Nobelpriset i litteratur går till Bob Dylan(?)

Bob Dylan gick och vann nobelpriset i litteratur. Jag visste inte ens att han tävlade i grenen.

Jag gillar inte Bob Dylan, tycker han är något av en surpuppa. Men några fina låtar har han ju skrivit. Låt oss därför njuta av dem utan hans nasala stämma och helvetiska munspelsanfall i en liten spotifylista jag knopade ihop för ett par år sedan med enkom Dylancovers.

Bob Dylan på nordnorsk live på E&G Teater i Stamsund

I lördags satte jag mig på cykeln och trampade 66 kilometer i västlig riktning, närmare bestämt till den lilla pittoreska byn Stamsund. Där skulle Johan Aarstein och Ida Løvheim bjuda på Bob Dylan på nordnorsk, men det visste ni säkert redan eftersom ni följer min blogg lika slaviskt som ni jagar Pokémons (kan någon snälla förklara vad det är för trams?).

Jag var på plats i Stamsund i strålande sol hela 6,5 timmar före konsertstart. Gott om tid att spionera på Johan och Ida som drack öl (mitt på blanka dan!) på stans enda krog Skærbrygga. Själv intog jag en mer sofistikerad rätt, våffla med brunost och syltetøy. 

Där sitter de!

Diverse timmar senare drog konserten igång. Både Ida och Johan såg så där härligt mosiga ut som bara skandinaver kan när de vistats en dag i solsken, och dessutom ersatt en måltid med en öl. Johan verkade också glömt kammen hemma vilket gav extra krydda till hans dagdrickarlook. I övrigt var han dock stilig i skjorta och väst. Ida likaså i gul sommarklänning. 

När de väl började spela kunde man dock bry sig mindre om deras yttre, för blir man inte berörd av Dylans visor klädda i det karga nordnorska språket så har man något allvarligt fel på känsloregistret, kanske lider man av en neuropsykiatrisk störning. 

Johan och Ida öppnade med bländande "Ikkje tenk mer på det" (Don't Think Twice, It's Alright) och gick sedan från klarhet till klarhet utefter kvällen. De bjöd på musikaliska triumfer och mysigt mellansnack även om den grova nordnorskan ibland är svårtolkad, till och med för en kompetent ferievikar som undertecknad. De hade också den goda smaken att ha en paus mitt i spelningen så man fick tid att tömma blåsan och fylla den igen med mera öl, circle of life.

Höjdpunkter var "Alltid välkommen hos mæ" (Queen Jane Approximatly), "Æ vill ha dæ" (I Want You), "Blåe øya hjælp dæ Ikkje nu" (It's All Over Now Baby Blue) och "Subterranean Homesick Blues" som gjordes på orginalspråket engelska.

Kvällen avslutades med rungande, väl värda, applåder och obligatoriskt extranummer. Den skönsjungande duon bjöd på en av de finaste spelningarna jag någonsin varit på. Platsen och det fina sällskapet i form av goda vännerna Eva och Sune bidrog kanske också till succén.

Bob Dylan på nordnorsk verkar tyvärr bara finnas på Youtube och i liveformatet. Så jag anbefaller er alla att helt enkelt ta flyget/tåget/båten upp hit och se de lira i till exempel Svolvær 21 september.

Ida og Johan.

Johan Aarstein & Ida Løvheim - Bob Dylan på nordnorsk

Jag läste idag i Våganavisen om den unga musikanten Johan Aarstein som ihop med Ida Løvheim sjunger Bob Dylan på nordnorska. Tydligen har de gjort stor succé här i Norge med sina tolkningar av Bobbys legendariska hits.

Tyvärr finns de inte på Spotify men på Youtube, och är ni lika korkade som jag och väljer att spendera er sommar över polcirkeln så kan ni se dem spela i Stamsund på Lofoten nästa lördag, 23 juli.




Ja så här låter alltså nordnorska människor, som man korsat en islänning med den gnälligaste Närkebon man kan hitta.

Saturday Night Spotify

Jag har klippt ihop en lista på spotify med låtar som jag diggat sista tiden. Den listan är döpt till nåt så töntigt som den lyser gul i septemberdunklet. Varför det undrar ni då. Jo, jag avslutade min första skrivuppgift så på den flotta skrivarkursen jag precis börjat. Jag är rätt så kass hittills så den dikten ska jag låta er slippa. Men nog tjabbat om den herregud!

Här är listan på de fina låtarna.

Och så en obehagligt nära närbild på mig för stämningens skull.

Cat Power - Sun

Cat Power, eller Chan Marshall, eller Charlyn Marie Marshall som hon egentligen heter om vi ska vara petnoga, har varit en personlig favorit i ett par år. Jag fick upp ögonon för henne i och med hennes cover av Bob Dylans "Stuck Inside of Mobile With the Memphis Blues Again" som florerade i filmen om hans liv I'm Not There från 2007. Den filmen var så bra att pappa somnade på biografen, jag tyckte väl inte att den var riktigt så bra.

Nu har katten i alla fall släppt en ny och fräsch skiva. Jag sticker ut hakan och påstår att det är årets popalbum!

Chan spelar alla instrument själv på Sun vilket ju är att krångla till det för sig men det låter onekligen bra. Dessutom har hon den vassaste poprösten i modern tid. Det är väl mycket den som är hennes signum och den låter fantastisk på nya plattan. Allra bäst kommer den fram på den elva minuter långa "Nothin' But Time". En riktigt inspirerande poplåt som, trots att den är en sisådär sju minuter onödigt lång, sätter sig rakt i hjärteroten.

"It's up to you to be a superhero, it's up to you to be like nobody. You ain't got nothing but time, and they ain't got nothing on you."

Andra favoriter är fina "Cherokee", "Ruin", "Manhattan" och "Peace and Love".

Sun får 5 katter av 5 möjliga!

Bob Dylan: 70 år och en dag!

Igår fyllde han alltså 70 år, Bobby.

Jag tycker han har skrivit en hel del fina sånger men tycker att hans röst är ganska jobbig att lyssna på. Vissa tycker dock han är alla tiders, som Cat Power till exempel. Hon skrev 2007 den här magiska låten som en hommage till sin idol Bobby.



Hon har också gjort en del läckra Dylan covers som till exempel I Believe In You och Stuck Inside Of Mobile With The Memphis Blues Again. Hon är i största allmänhet en rätt så fantastisk människa. Men det tar vi en annan gång.

Bob Dylan på gasverket i Köpenhamn

I fredags snörade jag på mig kulturskorna riktigt ordentligt och gick på teaterkonsert i Köpenhamn. Innan den hann jag med glyptoteket (kultur i kvadrat!) och den lille havfruen som tyvärr var lite av en besvikelse men det är fortfarande väldigt roligt att säga på överdriven danska. Ett språk som jag förövrigt behärskar ungefär lika bra som stamspråken i Uganda, alltså inte alls.

Konserten som ju var av arten teater började ytterst suspekt. Diverse frälsningsarmésoldater intog scenen och drack kaffe. Vi fattade ingenting. Man hann för ett ögonblickssekund tänka att detta kommer bli en meget lang aften. Men så fort sången drog igång kändes allt bättre, det här var ju proffsiga musiker.

Cirka 30 Bob Dylan-klassiker revs av under konserten. Förmodligen fanns där någon slags story inbakad i dessa texter men den gick förbi mig. Det gjorde inte så mycket dock för kvällen var högst underhållande ändå. Några av artisterna/skådisarna var riktigt härliga i både sång och allmän framtoning. Särsilt fastnade jag och mina medresenärer för Claus Hempler. Jag tyckte också Liv Lykke var kompetent. Men framförallt gillade vi alla galna specialeffekter. Se här bara på den inbjudande trailern.



Värt att nämna i sammanhanget är också att konserten ägde rum i en härlig lokal som ju tidigare varit ett gasverk (därav namnet). Det låg i en hipp del av Köpenhamn där mina små obildade tassar aldrig tidigare vandrat. Delen hette Østerbro och där vore det fint att leva.

Helt plötsligt stod det bara där, gasverket.

Teraterkonsert: Bob Dylan får 5 (av 5) i betyg. Åk och se!

Eller snåla och lyssna på spektaklet på Spotify.

jakob dylan - women and country

Just nu diggar jag Jakob Dylans senaste Women and Country. Mest för att han råkar vara Bob Dylans son men även för att han likt sin pappa är en rätt kompetent musiker. Jag gillar framförallt Nothing But The Whole Wide World, Down On Our Own Shield, Everybody's Hurting och They've Trapped Us Boys.

Musikstilen är typ smågubbig folkrock, alltså inte särskilt upphetsande. Dylan Jr har dock något visst i rösten som håller en kvar.