Jills veranda säsong 2 avsnitt 3: Veronica Maggio

Vi är nu framme vid del tre av det omåttligt populära programmet Jills veranda. Här kommer en knivskarp analys från din favoritcountrybloggare.

Veronica Maggio var veckans gäst och fick alltså den stora äran att göra Nashville med Jill. De två började sitt äventyr med en konsert nere i city med den okrönta honky tonk-drottningen Sarah Gayle Meech. Veronica var föga imponerad och tyckte mest det lät som dansbandsmusik på engelska. Efter spelningen växlade Sarah ett par ord med Jill och den svårflörtade Veronica. Hon rekommenderade att de tog sig en tur till Santas Pub i utkanten av stan för lite simpel underhållning med karaoke och bärs, kanske hade även hon noterat att hela produktionen verkar ha lite av en pinne i röven.

Sagt och gjort, Jill och Veronica gav sig iväg i Jills enorma bil till denna festliga bar som är juldekorerad året runt. Av någon märklig anledning var de båda helt uppstressade av denna simpla karaokeafton. Veronica var så nervös att hon hade ångest, ett något starkt ordval kan jag tycka men de var så hon uttryckte sig, flera gånger till och med. Jill tyckte snarare att det var under hennes värdighet att stå och sjunga till en karaokemaskin. Sällan har jag sett två till synes kraftfulla kvinnor framstå så fjompiga på bästa sändningstid. Vill jag se kvinnor stressa upp sig över småsaker kan jag kliva in i valfritt fikarum på jobbet, jag känner inget behov av att lägga tv-licensen på det.

Efter denna märkliga scen blev det lite countryshopping och Veronica fick en ridlektion av mannen som kunde tala med hästar trots att han hade en stor wienerkorv till mustasch rätt över munnen.

Ett högst tvivelaktigt program fick ändå ett värdigt avslut när Jill och Veronica sjöng "Miss Ohio" och inga mindre än Gillian Welch och Dave Rawlings satt i publiken.

Trots ett gott slut blir betyget lågt: 2,5 (av 5)

Tänk om programmet varit såmysigt som det här ser ut.

Willie Watson - Folk Singer vol. 1 (ute 6 maj!)

Willie Watson, den gamle Old Crow Medicine Show-medlemmen, är i vår aktuell med sin första soloplatta. Den 6:e maj släpps albumet.

Gillian Welch bästis och livskamrat Dave Rawlings har varit med och producerat och då brukar det ju bli prima musikunderhållning. Willie är också en hejare på banjo vilket jag ju är lite särskilt svag för.

Se bara på den lille banjopojken!


Är det 6:e maj snart?

låtlista 4/11

Saxat från Gillians facebooksida. Alltså:

Del 1

1. Scarlet Town

2. Make Me A Pallet On Your Floor

3. Rock Of Ages

4. The Way It Will Be

5. Annabelle

6. Elvis Presley Blues

7. Dark Turn Of Mind

8. Look At Miss Ohio

9. Acony Bell

10. The Way It Goes

Del 2

11. Hard Times

12. Down Along The Dixie Line

13. Wayside / Back In Time

14. Six White Horses

15. Revelator

16. I Hear Them All (Dave Rawlings)

17. My Morphine

18. Red Clay Halo

Extranummer

19. Tennessee

20. Caleb Meyer

21. That's The Way The Whole Thing Ends

22. I'll Fly Away

23. Long Black Veil

Och så en Spotifylista på det. Varsågoda. (Long Black Veil finns inte med Gillian på Spotify så det fick bli orginalartisten Lefty Frizzell istället).

Gillian Welch på det kongelige teater i Köpenhamn

I fredags var det så äntligen dags för Gillian Welchs konsert på den kungliga teatern i Köpenhamn. Jag var där med bror Olle och syster Ingrid.

Gillian fick spela i den gamla salen medan någon töntig opera sattes upp i den nya. Det gjorde dock inte så mycket för den var otroligt elegant med fyra våningar, röda säten, guldiga dekorationer och den största kristallkronan i skandinavien. Kanske.

Gillian intog scenen strax efter klockan åtta. Med sig hade hon så klart parhästen Dave Rawlings som var superstilig i boots, kostym och cowboyhatt. Scarlett Town inledde det hela och den revs av utan närmare presentation, redan där blev det tydligt att det här kommer bli en av mina bästa konsertupplevelser.

Gillian stod sedan så klart för det mesta av snacket vilket hon gjorde väldigt bra, och visst var det hennes show. Men rent musikaliskt var det absolut lika värdefullt att få se Dave riva av sina galna gitarriff som att få höra Gilians vackra stämma.

Otippat bra var The Way It Will Be som spelades ganska tidigt in på konserten. Den kröp liksom under skinnet på en och den gjorde sig väldigt bra live. Men visst är den något av en downer som Dave också påtalade.

Gladare var det då under Gillians huvud-axlar-knä-och-tå-nummer på Six White Horses där hon även gav sig på lite steppande, clogging. Det var kvällens raraste ögonblick. Och det lyfte ju onekligen låten som utan koreografi är rätt beige.

Gillians scenspråk har ju annars en del övrigt att önska, otroligt dålig hållning och mycket tittande ner på gitarren. Dave å andra sidan körde med någon helt annan stil. Ingrid tyckte han såg ut som en parkinsonpatient som försöker ta sig något stapplande steg. Jag tycker han hade en viss likhet med såna här figurer som står och skakar på bilpanelen. Tillsammans såg de ibland helt störda ut.

Showen bestod av två delar och tre extranummer. Nästan hela nya plattans spelades och så en hel del klassiker. Revelator bland annat som så klart var en av kvällens höjdpunkter. Nya Hard Times var också finfin. Dave sjöng I Hear Them All och This Land is Your Land i nåt slags medley och gjorde det väldigt fint även om han helt uppenbart är en bättre gitarrist än sångare.

Till sist ställde sig Gillian och Dave längst fram på scenen och smällde av en visa utan mikrofoner. Det var ett vackert avslut på den bästa konserten i mannaminne.

Och that's the way the cornbread crumbled i fredags.

en gammal men bra skiva

Heartbreaker är Ryan Adams debutskiva som soloartist. Det kom ut år 2000 och möttes med stående ovationer från kritikerkåren. Jag som är lite lätt tappad bakom flötet har först nyligen upptäckt detta magiska album.

Albumet river igång med To Be Young (Is To Be Sad, Is To Be High) som kanske är den gapigaste låten som någonsin gjorts. Ni kanske också har hört den med Dave Rawlings, hans version är mer country men precis lika intensiv.

I övrigt är Heartbreaker ett mestadels lugnt album. På Oh My Sweet Carolina gästar Emmylou Harris vilket alltid är ett lyckat drag. Det är en fantastiskt bra låt, bäst på plattan tror jag. Damn Sam (I Love A Woman That Rains) är annan liten godbit med märklig titel och fin text. Och så gillar jag My Winding Wheel.

Ryan och Heartbreaker finns på Spotify.

tjuren är lös x 2

Tjur nr 1: Tom Jones
Mr Jones har släppt en ny skiva som är riktigt härlig. Praise and Blame heter den och har som titeln hintar om något av ett jesustema. Bästa låten är Did Trouble Me som är snudd på magisk. Riktigt bra är också Strange Things med gästande Gillian welch och Dave Rawling i bakgrunden samt If I Give My Soul. Lyssna på spotify.




Tjur nr 2: Den här pajasen från Spanien.