Spotifylista: Balkong

Nu är balkongsäsongen här! Nytt för i år är att jag inte har getingar boendes i balkongräcket.

Musiklistan är dock den samma. Perfekt ljummen country och lite annat lustigt för lata dagar ute!

Länk här.

Spotifylista: september

Nu är den ljuvligaste av årstider här. Hösten! Nu slipper man grilla, bada, dricka vin på balkonger och hålla på. Det firar vi med en ny och fräsch spotifylista.

Denna gång bjuds man på countrytoner mestadels men även en del så kallad populärmusik. Till exempel har Nick Jonas av alla människor hamnat på listan. Jag upptäckte hans "Jealous" under Idols kvalvecka när lille Frans försökte sig på den svåra falsetten och nu fullständigt älskar jag låten.

Länk till listan här. Mycket nöje!

Äntligen slipper man den här skiten.

Ryan Adams - 1989

Den dryga countryrockaren Ryan Adams fick i julas ett infall att han skulle spela in en coverplatta av Taylor Swifts fjolårssuccé 1989. Många var vi som trodde att han skämtade aprilo men efter ett par etapper av inspelande var 1989 - The Ryan Adams Edition ett faktum.

Plattan är väl någon slags hyllningsplatta till Taylor Swift även om jag som är en cynisk liten jävel anar ett visst storhetsvansinne från Adams sida; att han med sin fantastiska rocktalang på något vis tror sig göra Swifts simpla pop en stor tjänst.

Men det är alltid fascinerande att höra orginallåtar göras på helt nya sätt, oavsett agenda. Det är ju därför vi alla älskar Idol och Så mycket bättre. Men frågan är om det blev så himla mycket bättre? Så klart inte. Taylor Swifts 1989 var en fullständig uppvisning i hur moders popmusik ska låta och jag älskar varenda låt på plattan trots att jag inte ens är någon stor popfantast. Ryan Adams version är föga förvånande en stadig samling låtar med hans patenterade såsiga sång och americanasound. Helt klart trivsam lyssning men varför göra sig besväret att göra om tretton av den moderna tideålderns bästa poplåtar? Jag kan inte komma på någon annan anledning än att man tror sig vara lite bättre helt enkelt.

Det faktum att Taylor Swift nu också kommer få ett rejält uppsving bland kreddiga kretsar tack vare en 40-årig manlig musikers godkännande tycker jag känns lagom fräscht. Men kanske har jag fullständigt överanalyserat detta oskyldiga verk för trots allt gillar jag ju skiten. Men inte i närheten av hur mycket jag älskar originalet.

Bästa covers: "Shake It Off", "Out Of The Woods" och "This Love".

Betyg: 3 (av 5)

Ryans 1989 finns på Spotify till skillnad från Taylors.

Årets album plats 10 - 6

År 2011 var året då i princip alla mina favoritartister släppte nya album. Lusse (Lucinda Williams red. anmärkning), Emmylou Harris och Alison Krauss var några av dem som spred ljuvlig musik till mitt lilla småländska hem. Till och med Gillian Welch, som inte skrivit ny musik på år och dar, harklade ur sig en ny platta som dessutom var rätt så fantastisk.

Det är ingen överdrift att säga att 2011 var ett kvinnoår i musikväg. Men det var otippat nog ingen av dessa ovan nämnda kvinnobösken som hamnnar på topp i min lista. Vem det är avslöjar jag inte nu så klart, först kommer plats 10 till 6. (Klicka på titeln för längre recension, saxat ur bloggen)

10. Emmylou Harris - Hard Bargain

Den gråhåriga tanten från Alabama levererade ett helt okej album i och med Hard Bargain. Men det når inte upp till föregångaren All I Intended To Be. Ibland glimmar det dock till som i finfina Darlin' Kate och riviga The Road. E-Lou har ju också en röst som lyfter även de mest slätstrukna visor.

9. Dolly Parton - Better Day
Denna durasellkanin till människa släppte i år sitt 100:e album (kanske inte men vem orkar räkna). Better Day kom som ett yrväder i somras och Dolly markerade än en gång att hon är att räkna med i den moderna countryn. Det är glatt, otvunget, tramsigt och alldeles underbart!

8. Maggie Björklund - Coming Home
Den danska pedal steel guitar spelaren imponerade på mig med sin debut. Det är långt ifrån Dollys trallvänliga melodier men Coming Home bär på en svärta som jag kan uppskatta. The Anchor Song till exempel drar en iväg ut på ett mörkt och öppet hav (eller nåt). Fin är den i alla fall.

7. Ryan Adams - Ashes & Fire
Ryans upphausade trettonde platta visade sig vara precis så bra som alla nördiga kritiker runtom i landet hade påstått. Tji fick jag som trodde han var en överskattad jävel.

6. Alison Krauss & Union Station - Paper Airplane
Kvinnan med den lenaste rösten i amerika slog åter sitt kloka huvud ihop med Dan Tyminski och grabbarna. Det var sju år sedan sist så det var ju inte en dag för tidigt. Resultatet blev föga förvånande en riktigt trivsam lyssning. Årets bästa bluegrassalbum.

Ryan Adams - Ashes & Fire

Ryan Adams är väl sin generations största countryrockare. Jag tycker han är alla tiders men är inte något inbitet fan. Jag har i princip bara lyssnat på Heartbreaker från seklets början vilket jag föll pladask för så det är lite märkligt kanske att jag inte gottat ner mig mer i hans repertoar.

Problemet är nog att jag tycker han ser lite störig ut. Han är väl rätt störig också verkar det som när man googlar runt på honom.

Störig eller ej, nu har grabben i alla fall släppt sitt upphausade trettonde studioalbum Ashes & Fire, aska och eld. Jag tycker det är vansinnigt bra, kanske det bästa skivsläppet i år.

Det är glädjande också att det är ett lugnt och harmoniskt album. För rätta mig om jag har fel men kan inte Ryan vara lite gapig och dan. Ogapigaste låten heter Come Home, och den är verkligen något att hänga i julranen, himla fin alltså. Det är någon slags kvinnortist som ylar i refrängen och det låter väldigt fint ihop med Ryans stämma. Och efter lite research har jag kommit fram till att det är frugan Mandy Moore som är kvinnan bakom ylandet, det var ju lite rart.

Andra personliga favoriter är Dirty Rain, Invisible Riverside, Save Me, Lucky Now och den moderna klassikern I Love You But I Don't Know What To Say.

Jag skulle rekomendera Ashes & Fire till alla med lite musiksmak. Speciellt ni, som är som jag, som uppskattar det där småsega folkrockiga soundet.

Betyg: 4,5 (av 5)

en gammal men bra skiva

Heartbreaker är Ryan Adams debutskiva som soloartist. Det kom ut år 2000 och möttes med stående ovationer från kritikerkåren. Jag som är lite lätt tappad bakom flötet har först nyligen upptäckt detta magiska album.

Albumet river igång med To Be Young (Is To Be Sad, Is To Be High) som kanske är den gapigaste låten som någonsin gjorts. Ni kanske också har hört den med Dave Rawlings, hans version är mer country men precis lika intensiv.

I övrigt är Heartbreaker ett mestadels lugnt album. På Oh My Sweet Carolina gästar Emmylou Harris vilket alltid är ett lyckat drag. Det är en fantastiskt bra låt, bäst på plattan tror jag. Damn Sam (I Love A Woman That Rains) är annan liten godbit med märklig titel och fin text. Och så gillar jag My Winding Wheel.

Ryan och Heartbreaker finns på Spotify.

born in a stable and built like an ox

I den här grabbiga listan har jag samlat mina favoriter för stunden, karlar var temat.

http://open.spotify.com/user/negerberra/playlist/6BnRGXG2Aq67NoROC9ceiO

recension: dave rawlings machine - a friend of a friend

Dave Rawlings har sedan början av 90-talet dejtat favoriten Gillian Welch och tillsammans med henne skapat fantastisk musik utan att fått så mycket kredd för det. Han har även varit producent för artister som till exempel Old Crow Medicine Show och Ryan Adams.

A friend of a friend är Daves första album som artist och kom ut den 17 november i år. Han gästas så klart av Gillian, men även av ovan nämnda Old Crow Medicine Show bland andra.

Öppningsspåret Ruby avskräckte mig lite när jag spelade skivan för första gången, jag tycker det är en skruttig låt helt enkelt. När man väl tagit sig igenom den så tycker jag dock a friend of a friend är en ganska trevlig lyssning. De riktiga guldkornen är inte så många men till exempel I hear them all (som iofs är en re-make från ett Old Crow album från 2006) och method acting/cortez the killer är båda mycket fina. Dem snabbare låtarna är bra men lite jobbiga att lyssna på, kanske beror det på Daves Bob Dylan-aktiga sångröst som jag tycker är lite too much på något vis.

På det stora hela är a friend of a friend varken bu eller bä, kanske lite mer bä (om bä är positivt. Har aldrig riktigt förstått det där...).

Betyg: 3 (av 5)