Efter debutplattan 2013 har den gode Elliphant (till vardags Ellinor Olovsdotter) famlat lite i mörkret. Men i och med Living Life Golden är hon tillbaka i gammal god form. Det är sannerligen inte alla som kan göra reggae och inte skämma ut sig fullständigt.
Unga LeBlanc lyckades få till sitt livs platta Paupers Field (2010) i rysligt unga år och har därefter mest trampat vatten. På Cautionary Tale har han dock spottat upp sig. Fina melodier och texter levereras på typiskt LeBlanc-vis med mycket känsla i rösten.
Jag har kämpat lite med Margo Prices senaste platta. Det är som om den inte vill gripa tag riktigt även om jag ju inser att den borde det. Kanske har jag generellt svårt för att hausa upp mig över plattor som alla andra redan fallit för. Men det ska väl ändå nämnas till årsprotokollet att detta är riktigt bra, om än märkligt ointressant.
Jag har inte lyssnat särskilt mycket på den rutinerade countrystjärnan men senaste plattan föll jag som en fura för. Framförallt är jag orimligt svag för den där mustiga rösten som går ner i härligt låga toner emellanåt. Det hade varit uppskattat om vi höll oss till sådana toner på Luciatåget på jobbet istället för Wiener Sängerknaben-läge. Men det är ett helt annat inlägg. Mary knep i alla fall plats nummer tolv tack vare stilren (och murrig) country.
Den glada trion från Kalifornien imponerade stort på mig med sin genomarbetade debutplatta. Här bjuds man på stämsång, diverse plockinstrument och fina melodier. Simpelt men elegant. Ett band att hålla ögonen på.
