Patty Griffin - American Kid
Om det vore straffbart att lyssna på medelålders countrydamer med lite kärva röster skulle jag sitta i finkan för längesen. 49-åringen från Maine är dessutom en av de bästa i genren och hennes senaste platta gjorde ingen besviken. Man kan nästan säga att jag lyssnat kriminellt mycket på magiska "Wherever You Wanna Go", "Wild Old Dog" och "I Am Not A Bad Man". Men det finns väl spotify i fängelset va? (Där kanske man inte får lyssna på henne i och för sig om det är olagligt).

13. Mandolin Orange - This Side Of Jordan
Duon från North Carolina spelar precis sån musik som jag älskar, skulle det vara kriminellt.... Nä den utdragna poängen har vi ju redan kört en gång. De lirar mild bluegrass/country med en massa mysiga stränginstrument, mandolin till exempel (gissningsvis). Inget spår sticker direkt ut på deras tredje studioplatta men efter en lyssning är man alldeles varm inombords och det räcker ibland så.

12. Daniel Romano - Come Cry With Me
Den 28-åriga kanadicken har hittat en helt egen nisch av countrymusik, det är old school country upphöjt till tusen. Jag menar titta bara på skivomslaget. Men grabben är mer än bara en lyckad image, han skriver countryhits som berör och har redan producerat tre studioalbum OCH ett gäng plattor i andra konstellationer; och man vill bara ha mer!

11. KT Tunstall - Invisible Empire // Crescent Moon
KT Tunstall har florerat i singer/songwriter genren i cirka tio år men har för mig varit ett tämligen ointressant namn. Men i somras släppte hon sin femte studioplatta som lockade tack vare det countryinspirerade skivomslaget med hatten. Musikstilen är dock inte country men väl så fin vispop. Så fin att den nästan klättrade upp på topp-10 över årets album 2013. Inte illa pinkat av en liten cowboyhatt.

 

 

Spotifylista: Oktober

Här sitter jag i min lilla våning och andas in ångorna av ugnsrengöring, det ska verka i en halvtimme så jag passar på att blogga under tiden.

Månadens spotifylista bjussar på lite poppigare toner än vanligt. Jag var ju på en superb popkonsert av Maia Hirasawa häromveckan vilket verkat kicka igång ett undertryckt behov av populärmusik.

På listan hittar ni till exempel Katy Perry! Say what? Men hennes "Unconditionally" är nog det vackraste jag hört i musikväg på länge.

Perrys nya platta PRISM släpptes idag och finns givet på Spotify.

Daniel Romano - Come Cry With Me

Daniel Romanos efterlängtade tredje platta släpptes redan i januari men först nu (9 MÅNADER SENARE!) finns albumet på spotify.

Come Cry With Me är att gå tillbaka en sisådär femtio år i tiden. Romano lirar alltså riktig gubbcountry, tänk Waylon Jennings, Hank Williams eller George Jones. Jag är personligen inte ett stort fan av just gubbcountry men det är mycket svårt att inte gilla Romanos lillgamla retrocountry. I klassisk countrymanér vecklas en liten berättelse ut i låtarna. Som till exempel på "I'm Not Crying Over You" och skojfriska "Chicken Bill" och "When I Was Abroad". Texterna är ganska tramsiga men han sjunger med sån övertygelse i rösten att han för det mesta kommer undan med det.

Jag tycker dock Romano har sina bästa stunder på de lite seriösare spåren som "He Let's Her Memory Go", "Where No One Else Will Find It" och überfina "Just Between You And Me" som sjungs ihop med någon slags indiepoppare som heter Misha Bower, hon låter lite lik Lucinda Williams vilket ju är ett strålande betyg!

Sammanfattningsvis bjuder Romano på riktigt härlig old school country. Det kan bli lite mycket av det goda stundtals men på det stora hela är det väl mest uppfriskande med en countrygrabb som klär sig i brun- och rosablommig kavaj och sjunger floskler från hjärtat.

Betyg: 3,5 (av 5)

Daniel Romano - "I'm Not Crying Over You"

Daniel Romano, den härlige countrygrabben från Kanada, har haft en ny platta ute ett bra tag nu. Det verkar dock helt jädra omöjligt att få ta i den. Man kan väl beställa hem en platta från utlandet men jag äger ju inte ens någon skivspelare så det känns ju lite döfött och något omodernt dessutom.

Idag sprang jag på ett av spåren på nya plattan och oj så bra! Och vilken fin kavaj sen.



Ni kan lyssna på Romanos två tidigare plattor på spotify.

Låtlista: Novemba

Varannan månad ungefär knåpar jag ihop en spotifylista med musik jag tycker om för stunden. HÄR! har ni den senaste.

Novemba = November på swahili

Daniel Romano

Jag har snubblat över en ny bekantskap i countrysvängen, 25-åriga kanadensaren Daniel Romano.

Romano har släppt två soloplattor hittills i sin karriär.Working For The Music Man (2010) och Sleep Beneath The Willow (2011). Båda är svinbra. Han lirar lågmäld country med fina gitarrplock och en sammetslen röst. Han har dessutom en härlig retrostil, både musikalist och utseendemässigt vilket jag uppskattar.

Stiligt.

Han har också ett band på sidan om, Attack in Black, som jag tycker verkar lite sisådär. Dessutom släppte han tillsammans med musikerna Frederick Squire och Julie Doiron skivan Daniel, Fred & Julie 2009. Den består mestadels av en massa gamla folksånger förutom ett par låtar som Romano själv skrivit.

Man kan väl lugnt påstå att Romano har varit relativt flitig i musikstudion under sina blott 25 år på jorden. I januari kommer dessutom hans tredje soloalbum.

Bästa låtarna är "She Was The World To Me", "Workin' For The Music Man", "Louise" och "Hard On You". Men allt är ju bra herregud. Och allt finns på Spotify!

Jag bjuder även på en suspekt video.