Billie the Vision & the Dancers solo live på Kafé de Luxe

Billie The Vision & The Dancers är ett band jag sett helt orimligt många gånger. I lördags var det dags igen, denna gången var det dock bara frontmannen Lars Lindquist på scenen. Men lika bra det eftersom bandet som helhet har en förmåga att skapa alldeles för mycket indiepop för min smak.

Man hade vänt på scenen nere i källaren på Deluxe så man i stället satt på längden. Man satt därför nästan i knät på Lars som dagen till ära var klädd i paljettklänning. Jag har sedan länge gett upp att förstå mig på hans persona men att han utstrålar en underbar värme är jag på det klara med. Han började sitt framträdande med en lång monolog som Jakob Hellman, det var skoj men hade säkert varit ännu mer skoj om jag haft en tydligare bild av Jakob Hellman. Men någon i publiken ropade i alla fall att det var sjukt likt. 

Sedan plockade han upp gitarren och rev av några av Billies största hits och blandade upp det med långa krångliga utläggningar om allt möjligt. Det var uppsluppet och opretentiöst, långt ifrån gängse torrbollsartister som tappar talförmågan så fort de ställer sig på en scen.

Lars avslutade med att säga att han inte är en sådan artist som kommer in igen, och hade han inte vunnit över mig innan så hade han definitivt gjort det nu. Han klev alltså av scenen efter sista låten och kom inte tillbaka. Så uppfriskande!

Instagram @barabaraberra

Billie the Vision and the Dancers live på Kafé de Luxe

Som så många gånger förr spenderades gårdagskvällen på den lilla oasen mitt i city, Kafé de Luxe. Billie the Vision and the Dancers bjöd upp till dans och lirade på den "stora" scenen kl. 22.

Tyvärr hade jag kvällstjänstgöring på lasarettet så var inte på plats förrän 22.30, ovärdigt nykter och håret i hygienriktig hästsvans. Trots min mycket sobra uppenbarelse höll jag på att inte få komma in. Tydligen var det fullt. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig det så stod som i chock och stirrade ut portvakten. Tillslut släppte han in mig bara för att slippa mig.

Nere i källaren var det smockat på ungdomar och en och annan senior som undertecknad. Stämningen var hög och bandet var givetvis i full gång. Jag har sett dem två gånger tidigare och man måste ju lyfta på hatten åt deras förmåga att få med sig en publik. Deras låtrepertoar och musikstil är jag väl i övrigt inte något jättestort fan av. Spelningen höll på ett par låtar för länge kan jag tycka i övrigt ska ingen skugga falla över de glada indiepopparna.

Efter spelningen gavs äntligen en möjlighet att gå till baren och köpa öl. Jag vet inte mycket av livet men jag vet att en öl aldrig smakar så gott som precis efter kvällsarbete.

Tydligen är de nara fyra tappra själar kvar i bandet.

Billie the Vision and the Dancers live på Kafé de Luxe

Igår var det än en gång dags att ta på sig sin allra finaste partyskrud och ge sig ut till det lilla stället som vi hängivna gäster kallar Deluxe. För underhållningen stod indipopparna Billie The Vision And The Dancers.

Men först var det förfest med vin, öl, chips, dipp och kamratskap. Sedan cyklade vi in till city som ett gäng patetiska 15-åringar med minst två personer på varje cykel.

På Deluxe sedan var stämningen top notch. Det var hur mycket folk som helst, folk stod som packade sillar för att få en glimt av Billie the vision och hans dansare eller Lars, Maria, Gustav, John, Sofia och Lisa som de heter i riktiga livet. De har lirat ihop i tio år och det var just det som skulle firas.

På den här bilden är dom visst sju i bandet, orkar inte gräva mer i det.

Och man märker ju att de hållit på ett tag för spelningen kändes riktigt proffsig och ljudet var ovanligt bra för att vara i den där sunkiga deluxekällaren. Sångaren såg inte heller lika galen ut som han gjorde när jag såg honom sist en solig sensommarkväll 2012.

På det stora hela en riktigt trivsam kväll!

Klacksparken i parken på Tyrolen i Blädinge, Småland

Mitt ute i den småländska bushen bjöds det igår på endagsfestival på Tyrolen. Artisterna för dagen var bland annat Markus Krunegård, Little Marbles, Billie the Vision & the Dancers, Timbuktu och Kristian Anttila. Ja ni hör ju själva, verkligen inte min kopp av te. Men när kvällen var slut kunde jag konstatera att detta var ju inte så pjåkigt, för att vara populärmusik alltså.

Tyrolen är alltså en gammal dansbana som bevarats i sin sköna retrostil men säkert putsats upp litegrann genom åren. Här levde våra förfäder loppan på 60,70 och 80-talet, det söps hejvilt har jag förstått. Men igår var det relativt städat på den fronten för mig och min festivalkompanjon Frida. Vi var dessutom säkra på att man inte kunde ta in någon alkohol på området så vi hävde varsin öl i bilen som ett gäng fjortisar medan Fridas päron rattade oss fram. Väl framme upptäckte vi att det var ölliberalt värre men de hade ju en bar som tur var.


Frida, 14 år.

Baren levererade.

 

Två färska urinprov.

Första bandet vi beskådade var Little Marbles. I sedvanlig ordning hade jag aldrig hört talas om dem. De lirade nonchalant pop på svenska och gjorde det bra. De var också ett av få band med kvinnliga sångerskor vilket ju var trevligt. Lite väl mycket gubbar på scenen var det resten av kvällen.

Gubben Krunegård spelade sedan på den stora scenen. Jag har aldrig riktigt förstått mig på karln men det blev snabbt tydligt att många i publiken avgudade honom. Det fnittrades åt hans tafatta skämt och varenda textrad satt som ett smäck på deras läppar. Jag stod mest som ett fån och faschinerades av hans egendomliga frisyr. "Hela livet var ett disco" och "Askan är den bästa jorden" var i alla fall behagliga att lyssna på.

Nästa band hade Frida hausat upp en del så jag hade smyglyssnat lite på dem i förväg på Spotify. Jag hade också blivit varnad att sångaren inte såg riktigt klok ut. Chocken blev ändå relativt stor när Billie The Vision And The Dancers frontman visade sig vara en transa i dålig make up och illasitande jeanskjol. Sjunga gjorde han däremot som en hel karl och det blev en härlig kontrast att skåda. Transan och co bjöd på en bra show.


Billie på scenen på dansbanan.

Kvällens stora dragplåster Timbuktu svepte sedan in på den stora scenen och visade hur en slipsten ska dras. Den lille mannen fick hela småland i gungning. Jag stod där som en rånörd och yvade med händerna som en annan hiphoppare, det såg säkert inte bra ut alls ut men det var fysiskt omöjligt att låta bli. Bäst var "The botten is nådd", "Alla vill till himmelen" och "Resten av ditt liv", alltså dem tre Timbuktulåtar jag kände till.


Kristian Anttila var inte så bra men den enda artist jag lyckades fota hyfsat.

Kvällen avslutades sedan inne på dansbanan där det lirade något band som jag tyvärr inte vet vad dem hette. Men den stora behållningen där var inte själva bandet utan de fyra burlesquedamer som plötsligt intog scenen och strippade förföriskt till musiken. Det var exakt vad som behövdes för att väcka liv i en vid denna sena timme ganska matt festivalbesökare.

På det stora hela var det en riktigt lyckad tillställning. Tyrolen är ett fullständigt magiskt ställe och det var härligt att se hur hela småland verkade kammats på esteter som sedan dumpats på ett och samma ställe. Sällan har jag sett så många härliga människor på en och samma kväll.

Något popsnöre blir jag nog aldrig, men det var kul att låtsas för en kväll.

Klacksparken i parken får 5 (av 5) i betyg.