Jills veranda säsong 2 avsnitt 6: Annika Norlin

Säsongens sista Jills Veranda bjöd på dålig stämning, nervösa gäster, dryck i oproportionerligt stora glas och musik i världsklass. Men vi tar det från början och ser till att inte missa något tillfälle till hån.

Gäst för dagen var Annika Norlin, den härliga norrländskan som släppt album under namnen Säkert! och Hello Saferide. Jag har alltid gillat Annika och tycker hon skrivit ett par fantastiska låtar genom åren, till exempel "Får jag", "Det här är vad dom säger", "The Crawler" och "Anna". Mina förväntningar på seriefinalen var därför något upptrissade och det blev också lite av ett antiklimax när  Annika landade i countryns mecka Nashville. Dessutom en dag försenat på grund av åska vilket genererade långa suckar från Jill som var så sorgsen över detta att man kunde trott Annika störtat i Atlanten.

Trots den försenade ankomsten tog man inte tillfället i akt att slopa den fåniga bucketlistan där gästerna skriver ner vad dom vill uppleva i Nashville. Annika ville träffa låtskrivare, uppleva någon typisk amerikansk söder tradition och utforska jämställdheten inom countryn.

Men man ska vara carefull what you wish for hos Jill för det resulterade i att Annika tvingades sjunga sin "I Was Jesus" inför ett gäng konservativa (=amerikanska) låtskrivare. Ångesten i Annikas ögon gick inte att ta miste på, jag drar mig också till minnes att hon likt en underbetald sköterska före nattpass sa "jag vill bara få det överstökat".

Uppträdandet gick ändå bra och ett par i publiken tyckte till och med det var riktigt bra, alternativt var de betalda av SVT att säga så.

Programmet bjöd också på en träff med Gabriel Kelley som är aktuell med sin debutplatta och den gamle uteliggaren Doug Seegers tittade senare förbi på verandan. Jill och Annika begav sig också till ett fik där före detta prostituerade jobbade och fick hela deras brutala historier slängda i knät, minns inte att Annika hade det på sin bucket list men så kan det gå när man hänger med spontana Jill.

Det hände en annan konstig grej också. Jill drog med Annika på hästkapplöpning där man skulle vara lite tjusig i stora hattar. Annika var sur som ett bi under hela vistelsen, hon kände inte att hon hörde hemma bland alla dessa southern belles. Hon försökte få igång en diskussion om feminism men frågan verkade inte ens landa hos de storhattade damerna som bara var glada över att ha på sig fina hattar och titta på hästar. Kanske har de ändå i sin totala ignorans nått längre i jämställdhetskampen, eller åtmnstone i livet som helhet eftersom de verkade genuint lyckliga till skillnad från den sammanbitna Annika.

Grejen med en fullständigt malplacerad feminist i södern hade kunnat bli betydligt roligare TV än så här. Slutnumret "Waitin' Around To Die" på godståget med Jill, Annika och Gabriel var dock säsongens bästa.

Betyg: 3 (av 5)

Inte ens en liten hatt kunde hon ta på sig.

Country to country 2015

I fredags åkte Sveriges okrönta countrybloggardrottning till Stockholm för storstadsliv och countryfestival på Globen. Här kommer en alldeles för detaljerad rapport som ingen egentligen bett om.

Jag var framme på T-Centralen redan kl. 14.31 på fredagseftermiddagen och hade då ett par timmar att slå ihjäl innan jag skulle möta upp helgens värdinna Ingrid som i egenskap av rik syster stod för både husrum och festivalbiljetter. 

Jag vandrade till söders gator och kände mig snudd på som en storstadstjej, men min opropertionerligt stora ryggsäck och stirriga blick utstrålade troligtvis något helt annat. När Ingrid väl stämplat ut från jobbet möttes vi upp för en fika på Garbo's. Det var ju trevligt att träffa henne och så men framförallt var det skönt att någon annan nu kunde bära min tunga väska.

På lördagen sedan var vi uppe med tuppen för att ta tunnelbanan till Eriksdalsbadet för ett evighetslångt simpass, vi glötade säkert runt en hel timme i bassängen vilket kanske inte låter så länge men har man andnöd, panikångest och simmar in i repet 90 % av tiden så förtjänar man nästan ett bragdguld. Och som av en händelse så stötte vi faktiskt på en äkta bragdguldkandidat i badet, amasonkvinnan Sara Sjöström. Hon är alltså 1.86 cm lång har jag googlat upp, och det är precis den typen av övernaturliga egenskaper som gör att man borde tillåta doping för att skipa någon form av rättvisa inom idrotten, men det har ju ingenting med någonting att göra bara en åsikt som jag länge gått och burit på.

Efter simpasset tittade vi på damernas 3-mil och njöt av Kallas kämparinsats. Och vips så var klockan slagen för countryfest på Globen och man hade ju inte hunnit komma i närheten av den promillehalt som är lämplig på den här typen av events. Vi var alltså spiknyktra men unnade oss i alla fall en folköl i globens foajé som plåster på såren.

På väg.

Framme!

 

Festivalen Country to country är inne på sitt tredje år och är alltså en tvådagarsfestival som äger rum i ett par Européiska storstäder. Lördagen bjöd på musik från Doug Seegers, Lee Ann Womack, Florida Georgia Line och Luke Bryan. 

Doug Seegers drog igång festen redan kl. 16.30 vilket resulterade i en något futtig publik. Han öppnade i alla fall starkt med "Going Down To The River" och eftersom jag inte lyssnat ihjäl mig på den före detta gatumusikanten trodde jag han hade spelat ut sin bästa hand. Men den stilige amerikanen hade faktiskt ett par till ganska vassa låtar på sin repertoar.

Instagram @barabaraberra



Ofokuserad

 

Efter Doug kom kvällens höjdpunkt, Lee Ann Womack. Hon började lite trevande men kom så småningom igång och tjong i medaljongen vilken röst! Hon sjöng precis lika bra live som i studio och sånt kan jag verkligen imponeras av. Bäst var "The Way I'm Living" från senaste plattan med samma namn.

Instagram @barabaraberra

 

I svallvågorna av Lee Anns sirliga country framstod Florida Georgia Line som något av det vidrigaste jag hört. Det var så gapigt och högljutt att vi var tvungna att fly lokalen och installera oss i baren.



Så här sur blev jag på Florida Georgia Lines dåliga musik

 

Sist ut för kvällen var Georgiasonen Luke Bryan. När jag först började lyssna på country way back var det precis den här typen av svängig grabbcountry jag gillade bäst. På senare år har dock intresset svalnat litegrann, men Luke var ett fullblodsproffs och även en torrboll som jag hade svårt att låta bli att klappa med lite i refrängerna. Bästa låtar var "Play It Again" och "Country Girl, Shake It For Me".



Tack till Ingrid som fotade så fint.

Så det var alltså Country to Country 2015. Var ni där? Har ni något att tillägga?

 

Gla´ Påsk!

Precis som förra året firar jag påsk på lasarettet. Det är riktigt tråkigt. Helst skulle jag ju dricka påsköl, leta ägg och umgås med andra påskfirare. Men sådant är livet som bitter landstingsslavsköterska.

Mellan arbetspassen tröstar jag mig med långa cykelpass och fin musik. Ny och fräsch spotifylista hittar ni här.

Instagram @negerberra