Årets bästa plattor plats 10 till 6

Ho ho, här kommer countrytomten med årets bästa plattor. Vi börjar med plats 10 till 6. Imorgon kommer topp 5!

10. Steve Martin & Edie Brickell - So Familiar
Uppföljaren till 2013:s dundersuccé visade sig vara nästan lika fantastisk. Men det går väl knappt att misslyckas med konceptet banjo och finurliga texter från Edie Brickells behagliga stämma. Titelspåret och medryckande "My Baby" är musikglädje i dess renaste form.

9. Dave Rawlings Machine - Nashville Obsolute
Att jag älskar Gillian Welch är sedan gammalt. Parhästen David Rawlings nasala stämma har jag haft lite svårare för, men Nashville Obsolutes lågmälda country var ändå svår att värja för. Här bjuds man på blott sju spår. Men det är inte tre minuters schlagerpop direkt, låtarna är flera minuter långa och vecklar ut sig som små berättelser. Det är vansinnigt segt men också riktigt vackert, speciellt när Gillian tar över huvudmicken.

8. Lindi Ortega - Faded Gloryville
Sparven från Toronto har länge varit en favorit här på norra Europas bästa countryblogg. Förväntningarna på hennes fjärde studioplatta var därför något upptrissade och kanske nådde hon inte upp till de orimligt höga kraven. Men har man branchens vassaste röst så kommer man undan med ett par halvdana spår. Plattan bjöd ju trots allt på ett par riktiga delikatesser, till exempel "Ashes" som är årets bästa låt.

7. Jess Glynne - I Cry When I Laugh
Trots att jag är en countrytönt in i märgen så händer det att jag ibland avnjuter så kallad populärmusik. Brittiskans debutplatta kom som en gudagåva precis när höstmörkret knackade på dörren och lyste upp årets dystraste månader. Bästa spår: "Don't Be So Hard On Yourself" och "Hold My Hand".

6. Joy Williams - Venus
När uppbrottet av countryduon The Civil Wars var ett faktum trodde man att man hört det sista av Joys sinnessjukt vackra röst. Men kvinnor kan! Joy bytte riktning och släppte något form av elektropopplatta solo. Det blev otippat fint. Lyssna bara på "What A Good Woman Does" och försök att inte fälla en tår.

God fortsättning önskar Steve, Edie, Joy, Jess, Lindi, Dave och Gillian.

Spotifylista: november

Utan närmare presentation, månadens spotifylista.

Äntligen.

Dave Rawlings Machine - "The Weekend"

Jag har jobbat som ett litet svin i veckan, alltså cirka åtta timmar om dagen. God bless de människor som orkar med det plus en aktiv fritid. Hur som helst är jag så här redo för helg.

Dave Rawlings Machine - Nashville Obsolete

Musikmaskinen Dave Rawlings och Gillian Welch är aktuella med ett andra album under kollaborationsnamnet Dave Rawlings Machine. Men paret har lirat ihop i en evighet (sedan 90-talet) och samtliga album där Gillian Welch står som artist har också en rejäl gnutta David Rawlings i sig i form av spektakulära gitarrsolon, stämsång och produktion.

På Dave Rawlings Machines låtar är det i princip bara Dave som tar ton, Gillian ylar lite i bakgrunden. Det är ju givetvis synd då hon har den vackraste av americanastämmor. Men Daves nasala, lite småfula röst har mycket hjärta och när man väl vant sig vid den är det tämligen behaglig lyssning. Och det är lika bra att vänja sig för låtarna på Nashville Obsolete är svinlånga. "The Trip" till exempel är cirka 10 minuter lång. Så lång att Dave inte ens orkar sjunga hela låten utan pratar sig igenom stora delar av verserna. Trots längd och prat en riktigt fin låt.

Plattan består för övrigt av bara sju låtar men tack vare att de är så genomarbetade och långa(!) känns det som en fullängdare. Min favorit på plattan är "Short Haired Woman Blues" men allt är bra och har ni som jag exceptionell musiksmak kommer ni gilla detta gedigna americanaverk.

Betyg: 4 (av 5)

americana awards

Americana = an amalgam of roots musics formed by the confluence of the shared and varied traditions that make up the American musical ethos; specifically those sounds that are merged from folk, country, rhythm & blues, rock & roll and other external influential styles. Americana is popularly referred to, especially in print, as alternative country, alt-country or sometimes alt.country.

Americana är alltså bra musik kan man säga.


Den nionde september i år kommer den nionde Americana Awards Show hållas. Kalaset äger rum i Nashville. I onsdags annonserades de nominerade och det är faktiskt ett ganska skralt antal kategorier för ovanlighetens skull.

De nominerade äro:

ALBUM OF THE YEAR
The List, by Rosanne Cash
A Friend of a Friend, by Dave Rawlings Machine
Downtown Church, by Patty Griffin
A. Enlightenment B. Endarkenment (Hint: There is no c), by Ray Wylie Hubbard

ARTIST OF THE YEAR
Ryan Bingham
Patty Griffin
Levon Helm
Steve Earle
Ray Wylie Hubbard

DUO GROUP OF THE YEAR
The Avett Brothers
Carolina Chocolate Drops
Band of Heathens
Dave Rawlings Machine

INSTRUMENTALIST OF THE YEAR
Buddy Miller
Dave Rawlings
Will Kimbrough
Sam Bush

NEW & EMERGING ARTIST
Sarah Jarosz
Ryan Bingham
Hayes Carll
Corb Lund
Joe Pug

SONG OF THE YEAR
“The Weary Kind (Theme From Crazy Heart)"
by Ryan Bingham

"Drunken Poets Dream"
by Ray Wylie Hubbard
"Ruby"
by Dave Rawlings Machine

"I and Love and You"
by The Avett Brothers

Det var det hela. Jag brukar vanligtvis ha någon slags åsikt om vem som borde vinna men det var lite för många okända artister här för att jag skulle ha mage att ljuga ihop nåt. Några favoriter är ändå Ryan Bingham, Dave Rawlings Machine, Hayes Carll och Patty Griffin. Dem fyra tycker jag ni ska lyssna på om ni inte gjort det innan. Dessutom är säkert övriga nominerade kanonbra också så lyssna på dem med när ni ändå håller på.

Vill ni veta mer om Americana, kolla http://americanamusic.org/index.htm

Special Guest-recension: Old Crow Medicine Show...

...på the Factory Theatre i Sydney. Förväntningarna hade jag skruvat upp till elva i och med att det stod with special guest på biljetten vilket tolkades som Dave Rawlings men han var självklart inte där. Var det då jag själv som var den speciella gästen? Publiken var annars härligt åldersspridd, med överrepresentation av rutiga skjortor och skägg. Lucinda Williams-tishorna duggade tätt också. Bandet spelade fint och samspelt och satte varenda rockpose & bluegrasspose som ett smäck. Skit till en början alltså, förutom att låtarna är fantastiska. Caroline var fin men alltså mesigt utförd.
Det gleds sen över mot ett mer urspårat Medicine Show där det blandades gött ös med skön stämsång. Poor Man, Crazy Eyes (åh så fin den), New Virginia Creeper (som sjöngs helt underbart Rick Danko-anspråkslöst av Matt Kinman), CC Rider (Ketch Sector & Willie Watson! Ville man gråta under konserten var det här det gjordes mest adekvat), Alabama High-Test, I Hear Them All och Cocaine Habit samt Highway Halo (allsång!). Här någonstans hade publiken köpt varan och ifrågasatte inget mer. Bandet hade gjort sitt jobb och kunde släppa sargen vilket såklart ledde till ännu råare ös och alertare publik.

I en strana hände sedan följande: Willie Watson tar av sig hatten... och spelar gitarr mellan benen på Sector som alltså gitarrrodeoridandes (Det här var faktiskt ett snyggt move! Tänk munspelen (2) och mick i ena handen och rodeohanden viftandes i luften) bara häller ut munspelssolot, varpå någon kastar upp en BH som fastnar på Watsons gitarr. Well, som grädde på moset avslutades kalaset med Mary's Kitchen, Minglewood Blues, Tell it to me och Wagon Wheel.

Bäst - New Virginia Creeper, CC Ryder, Minglewood Blues och Wagon Wheel

Sämst - Första halvan spelades för bra. Och de töntiga Australian-covers-extranumren.

! - Methamphetamine, My Good Gal och Tennessee Pusher spelades inte ens.

/Olle Viman for KerstinsCountry.blogspot.com

Olles blogg: http://psyktrippmaraton.blogspot.com/

recension: dave rawlings machine - a friend of a friend

Dave Rawlings har sedan början av 90-talet dejtat favoriten Gillian Welch och tillsammans med henne skapat fantastisk musik utan att fått så mycket kredd för det. Han har även varit producent för artister som till exempel Old Crow Medicine Show och Ryan Adams.

A friend of a friend är Daves första album som artist och kom ut den 17 november i år. Han gästas så klart av Gillian, men även av ovan nämnda Old Crow Medicine Show bland andra.

Öppningsspåret Ruby avskräckte mig lite när jag spelade skivan för första gången, jag tycker det är en skruttig låt helt enkelt. När man väl tagit sig igenom den så tycker jag dock a friend of a friend är en ganska trevlig lyssning. De riktiga guldkornen är inte så många men till exempel I hear them all (som iofs är en re-make från ett Old Crow album från 2006) och method acting/cortez the killer är båda mycket fina. Dem snabbare låtarna är bra men lite jobbiga att lyssna på, kanske beror det på Daves Bob Dylan-aktiga sångröst som jag tycker är lite too much på något vis.

På det stora hela är a friend of a friend varken bu eller bä, kanske lite mer bä (om bä är positivt. Har aldrig riktigt förstått det där...).

Betyg: 3 (av 5)