Hjerterå är norska och jag har googlat mig till att det betyder hjärtlös/hänsynslös/allmänt jävlig. Bandet består förutom sångaren (min vän Johan) av Tarjei Antonsen, Rikard Toften Holst och Roger Tunheim Jakobsen. Tillsammans skapar de musik som är svår att sätta ord på. Men det är i vart fall långt ifrån hjerterått. Kanske ska man kalla det nordnorsk vispop.
Är ni helt nya i det nordnorska språket så tänker ni kanske att Johan skulle behöva gå till talpedagog, men det är alltså så här de låter de lustiga nordlänningarna. Utsätter man sig bara för det i ungefär fyra månader så tycker man tillslut det låter riktigt gemytligt. Men givetvis finns det anledning att håna ett folk som stavar cykel som en treåring, sykkel.
Hjerterås nya album innehåller blott åtta spår men less is more. Här finns ingen dötid. Man har till och med lyckats peta in en instrumentell version av en av låtarna och kommit undan med det. För trots att "Alfheimsymfonien del 1" är slående vacker i både lyrik och melodi bjuder den instrumentella versionen, del 2, på ytterligare ett lager av spelglädje. Det är heller aldrig fel i min bok att slänga in ett blåsinstrument.
Helhetsintrycket av Hjerterås andra platta är att det är en riktig skatt av underfundiga texter och fina musikaliska arrangemang. Tyvärr kommer die dummen schweden inte förstå sig på magin i låtar som "Jonny", "Paris", "Tilbake" eller ovan nämnda "Alfheimsymfonien". De är väl upptagna med att lyssna på Håkan Hellström eller någon annan tönt. I Småland kommer det dock finnas en som kommer ta tillfället i akt att på varje social sammankomst kuppa in en Hjereråvisa på Spotifylistan.
Bästa spår: "Paris"
Eller 2.
SvaraRaderaFlott!
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera