Dee White - Southern Gentleman

Man kan inte linda sitt huvud runt att Dee White bara är 20 år gammal. Han levererar countrylåtar med en sådan övertygelse att man tror han gjort det i hundra år.

Southern Gentleman är dock hans debut och en riktigt gyllene sådan. Men han har också omgett sig av vansinnigt kompetent folk som Dan Auerbach (sångare i The Black Keys) och David R. Ferguson (som bland annat producerat Anna Ternheims fantastiska countryplatta The Night Visitor). White har dock skrivit de flesta låtar själv. Någon slags talang har man ju om man har ”turen” att handplockas av skivproducenter i världsklass. Dessutom gästspelar Alison Krauss och Ashley McBryde.

Han sjunger på ett speciellt sätt, lite ljusare än resten av countrykillarna och flörtar precis lagom mycket med 70-talet, även om skivomslaget antyder ett överslag. Ballader som ”Road That Goes Both Ways” och ”Tell The World I Do” samt upptempospår som ”Wherever You Go” och ”Way Down” är extraordinärt bra.

Förmodligen har den unge White nu satt sig i rävsaxen att han vid 20 års ålder släppt sitt livs platta.

Betyg: 5 (av 5)

Anna Ternheim live på Växjö Teater

Växjös vackraste lokal slog igår upp portarna för Anna Ternheim som är ute på höstturné ihop med pianisten Martin Hederos.

Konceptet är right up my alley. Sittkonsert i avskalat snitt med en av Sveriges vackraste röster. Det hela var också stämningsfullt och adventsmysigt så det förslog. Men låtvalen gick förbi mitt förstånd. Hon hade frånsett ett par undantag valt ut sina allra såsigaste låtar. Hon har också en störig förkärlek till långa meningslösa gitarrinfernon. Flera minuter av showen bestod av att Anna och Martin diggade med fälld överkropp över sina instrument. Stundtals såg de fullständigt idiotiska ut, men det var visst bara jag som noterade det för övrig publik klappade våldsamt efter dessa psykoser.

Men givetvis bjöd hon också på ett par pärlor. Som "Solitary Move" och "The Longer The Waiting (The Sweater The Kiss)" från hennes mästerverk The Night Visitor (2011) och klassikerna "My Heart Still Beats For You" och "What Have I Done". Dessutom avslutades det hela med "Minns det som igår" som räddade upp en småseg afton till något ganska så extraordinärt. Svenska borde hon verkligen sjunga mer på (och bara stå still vid micken).

Det är inte lätt att sätta guldkant på en gråmulen söndag i Växjö men Anna Ternheim gjorde ett tappert försök.

Instagram @barabaraberra

Spotifylista: april

Som en skänk från ovan kommer här månadens spotifylista. Mycket nöje!

Länk här.

Centrallasarettet Växjö.

Anna Ternheim live på Konserthuset

Lilla Växjö gästades i afton av Sveriges bästa Singer/songwriter Anna Ternheim. Givetvis var Sveriges bästa countrybloggerska/sjuksköterska på plats för att se henne. Konserten ägde rum i konserthuset och var således en klassisk sittkonsert vilket jag brukar vara ett stort fan av. Men torftigare konsertlokal får man leta efter, dessutom utomordentligt obekväma stolar. Men jag hade kunnat sitta i lava och ändå njutit av denna mäktiga kvinna.

Anna Ternheim har varit en personlig favorit sedan 2011 då hon släppte mästerverket The Night Visitor med tydliga countryinfluenser. Resten av hennes repertoar osar betydligt mer pop men är inte kattkiss för det, faktiskt är hon nog det bästa vi har i musikväg i Sverige.

Viktor Olsson värmde upp scenen åt Anna. Han sjöng visor från hjärtat med blott en akustisk gitarr som komp. Jag vet inte mycket om honom men har efter ett tafatt Googlesök förstått att han är en hyllad debutant på 22 jordsnurr. Hans spelning var helt okej men mestadels en seg väntan på huvudnumret.

Så var det äntligen dags för Anna. "Hours" från senaste plattan öppnade och man fick hålla rejält i hatten för det rådde ingen hejd på öset. Ljuspelare for över hela scenen och volymen var klart över skadlig nivå. Vanligtvis brukar jag bli förbaskad på artister som tar sig friheten att ge publiken tinnitus och EP-anfall men kvällens bästa stunder var paradoxalt nog de då lamporna blinkade som mest, el-gitarrerna gnisslade som värst och Anna yrde runt på scenen som bäst.

Men det var inte bara fullt ös medvetslös. Det bjöds på pianoballaden "Shoreline" (utan att nån ens behövde be om den) och den moderna klassikern "The Longer The Waiting The Sweeter The Kiss" som enda(?!) låt från min favoritplatta The Night Visitor. Det bjöds också på en alldeles lagom dos mellansnack och bara det visar på stort artisteri.

Sammanfattningsvis en förträfflig spelning även om basen fortfarande dallrar lite obehagligt i hjärtat på mig.

Bäst: "What Have I Done", "Let It Rain"

Jag köpte en tisha och fyllde den med simmartriceps.

Anna Ternheim live i Knäppingsborg

Knäppingsborg är den mysiga oasen mitt i Norrköping där caféer, restauranger och fancy butiker trängs på en liten innergård. Igår slog de upp portarna för en av Sveriges bästa singer songwriters, Anna Ternheim. Det hela var dessutom gratis så klart som korvspad var den här snåljåpen på plats. 

Marcus från Smålands Countryklubb hade den goda smaken att plocka upp mig i sin lilla Peugeot, jag tackar ödmjukast för skjutsen och trevligt sällskap. Vi hade god marginal inför kvällens spelning och tog därför ett depåstopp på Smultronstället i Söderköping. Caféet som gjort en grej av att servera groteskt stora glassar. Jag beställde en wacky voodoo och åt cirka tjugo procent av den, men det blev ju i alla fall ett festligt instagram och det är väl vad livet går ut på?

Instagram @barabaraberra

Vidare sedan till Norrköping och Knäppingsborg. Vi var på plats en god stund före konserten men den lilla innergården var redan packad på folk. Och fler kom det. När Anna, utomordentligt punktligt, entrade scenen klockan 22 var det riktigt god uppslutning. Det rådde en uppenbar stolsbrist så folk slog sig ner rätt på kullerstenen helt utan sittring eller annat skydd. Jag var mäkta imponerad. För trots att jag satt på en liten trappa kändes det som sittbenen skar igenom både underbyxa, byxa och ner genom träplankorna.

Ternheim har varit en personlig favorit enda sedan hennes fantastiska countryplatta The Night Visitor såg dagens ljus 2011. Igår var första gången jag såg henne live och det var en lika fantastisk upplevelse. Hon körde helt själv hela kvällen, växlade mellan elgitarr, nylon- och stålsträngat och satte sig emellanåt vid pianot. Mellan låtarna småpratade hon lite om allt möjligt. Hon sa att hon inte spelar så mycket liveshower numera för hon blir så nervös men jag har nog aldrig sett en mindre nervös människa på en scen. Hela hon fullständigt lyste självförtroende. Detta trots att hon helt uppenbart hade tagit på sig någon annan människas byxor. Pinsamt! De var ju minst en decimeter för korta. Men det kanske är inne i musiksvängen för jag vill minnas att även Elin Ruth ålat på sig sin lille gitarrists byxor när jag såg henne sist.

Showen varade i knappa timmen. Hon lirade en hel del låtar från The Night Visitor men även många från hennes tidigare, betydligt poppigare, verk. Jag gillade allt men imponerades särskilt av hennes ljuva stämma ihop med pianot, ”Terrified” till exempel var satans fin. ”The Longer The Waiting (The Sweeter The Kiss)” var också magisk.

Som sig bör efter en pangshow blev det extranummer och stående ovationer. Ingen var gladare över det än min pinniga röv.

Betyg: 6 ( av 5)

Sinding Sessions med Anna Ternheim

Ni missade väl inte kvällens premiär av Sinding Sessions? Ingen fara, jag missade den också. Men nu har jag sett den på svt play och där ligger väl programmet kvar ett tag kan man tänka sig.

PSL: Sinding Sessions är alltså ett tv-program med den här skåningen Per Sinding-Larsen och utspelar sig i Benny Anderssons glassiga studio i hjärtat av Stockholm, typ Skeppsholmen. Där inne såsar Per runt med en artist för dagen och så pratar de lite och så spelas det lite låtar och allt är så himla gemytligt. Det hela är våldsamt pretentiöst.

Idag var det Anna Ternheim som stod i studion. Hon är ju också pretentös så det förslår men ju också en sjukt kompetent musiker. Hon lirade fyra låtar från senaste plattan The Night Visitor. Om ni legat i koma eller dylikt kanske ni har missat den. Jag utnämnde den i alla fall till fjolårets bästa platta och den är verkligen alla tiders.

Bla bla bla...

Länk till Sinding Sessions hemsida där ni också hittar programmet i sin helhet.

Mycket nöje!

Årets album plats 5 - 1

Jag ger er årets fem bästa album. Varsågoda.

5. Pistol Annies - Hell On Heels
Miranda Lambert fick för sig att dra igång ett sidoprojekt med vännerna Ashley Monroe och Angaleena Presley. Lite konstigt kanske när man är en av, eller kanske den största, kvinnliga countryartisten just nu. Men hon visste nog vad hon gjorde för Pistol Annies levererade ett av årets tajtaste plattor. De tre vännerna kan verkligen ta en ton. Sällan har trestämmigt låtit så läckert.

4. Lucinda Williams - Blessed
Man har på senare år blivit bortskämd med regelbundna skivsläpp från den 58-åriga countryrockaren, Blessed är hennes tredje platta på fem år. Och hon håller stilen, det är ruffig sång och snygga melodier. Svårare än så är det tydligen inte att vispa ihop årets fjärde bästa platta.

3. Sunny Sweeney - Concrete
Med en röst som gjord för klassisk countrymusik slog Sunny igenom år 2010 med låten From A Table Away, en stilstudie i hur en perfekt countrylåt ska låta. Fullängdsalbumet kom i somras och bjöd på 9 till sådana låtar. För den bedriften kniper hon bronspengen på denna prestigefyllda lista.

2. Gillian Welch - The Harrow And The Harvest
Det var med glädjetårar i ögonen jag möttes av beskedet att Gillian Welch skulle släppa et nytt album. Det första på hela åtta år. Förväntningarna var upptrissade till max och det borde egentligen vara en omöjlighet att införliva dem. Men min kära Gillian dammade av sin gamla banjo och levererade sitt livs platta. Vackraste melodin heter Hard Times och den bjussar på just en massa banjo och det har det här lille banjofreaket till bloggerska så klart uppskattat. Hoppas det inte dröjer åtta år igen till nästa mästerverk.

1. Anna Ternheim - The Night Visitor
Det är alltså varken Gillian, Lucinda, Alison eller Emmylou som gjort årets bästa platta utan Anna Ternheim av alla människor. Hon lämnade New York och indiepopen för att söka lyckan i countryns mecka Nashville. Där spelade hon in låtar med ett par av branchens största producenter och låtskrivare. Resultatet blev The Night Visitor, en samling visor som var det bästa som nådde mina små öron detta året. Lyssna bara på Walking Aimlessly och Black Light Shines, herregud vad fint.

Håller ni med mig eller är jag helt ute och cyklar?

Anna Ternheim i musikhjälpenburen

Så himla fint. Hon såg dock lite härjad ut men det var nog en väl genomtänkt look.

Musikhjälpen förgyller annars min vardag här hemma. Mycket underhållande tv/radio. Men visst känns hel grejen lite äckligt i-landsaktig på något vis.

Anna Ternheim - The Night Visitor

Jag har inte lyssnat så värst mycket på Anna Ternheim, knappt någonting faktiskt. Har väl tyckt att hon är ungefär lika spännande som indiemusiker är mest, alltså helt ospännande.

Men jag fick nys om att hon drog till Nashville för att spela in sin senaste platta The Night Visitor så jag gav henne en chans.

Och tacka fan för det för det här är årets finaste platta tror jag. Bästa låten är nog Walking Aimlessly som är alldeles magnifik. I fredags spelade hon upp den på Skavlan och körades då av tjejerna från First Aid Kit vilket ju var en härlig kombo. Se bara vilken kemi.



Just den låten är ju faktiskt rätt country men övriga plattan är väl snarare poppig, med en lantlig känsla i och för sig. Det är lätt att föreställa sig Anna sittandes i någon liten stuga uppe i Tennesseebergen med en budweiser i näven plinkandes på en Gibson. Det är en fin bild på något vis. Och det är en fantastiskt fin röst hon har, det ska hon verkligen ha cred för, det är mycket den som gör det här albumet. Den och den snygga frillan som är så perfekt slafsig.

Bäst: Walking Aimlessly, The Longer The Waiting (The Sweater The Kiss), Ghost of A Man, What Remains?

Om ni är precis lika tappade bakom flötet som jag och alltså missat Annas storhet får ni omedelbums surfa in på Spotify och lyssna på henne.