Idol 2017: Sjätte fredagsfinalen

Ensam i hybeln över helgen betyder Bare øl, bränna sig i käften på fryspizza, svensk tv och Idol. Temat för kvällen var storband, i övrigt spretade det åt alla håll.

Precis som produktionen. Att titta på årets upplaga av Idol är som att vara den enda nyktra på fest. Per, Gina, juryn och de aspirerande idolerna har uppenbart allihopa tagit ett gemensamt uppehåll i sitt Ritalin. Stämningen är patologiskt uppskruvad.

Men mitt i allt tjo och tjim glimmar det ibland till med riktigt fina musiknummer. Som lille Noahs tolkning av ”Suspicious Minds”. Med enkla medel lyckades han få till en otippad fräschör över den gamle Elvisdängan. Jemima gjorde också rysligt bra ifrån sig och var vacker som en nyponros. I övrigt var det relativt tamt. Jag förstår verkligen inte hur exempelvis Joakim och Gabriel lyckats komma så långt. De har ingenting att tillföra mitt liv.

Joakim åkte ut. Men jag har en obehaglig känsla av att detta inte var det sista vi kommer se av honom.

”We`re caught in a trap”

Idol 2017: Fjärde fredagsfinalen

Jag har hängt med dåligt i årets fredagsfinaler. Jag har antingen jobbat eller tvingats se norska The Voice i hybeln.  Jag har ändå förstått via medier att Chris Kläfford är den stora favoriten, både bildligt och bokstavligt. Ursäkta mig men den typen av bukfetma på människor under 50 är raka vägen till hjärt- och kärlsjukdomar och då är det jag och mina underbetalda kollegor som får lägga om era diabetessår som aldrig läker. Jag har inte lust med det.

Nu till musikanterna. Temat för kvällen var svenska hits, vilket irriterade norskorna i hybeln. Det visade sig dock att inte jag heller kände igen merparten av låtarna. Noah öppnade med ett stabilt nummer men förutom ett magiskt litet leende så har inte den pojken riktigt vad som krävs för att vara idol. På grabbfronten var det på det stora hela inte så mycket att hurra för. Kevin Klein gjorde dock en härlig tolkning av Tommy Nilssons ”Öppna din dörr”. Det är svårt att ogilla Kevin Klein.

Jocke och Mange sjöng Håkanlåtar vilket inte går hem hos den här countrybloggaren.

Nu till tjejerna. Åh vilka tjejer sen! Jemina hade varit febrig i veckan och fick ris från juryn efter sin tolkning av Maggios ”Jag kommer”. Jag tycker det var ett alldeles underbart framträdande. Ljusår bättre än originalet. Maggio är inte direkt någon husgud sedan hon gjorde bort sig på Jills veranda i fjol.

Hanna sjöng och dansade som hon aldrig gjort annat. Det har hon väl inte heller eftersom hon bara är sexton år flickebarnet. Men kvällens pärla var ändå Erika med sina lösa höfter och härliga sexy librarian utstrålning. Tydligen kan hon inte sjunga så bra tycker juryn men herregud vem bryr sig. Hon fick ju Molly Sandéns träliga ”Rygg mot rygg” att låta riktigt vass. Jag uppskattar även att hon tog på sig antilixationsortoser för det såg onekligen ut som höftkulorna var på väg ut ur sina skålar ett par gånger.

Mange åkte ut. Inte en dag för tidigt.

Kerstins Country Music Blog stödjer det här.

Idol 2017

Idolsäsongen är här. Intresset från min sida har dalat något genom åren eftersom jag nu skulle kunna vara idolaspiranternas gammelfarmor. Programmet är ändå ett stycke samtida tv som bör diskuteras på en musikblogg av tveksam kvalité.

Juryn i år är en mix av tidigare jurys. Bara Alexander Kronlund är ny, vem det nu är. Men jag gillar honom. För första gången i Idols historia är den nu också jämställd. Där snackar vi Hallelujah-moment! Även om Kishti Tomita kanske är det jobbigaste som någonsin vistats i din tv-ruta.

Så till de små idolerna. För de är verkligen små i år. Till exempel tvillingarna Sara och Ebba som man skulle kunna ha i fickan. De är små men naggande goda, deras röster bjuder på otippat mycket djup (från var?). Eftersom de sjunger identiskt kokar det ner till vem som bryter ihop först.

För Idol är inte bara en musiktävling utan också en unik inblick i den sköra nya generationen, de så kallade Millenials. På Idolredaktionen verkar man dessutom ha som mål att orsaka så många sammanbrott man bara hinner på så kort tid som möjligt, och The Millenials är en tacksam grupp. Man bara klumpar hop dem i omaka grupper och ber dem sjunga en låt ihop. Sedan kommer alla känslorna på en och samma gång. Några bryter ihop redan på kvällen, andra har den goda smaken att vänta till morgonen efter. Kameramännen får jobba hårt för att hinna fånga alla ungdomar som står och gråter mot en vägg. Det är rätt underhållande tv men horribel samhällsutveckling.

Har dagens ungdom ingen som helst förmåga att bita ihop?

Själva uppvisningarna gick sedan sisådär. Det var egentligen bara en grupp som inte sågades vid fotknölarna och de var den grupp med en något högre medelålder. De var säkert så gamla som 21.

Nu ser vi fram emot solosången i nästa vecka! Eller gör vi verkligen det?

The Jury.