Spotifylista: mars

Lite country, lite schlager, lite pop. Här är senaste spotifylistan.

Country to country 2015

I fredags åkte Sveriges okrönta countrybloggardrottning till Stockholm för storstadsliv och countryfestival på Globen. Här kommer en alldeles för detaljerad rapport som ingen egentligen bett om.

Jag var framme på T-Centralen redan kl. 14.31 på fredagseftermiddagen och hade då ett par timmar att slå ihjäl innan jag skulle möta upp helgens värdinna Ingrid som i egenskap av rik syster stod för både husrum och festivalbiljetter. 

Jag vandrade till söders gator och kände mig snudd på som en storstadstjej, men min opropertionerligt stora ryggsäck och stirriga blick utstrålade troligtvis något helt annat. När Ingrid väl stämplat ut från jobbet möttes vi upp för en fika på Garbo's. Det var ju trevligt att träffa henne och så men framförallt var det skönt att någon annan nu kunde bära min tunga väska.

På lördagen sedan var vi uppe med tuppen för att ta tunnelbanan till Eriksdalsbadet för ett evighetslångt simpass, vi glötade säkert runt en hel timme i bassängen vilket kanske inte låter så länge men har man andnöd, panikångest och simmar in i repet 90 % av tiden så förtjänar man nästan ett bragdguld. Och som av en händelse så stötte vi faktiskt på en äkta bragdguldkandidat i badet, amasonkvinnan Sara Sjöström. Hon är alltså 1.86 cm lång har jag googlat upp, och det är precis den typen av övernaturliga egenskaper som gör att man borde tillåta doping för att skipa någon form av rättvisa inom idrotten, men det har ju ingenting med någonting att göra bara en åsikt som jag länge gått och burit på.

Efter simpasset tittade vi på damernas 3-mil och njöt av Kallas kämparinsats. Och vips så var klockan slagen för countryfest på Globen och man hade ju inte hunnit komma i närheten av den promillehalt som är lämplig på den här typen av events. Vi var alltså spiknyktra men unnade oss i alla fall en folköl i globens foajé som plåster på såren.

På väg.

Framme!

 

Festivalen Country to country är inne på sitt tredje år och är alltså en tvådagarsfestival som äger rum i ett par Européiska storstäder. Lördagen bjöd på musik från Doug Seegers, Lee Ann Womack, Florida Georgia Line och Luke Bryan. 

Doug Seegers drog igång festen redan kl. 16.30 vilket resulterade i en något futtig publik. Han öppnade i alla fall starkt med "Going Down To The River" och eftersom jag inte lyssnat ihjäl mig på den före detta gatumusikanten trodde jag han hade spelat ut sin bästa hand. Men den stilige amerikanen hade faktiskt ett par till ganska vassa låtar på sin repertoar.

Instagram @barabaraberra



Ofokuserad

 

Efter Doug kom kvällens höjdpunkt, Lee Ann Womack. Hon började lite trevande men kom så småningom igång och tjong i medaljongen vilken röst! Hon sjöng precis lika bra live som i studio och sånt kan jag verkligen imponeras av. Bäst var "The Way I'm Living" från senaste plattan med samma namn.

Instagram @barabaraberra

 

I svallvågorna av Lee Anns sirliga country framstod Florida Georgia Line som något av det vidrigaste jag hört. Det var så gapigt och högljutt att vi var tvungna att fly lokalen och installera oss i baren.



Så här sur blev jag på Florida Georgia Lines dåliga musik

 

Sist ut för kvällen var Georgiasonen Luke Bryan. När jag först började lyssna på country way back var det precis den här typen av svängig grabbcountry jag gillade bäst. På senare år har dock intresset svalnat litegrann, men Luke var ett fullblodsproffs och även en torrboll som jag hade svårt att låta bli att klappa med lite i refrängerna. Bästa låtar var "Play It Again" och "Country Girl, Shake It For Me".



Tack till Ingrid som fotade så fint.

Så det var alltså Country to Country 2015. Var ni där? Har ni något att tillägga?

 

Lee Ann Womacks nya platta ute 23 september

Kvinnan med den härliga cougarlooken är i september aktuell med en ny platta. Det blir den tionde i ordningen, om man räknar med jul- och greatest hits plattan.

Jag har alltid gillat Lee Anns musik. Det är opretentiös country med mycket hjärta, simpelt och trallvänligt. Två singlar har redan släppts från det kommande albumet och jag tycker det låter helt okej. Vad tycker ni?




Men det är ju ingen ny "I Hope You Dance" direkt. Finaste låten någonsin.

flotta tips

Jag uppskattar verkligen alla fina kommentarer jag får här på bloggen. Det är nästan lite sjukligt hur glad jag blir när jag ser att någon stackars sate varit inne på min tramsiga blogg och kommenterat.

Jag uppskattar särskilt att få tips på bra countrymusik som jag på något märkligt sätt missat. Stefan tipsade mig om följande artister.







Ashley Monroe tycker jag inte låter helt olik en ung version av Lee Ann Womack, vilket ju är ett rysligt gott betyg.

Caitlin Rose går snäppet mer åt indiehållet med den där skönt monotona rösten och intentsägande white trash-inspirerade videon. Verkligen en artist jag vill höra (och se) mer ifrån.

Pete Molinaris One Stolen Moment är också fin men jag hade lätt klarat mig utan det störiga elpianot (eller vad det nu är för oväsen som sköljer över en 1.51 in i låten).

Tack för bra tips Stefan!

lee ann womack - there's more where that came from

Inspirerad av Lee Anns gästspel på Alan Jacksons nyaste har jag de senast dagarna återupptäckt hennes bästa skiva (enligt min mening) There's More Where That Came From (2005).

Miss Womack har varit med i gamet ett tag, något som hon också själv verkar vara smärtsamt medveten om i den fina Twenty Years And Two Husbands Ago.

Looking in the bathroom mirror
Putting my make-up on
Maybeline can't hide the lines of time that's gone
Weighed 105 soaking wet
I'd knock him dead in that sundress
Had it all but just too young to know
But that was 20 years, 2 husbands ago

Många av hennes låtar går lite i den här bittra andan och på There's More Where That Came From är det i princip bara Happiness som påminner om något som har med lycka att göra och inte ens den är egentligen särskilt überpositiv i sitt budskap.

It's easy to get turned around I guess
On the road to happiness

För att göra en amatöranalys av Lee Anns känslomässiga tillstånd år 2005 skulle jag nog våga hävda att hon kände sig lite nere. Men den bästa musiken kommer ju sällan ur lyckorus utan snarare från de lite mörkare dagarna i livet.

Nu ska jag försöka sluta överanalysera denna skiva (hon kanske mådde prima och fejkade all denna bitterhet) och fokusera på musiken, som förövrigt är helt fantastisk.

Egentligen har inte Womacken någon extremt bra sångröst men hon har ett helt eget sound som är sådär snyggt nonchalant, på gränsen till falskt. Denna röst passar ypperligt till hennes deprimerande texter, oj nu gled jag visst in på det temat igen. Jag kan faktiskt inte riktigt sätta ord på vad det är som är så fantastiskt med hennes musik. Jag vet dock att There's More Where That Came From, I May Hate Myself In The Mornin, He Oughta Know That By Now och Twenty Years And Two Husbands Ago är sinnessjukt(!) bra countrylåtar.

Så för att sammanfatta: Lee Ann Womack är en lätt deprimerad medelålders kvinna med en halvtaskig sångröst som råkat göra ett av 2000-talets bästa countryalbum.

recension: alan jackson - freight train

Alan Jackson är en av countryns absolut största, i dubbla bemärkelser. Han är 195 cm lång och har gett ut SJUTTON album. Han är dessutom förmodligen den enda mannen på jorden som passar i mustasch. Förutom alla dessa positiva attribut är han så där äckligt patriotisk som bara en amerikansk countryartist kan vara. År 2002 fick han en grammy för låten Where Were You (When the World Stopped Turning) som sammanfattar den masspsykos som jänkarna drabbades av efter 11 september-attackerna. Den är fin men svår för alla icke-amerikaner att ta till sig.

Freight Train är alltså Jacksons sjuttonde album och borde enligt mina beräkningar inte vara något direkt nyskapande. Och det hade jag rätt i, det låter ganska så precis som hans andra sexton album. Dock är Freight Train riktigt rackarns bra vilket var en härlig överraskning.

Det hela inleder med Hard Hat and A Hammer som är en typisk Alan Jackson låt. Den handlar om det simpla knegarlivet och hur mysigt det är (Alan har uppenbarligen inga egna erfarenheter på området, att cykla iväg till köttfabriken klockan halvsex på morgonen för att packa korv i nio timmar är sannerligen ingen dans på rosor). Låten är hur som helst bra.

Förutom titelspåret Fright Train och ett fåtal andra låtar är det mest ballader på skivan. Den finaste bland dessa är Til The End som är en duett med den magnifika Lee Ann Womack. Jag gillar också Big Green Eyes som kanske inte är någon fullfjädrad ballad på samma sätt men väldigt trevlig att lyssna på.

Det bästa med Alans Jacksons musik är inte låtarna i sig utan sättet han framför dem på. Han får till en sån härlig känsla i sina låtar som är få artister förunnat. Detta gör även att han kommr undan med en del tramsiga låttexter som jag aldrig hade accepterat från någon annan.

They should have made tail lights blue
So when I see them go
They’ll look the way I do
Just a pale blue glow
They should have made I can’t stay
Sound like I love you
(ur Tail Lights Blue)

Mycket töntigare än så blir det inte.

Betyg 4 (av 5)