Alla är sämst - en föreställning av och med Mattias Alkberg på Växjö Teater

Fredag kväll och annalkande ångest inför helgarbete. Så varför inte spä på lidandet med en megamärklig föreställning som aldrig tycktes ta slut?

Mattias Alkberg är ingen personlig favorit. Varken sångare eller poet, liksom halvdålig på båda. För att använda ett språkbruk i hans egna simpla stil. På något vis har han ändå fångat mina vänners intresse, som man ändå får klassa som normalbegåvade.

Med öppet sinne satte jag mig därför på tionde bänkraden på anrika Växjö teater. "Inte döma, inte döma, inte döma". Men vad ska man bara göra när man under två timmars tid körs över med ömsom skränig musik och ömsom "poesi" i klass med mellanstadiets dikter om höstens blöta löv. Det gick fullständigt över huvudet på mig. Eller var jag den enda i lokalen som såg igenom tramset?

Akt 1 höll på absurt länge. Akt 2 något kortare och där var det också mer fokus på musiken vilket var mindre otrevligt. 

På en positiv not var det behagligt varmt i lokalen och kaffet smakade mycket bra. Dessutom var föreställningen gratis på grund av bussig vän på Växjö kommun. Alkbergs hårsvall var också fascinerande i liveformatet. 

Men tänk vad mycket annat trevligt man kan göra på en fredag kväll; kolla Idolfinal, dricka öl, frosta av frysen,  dunka huvudet mot en hård vägg och så vidare.

Alla är verkligen sämst!

Mattias Alkberg live på Palladium

Poeten och musikern Mattias Alkberg gästade igår vår lilla stad för en timmes poesi och sång på kulturhuset Palladium i hjärtat av Växjö. Konstigt nog var jag på plats.

Alkberg är verkligen inte min musikaliska kopp av te, jag gillar ju låtar med melodi och harmoni. Men på grund av att människor i min allra närmaste krets har lite sämre musiksmak får man ibland bita ihop.

Kvällen till ära hade han tagit på sig den plufsigaste av plufsiga outfits, jag förklarar härmed krig mot medelålders män i fula kläder! När han sedan lite trevande drog igång sittningen med förhållningsregler i stil med "ta gärna bilder eller filma, det bekommer mig inte", så hade han dock redan vunnit över en del av den malplacerade countrybloggerskan på andra raden. För är det något jag verkligen avskyr så är det artister som tar sig själva på så stort allvar att de har fotoförbud på konserter. Jag tänker på dig Ryan Adams, din stora tönt.

Alkberg är motsatsen; mysig och generös. Han har hjärtat på rätt plats, där råder inget tvivel. Ett par fina dikter hade han också på repertoaren, men vad vet jag egentligen om poesi? Kanske är jag överhuvudtaget inte rätt kvinna att recensera en artist i Mattias Alkbergs snitt. Det går liksom över huvudet på mig, jag kan inte för mitt liv förstå varför man väljer att skrika ut sina låtar istället för att sjunga som normalt folk. Vill man skrika kan man väl gå på hockey eller jobba med äldre.

Sammanfattningsvis gillar jag människan Alkberg, musikern not so much.