Jills veranda säsong 4 avsnitt 4: Shima Niavarani

Jills Veranda är tillbaka i rutan sedan ett par veckor. Men jag är fortfarande hopplöst efter på den här bloggen (och i livet som helhet) men jobbar på ett mer frekvent bloggande.

Tacksammare gäst än Shima Niavarani kunde inte Jills veranda-redaktionen få. Energiknippet från Upplands Väsby gjorde någonting med den vanligtvis så stela Jill. Det var uppsluppen stämning från början till slut. Jag kunde inte tro mina ögon!

Shima var precis lika skeptisk till den amerikanska livsstilen som samtliga föregående gäster varit, men hon hade en ödmjuk inställning till att människor tycker olika och föll inte i fallgropen att totaldissa de lustiga amerikanerna. Dessutom kunde hon prata engelska som en vettig människa. Skulle det verkligen behöva dröja fyra säsonger för Jill att hitta en gäst som behärskade det exotiska språket?

Jill och Shima bjöd på en hyvens timme. Lite allvar, lite sång och lite flams. Statlig television när den är som bäst. Som grädde på moset sjöng Shima också som en gudinna.

Hatten av!

Love at first sight.

Jills veranda säsog 3 avsnitt 5: Ana Diaz

Ana Diaz gästade förra onsdagen Jills Veranda. Först idag orkar jag klämma ur mig en rapport. Jag har således kommit totalt i otakt eftersom det redan hunnit komma ut ett nytt (en ny?) episod. Men då var jag upptagen med att dricka Ling Gin ur små julkulor så inte heller det programmet kommer det rapporteras om i anständig tid.  

Temat för Diaz afton var i alla fall psykisk ohälsa/missbruk/elände. Underhållningsvärdet var lika med diddly squat. Produktionen har verkligen en förmåga att sjabbla bort sina intressanta gäster. För trots att jag bara tittade med ett halvt öga så tyckte jag mig ändå uppfatta att Ana Diaz verkade vara en ganska intressant person eller var det bara det rosa håret som skapade den illusionen. Det kommer vi aldrig veta säkert.

Jill och hon sjöng ganska fint ihop i alla fall men resten av showen var något av en snoozefest.

Betyg: 2,5 (av 5) och då är jag generös på grund av jul.

Ana Diaz

Jills veranda säsong 3 avsnitt 4: Lisa Nilsson

I säsongens fjärde avsnitt gjorde vi ett djupdyk i Amerikas tvivelaktiga moral. Gästen Lisa Nilsson var på krigsstigen och ville ställa abortmotståndare och rasister mot väggen. Hon blev dock snabbt varse om att det inte går att diskutera med amerikaner.

Inför första mötet med abortmotståndaren Jennifer Hicks var Lisa Nilsson "kräkfärdig". "Bra!" sa Jill. Det var en härlig revolterande stämning i luften. Efteråt var tongångarna mer molokna, Lisa och Jills budskap föll inte direkt i god jord hos de efterblivna abortmotståndarna som mest varit upptagna med att visa upp små fosterreplikas.

Jill muntrade upp Lisa med mat och shopping. Sedan åkte de och hälsade på Carlene Carter. Man kunde riktigt se Lisa Nilssons lättnad över att besöka en normal människa. Carter berättade om sin uppväxt och livet som ensamstående. Det hela var väl inte superspännande men säkert en bra grund att vila på inför kommande mötet med rikspuckot James Edwards.

James Edwards är radiopratare och rasist och mån om att hålla raserna isär. Det blev givetvis svårt att bemöta hans lustiga argument. Tillslut gav de också upp och "agreed to disagre".

Lisa Nilsson visade sig vara en tacksam gäst. Årets hitills bäsa program!

Betyg: 3, 5 (av 5)

Sisters from different misters.

Jills veranda säsong 3 avsnitt 3: Dregen

Jillbill gästades i veckan av hårdrockaren Dregen. Jag har verkligen inte mycket till övers för hårdrock, jag tycker ljudet av en människa som harklar upp ett expektoratprov är trevligare. Men Dregen är svår att tycka illa om, trots hans sopiga musiksmak.

Ännu en gång lyckades dock produktionen med konststycket att få en mysig gäst att försvinna in i pretentiösa upptåg. Som det evighetslånga besöket på Third Man Records.

Övriga ”höjdpunkter” var Dregens möte med musikern Jeff Bates som ingen människa hört talas om men som i egenskap av före detta missbrukare passade som handen i handsken i detta märkliga underhållningsprogram.

På en mer positiv not var Jill och Dregens version av ”Oxycontin Blues” säsongens hittills bästa. Alltid nåt.

Betyg: 2,5 (av 5)

Dregen och Jill.

Jills veranda säsong 3 avsnitt 2: Mia Skäringer

Säsongens andra program började på en ovanligt glad not. Solen sken över Nashville och härliga Mia Skäringer var på besök hos Jill och hennes pampiga veranda.

Här fanns hopp om ett riktigt underhållande program. Men det är som producenten satt någon form av maxgräns på god stämning. För kort in i programmet byttes den uppsluppna starten mot ett djupdyk in i misärens ”underbara” värld. Jill tog med Mia till den urfattiga gamle kolgruvestaden Wilder. Där levde folk på bidrag och amfetamin. Jill hade ordnat med en guide eftersom invånarna annars kunde vara svåra att komma nära. Plötsligt kändes det som man hamnat i Mitt i naturen. Trots det lustiga upplägget visade sig Jill ha en talang som samtalspedaggog till de problemfyllda Wilderborna. Med sin patenterat raka intervjustil fick hon den skygga arten att öppna upp sig otippat mycket.

Mia var påtagligt tagen efteråt. Men som man bäddar får man ligga. Säger man till Jill att man vill utforska ”stad och land” så får man räkna med att plötsligt finna sig i en situation där man försöker trava igång ett samtal om framtidstro och drömmar med ett gäng människor som sedan länge gett upp.

Efter detta alldeles för långa studiebesök lättades stämningen upp något med fiddle jam och tatuering. Men jag kan inte låta bli att tänka vilket fantastiskt roligt program det skulle kunnat bli om man bara hade släppt pretentionen och bara unnat sig en mysig timme med en av Sveriges roligaste kvinnor.

Kanske hade Mia till och med varit den perfekta side kicken till Jill. Jag har nämligen inte hört ett ord från Jills folk efter att jag förra veckan sökte tjänsten.

Betyg: 3,5 (av 5)

Bra tv!

Jills veranda säsong 3 avsnitt 1: Maxida Märak

Välkommen till en ny säsong av Jills veranda. Verandan är ny men i övrigt är programmet det samma. Producenten har således inte läst min blogg och tagit till sig av de tips jag gett för ett mer underhållande program. Så här kommer de igen: Mer sprit!

Nu till kvällens avsnitt som gästades av Maxida Märak. Rapartisten som byggt en karriär på att vara arg same. Jill var uppfriskande ärlig i sin totala okunskap på området och ödmjuk i sin vilja att lära sig mer. Jag kände dock att temat stod mig upp i halsen redan en kvart in i programmet. Då hade Maxida träffat sin amerikanska motsvarighet, rapparen och indianen Yonasta Lonewolf och vi hade fått bekräftat att Jills intervjuteknik fortfarande är under all kritik. Stämningen vid frukostbordet var stel som en pinne. Det verkade dessutom som det var plastmat på tallrikarna för varken Jill eller Maxida rörde maten.

Maxida gjorde ändå det bästa av den tv-timme hon blivit tilldelad. Snackade orättvisor med diverse indianer, festade på moonshine (mer sånt Jill!) med ett gäng hillbillies och sjöng fint i sina musikaliska nummer.

Ändå var det ett tämligen segt program. Jag tror Jill skulle behöva en festlig sidekick, jag föreslår mig själv.

Betyg: 2,5 (av 5)

Maxida och Jill.

Jills veranda säsong 3

Med skräckblandad förtjusning mottog jag i morse nyheten att Jills veranda återkommer för en tredje säsong.

Idag släpptes också gästlistan (vilket egentligen var själva nyheten) som bjuder på en del intressanta namn. Maxida Märak till exempel. Samen som kombinerar renskötsel, aktivism, musik och lite allt möjligt mellan himmel och jord. Hon har dessutom i och med megaunderskattade plattan Mountain Songs and Other Stories visat sig ha en känsla för Bluegrass.

I övrigt kan vi hälsa Lisa Nilsson, Mia Skäringer, Dregen, Ana Diaz och Erik Lundin välkomna till den patologiskt stela stämningen på Jills veranda.

Jag ser med sund försiktighet fram emot säsong 3. Premiär i november.

Jills verandapatenterad osynkad sinnesstämning.

Jills veranda säsong 2 avsnitt 6: Annika Norlin

Säsongens sista Jills Veranda bjöd på dålig stämning, nervösa gäster, dryck i oproportionerligt stora glas och musik i världsklass. Men vi tar det från början och ser till att inte missa något tillfälle till hån.

Gäst för dagen var Annika Norlin, den härliga norrländskan som släppt album under namnen Säkert! och Hello Saferide. Jag har alltid gillat Annika och tycker hon skrivit ett par fantastiska låtar genom åren, till exempel "Får jag", "Det här är vad dom säger", "The Crawler" och "Anna". Mina förväntningar på seriefinalen var därför något upptrissade och det blev också lite av ett antiklimax när  Annika landade i countryns mecka Nashville. Dessutom en dag försenat på grund av åska vilket genererade långa suckar från Jill som var så sorgsen över detta att man kunde trott Annika störtat i Atlanten.

Trots den försenade ankomsten tog man inte tillfället i akt att slopa den fåniga bucketlistan där gästerna skriver ner vad dom vill uppleva i Nashville. Annika ville träffa låtskrivare, uppleva någon typisk amerikansk söder tradition och utforska jämställdheten inom countryn.

Men man ska vara carefull what you wish for hos Jill för det resulterade i att Annika tvingades sjunga sin "I Was Jesus" inför ett gäng konservativa (=amerikanska) låtskrivare. Ångesten i Annikas ögon gick inte att ta miste på, jag drar mig också till minnes att hon likt en underbetald sköterska före nattpass sa "jag vill bara få det överstökat".

Uppträdandet gick ändå bra och ett par i publiken tyckte till och med det var riktigt bra, alternativt var de betalda av SVT att säga så.

Programmet bjöd också på en träff med Gabriel Kelley som är aktuell med sin debutplatta och den gamle uteliggaren Doug Seegers tittade senare förbi på verandan. Jill och Annika begav sig också till ett fik där före detta prostituerade jobbade och fick hela deras brutala historier slängda i knät, minns inte att Annika hade det på sin bucket list men så kan det gå när man hänger med spontana Jill.

Det hände en annan konstig grej också. Jill drog med Annika på hästkapplöpning där man skulle vara lite tjusig i stora hattar. Annika var sur som ett bi under hela vistelsen, hon kände inte att hon hörde hemma bland alla dessa southern belles. Hon försökte få igång en diskussion om feminism men frågan verkade inte ens landa hos de storhattade damerna som bara var glada över att ha på sig fina hattar och titta på hästar. Kanske har de ändå i sin totala ignorans nått längre i jämställdhetskampen, eller åtmnstone i livet som helhet eftersom de verkade genuint lyckliga till skillnad från den sammanbitna Annika.

Grejen med en fullständigt malplacerad feminist i södern hade kunnat bli betydligt roligare TV än så här. Slutnumret "Waitin' Around To Die" på godståget med Jill, Annika och Gabriel var dock säsongens bästa.

Betyg: 3 (av 5)

Inte ens en liten hatt kunde hon ta på sig.

Jills veranda säsong 2 avsnitt 5: Adam Baptiste

Igår var det hiphoptema på Jills Veranda. Adam Baptiste, också känd som ADL, gästade Jill och hennes störigt perfekta lynne. I hiphopsvängar betyder kanske ADL någonting, i vården är det ett sällsynt inslag då arbetsterapeuten plötsligt arbetar.

Baptiste visade sig vara en hyvens grabb med glatt humör och stor nyfikenhet på countryn. Tyvärr hade Nashville drabbats av en något svensk väderlek under hans besök, det såg ut som oktober i Växjö. De deppiga besöket hos de PDST-drabbade krigsveteranerna som lärde sig spela gitarr förstärkte också den sorgsna stämningen .Temat för programmet var patriotism vilket så klart måste dyka upp förr eller senare i ett countryprogram, tyvärr får den amerikanska überpatriotismen alltid mig att må lite illa.

I övrigt känns det inte riktigt som programmet lyfte. Jag hade till och med svårt att titta på det, började diska och ha mig mitt i. Kanske missade jag massa kul men om man inte fångas under första 20 minuterna så får det väl ses som ett misslyckande hos producenten, inte hos mig.

Som alltid var musiken top notch och Jill och Adams röster gjorde sig som ler och långhalm ihop. Både Dolly Partons "The Grass Is Blue" och veckans temalåt "American Remains" av The Highwaymen var riktiga små pärlband av toner.

Betyg: 2,5 (av 5)

Je suis ADL.

Jills veranda säsong 2 avsnitt 4: Jerry Williams

Jills veranda mottog i veckan nationalikonen Jerry Williams. Ett uppfriskande gästval kan jag tycka då det ju varit på tok för mycket kredd på den där verandan under hösten.

Jerry och Jill välkomstskålade i mojito och whisky och kemin mellan de båda var för ovanlighetens skull riktigt lättsam. Den goda stämningen fortsatte dagen därpå med jive över amerikanska pannkakor. Jill försökte lära sig den ädla konsten men dans är helt uppenbart inte hennes starka sida, såg mer ut som hon fick ett EP-anfall.

Efter denna dansanta förnedring hände ingenting förrän det blev kväll och Jill tog med Jerry på ett party ute i buschen där det bjöds på grillat och gammal musik. Jag börjar misstänka att dessa übermysiga fester produceras av Jills Veranda för så där trevligt kan väl folk inte ha det i verkliga livet?

Resten av showen bjöd på både det ena och det andra. Det gymmades och åktes motorcykel. Jill hälsade också på självaste Emmylou Harris i ett ovanligt hjärtligt möte för att vara en sådan superstar. De sjöng "Love and Happiness" ihop och det var faktiskt väldigt fint.

I slutscenerna fick Jerry sjunga den låt han haft med sig, Don Gibsons "Sea of Heartbreak", live på Nashville Palace.

Trots att Jerry Williams väl känns så ute som en människa kan vara så skapade han och Jill riktigt myspysig tv-underhållning.

Betyg: 4 (av 5)

I can jive I can jive!!!

Jills veranda säsong 2 avsnitt 3: Veronica Maggio

Vi är nu framme vid del tre av det omåttligt populära programmet Jills veranda. Här kommer en knivskarp analys från din favoritcountrybloggare.

Veronica Maggio var veckans gäst och fick alltså den stora äran att göra Nashville med Jill. De två började sitt äventyr med en konsert nere i city med den okrönta honky tonk-drottningen Sarah Gayle Meech. Veronica var föga imponerad och tyckte mest det lät som dansbandsmusik på engelska. Efter spelningen växlade Sarah ett par ord med Jill och den svårflörtade Veronica. Hon rekommenderade att de tog sig en tur till Santas Pub i utkanten av stan för lite simpel underhållning med karaoke och bärs, kanske hade även hon noterat att hela produktionen verkar ha lite av en pinne i röven.

Sagt och gjort, Jill och Veronica gav sig iväg i Jills enorma bil till denna festliga bar som är juldekorerad året runt. Av någon märklig anledning var de båda helt uppstressade av denna simpla karaokeafton. Veronica var så nervös att hon hade ångest, ett något starkt ordval kan jag tycka men de var så hon uttryckte sig, flera gånger till och med. Jill tyckte snarare att det var under hennes värdighet att stå och sjunga till en karaokemaskin. Sällan har jag sett två till synes kraftfulla kvinnor framstå så fjompiga på bästa sändningstid. Vill jag se kvinnor stressa upp sig över småsaker kan jag kliva in i valfritt fikarum på jobbet, jag känner inget behov av att lägga tv-licensen på det.

Efter denna märkliga scen blev det lite countryshopping och Veronica fick en ridlektion av mannen som kunde tala med hästar trots att han hade en stor wienerkorv till mustasch rätt över munnen.

Ett högst tvivelaktigt program fick ändå ett värdigt avslut när Jill och Veronica sjöng "Miss Ohio" och inga mindre än Gillian Welch och Dave Rawlings satt i publiken.

Trots ett gott slut blir betyget lågt: 2,5 (av 5)

Tänk om programmet varit såmysigt som det här ser ut.

Jills veranda säsong 2 avsnitt 2: Joel Alme

Igår var det onsdag och det var dags för ännu ett djupdyk i Sveriges vackraste smilgropar. Den natursköna Jill Johnson hade denna veckan bjudit in popsnöret Joel Alme för någon slags antisemester i Nashville. Temat för programmet var eländes elände.

Men Joel får kanske skylla sig själv eftersom han på sin bucket list (detta fåniga inslag där gästerna ska skriva ner ett par saker som de hemskt gärna vill uppleva under sin tid i Nashville, men som vi alla förstår är gravt styrt av en producent som försöker få lite spridning på programmens innehåll) skrev ner att han ville träffa någon från samhällets utkant.

Denna knasiga önskan resulterade i inte mindre än två besök till det lokala fängelset för den gode Joel. Första gången fick han sitta med och jamma med ett gäng fångar som hade sångstund. Det var ett fint möte men det kändes som den scenen höll på i en evighet.

Efter denna visit blev det snäppet lättsammare stämning då Jill tog med Joel till ett klassisk picking party. Där bjöds man på spontansång, banjoplock, öl och grillat. Det var kanske så nära man kommer himmelriket på jorden. Men det hade ju också vissa likheter med korridoren där esteterna höll till i skolan med deras jävla stämsång och plötsliga trubadurutfall så jag är kanske ändå lite kluven inför fenomenet.

I slutet av programmet var det dags för ytterligare en tripp till fängelset. Denna gången åkte Jill med, hon och Joel skulle framföra "Rainbow Road" ihop. Jill försökte smälta in i en elegant fängelsedräkt, men missade målet helt då fångarna sedan länge gått över till enfärgade orangea byxor och blusar.

Sången var som vanligt från Jills sida magnifique. Joels sångstil har jag svårare för men det var ändå svårt att värja för den sympatiske Göteborgssonen som för första gången korsade Atlanten.

Programmet var onödigt insnöat på det deppiga temat men Joel var mysig och Jill var snäppet mer avslappnad än vad man är van vid. Det var dock på tok för lite verandahäng för ett program som heter Jills veranda. Och den där töntiga berättarrösten i början skulle jag kunna döda med mina bara händer.

Betyg: 3 (av 5)

Orange is the new black.

Jills veranda säsong 2 avsnitt 1: Seinabo Sey

Jill Johnson är tillbaka i rutan med sin omåttligt populära serie. Verandan är ny men allt annat är sig likt. Jill och hennes perfekta käklinje tar emot en gäst per program som har med sig en countrylåt som  ska överanalyseras. Det blir också utflykter i Nashvilleområdet med omnejd.

Säsongens första gäst var souldrottningen Seinabo Sey. För mig en tämligen ny bekantskap. Men vilken trevlig bekantskap sen! Seinabo visade sig vara den ödmjukaste av människa. Hon anlände sent en kväll och hann knappt svälja sin välkomsöl innan Jill tvingade med henne till kyrkan för att sjunga "Oh Happy Day" inför hundratals jesusfreaks. Det var programmets höjdpunkt för trots stor nervositet hos den unga soulstjärnan så lyckades hon charma hela körka.

Därefter blev det diverse lunchar/middagar/barhäng med allvarliga samtal om tro och religion och annat trist. Det var en rejäl överdos av stilla samtal programmet igenom. Lite mer action hade inte skadat.

Om jag vore producent hade jag bjudit in ett par gäster åt gången och fyllt på glasen så fort de var tomma. Men det är ju inte Pluras veranda vi tittar på.

Man måste ändå älska de vackra Tennesseevyerna och trots att Jill är stel som en pinne i sin programledarroll så klär hon fantastiskt i poncho och hon kan sin countrymusik. Vilket hon fick bevisa i slutminuterna när hon och Seinabo sjöng "Go Rest High On That Mountain" ihop, inte ett öga torrt.

Premiärprogrammet får 3 (av 5) i betyg.

Jills nya veranda.

Kerstin ser på TV: Jills veranda avsnitt 6

Jag har missat avsnitt 4 och 5 av den hajpade SVT-produktionen, till mitt försvar har jag ingenting att komma med. Kanske är jag helt enkelt inte så frälst av serien som jag gärna skulle vilja vara.

Hur som helst, sista avsnittet såg jag i alla fall. Gästen för dagen var Magnus Carlsson från Weeping Willows, en genomsympatisk grabb som är svår att inte gilla trots att han pratar störig stockholmska, är lite slibbigt lönnfet och klär sig som en gubbe.

Programmet i sin helhet var ganska segt men rent musikaliskt var det ju en riktig fröjd. Jill och Magnus snubblade på en hemlös trubadur och följde med honom "hem" till härbärget där han spelade upp en egen låt som visade sig vara sjukt bra. Jag kan riktigt se framför mig hur producenterna gned sina händer i förnöjdsamhet över hur bra TV detta skulle bli, och visst det blev det. Men Jills och Magnus överdrivna faschination av Douglas Seeger, som den hemlöse hette, kändes ändå lite krystad.

Ett besök i Johnny Cashs gamla stugstudio hanns också med. Där lirade sedan Jill, Magnus och Douglas in den fina låten.



Kvällens betyg: 3,5 (av 5)

Om Jill får till en andra säsong på verandan rekommenderar jag alkohol, alternativt någon annan avslappnande drog att ta till under inspelningarna. Det har ju varit på tok för pretentiöst för att bli riktigt underhållande.

Kerstin ser på TV: Jills veranda avsnitt 3

På pappret såg onsdagens program inte särskilt intressant ut, rapparen Skizz skulle gästa programmet. För det första gillar jag inte rapmusik och för det andra så såg den där Skizz ut som en riktig tönt ju. Men grabben visade sig ha en hel del bakom pannbenet och verkar ju också vara genomsnäll enda in i märgen.

Jill däremot hade en dålig dag. Det kändes väldigt stelt stundtals, speciellt i början.

Rent musikaliskt var det glatt överraskande att höra Richard (som Skizz ju egentligen heter) sjunga. Jag tycker han hade en härlig röst, riktigt murrig och mysig. Han hade valt "Jolene" (!) som countrylåt att framföra ihop med Jill. Han gjorde det med någon slags feministisk agenda vilket ju va gulligt.

Vi fick också besöka en trailer park och träffa amerikanska fattiglappar men Jill vågade inte först för hon var rädd att nån skulle kasta en smutsig nål på henne eller nåt. Men efter att Richard berättat om den familjära stämningen i parken vågade hon sig dit för att framföra "Crazy Girl" ihop med Richard.



En lite seg show men ändå värt tv-licensen. Betyg: 3,5 (av 5)

Kerstin ser på TV: Jills Veranda avsnitt 2

Jag var ju inte helt begeistrad i Jills premiärprogram i förra veckan. Men i avsnitt 2 tycker jag det tog sig litegrann. Kakan Hermansson gästade verandan och hon är ju ett härligt stycke människa. Det är dock lite oklart vad hon egentligen gör men enligt Wikipedia är hon en svensk programledare, komiker, DJ och klubbarrangör.

I sedvanlig ordning bjöds det på verandamys och finfin musik. Själva huvudnumret bestod igår i Emmylou Harris klassiker "Red Dirt Girl" som Kakan också uppträdde med i körka. Men mitt favoritögonblick var när Jill sjöng "Mama He's Crazy" för Kakan. Inte ett öga tort.



Chely Wright gled också förbi verandan och sjöng en låt och pratade om livets hårda dagar. Hennes album Liftet Off The Ground från 2010 rekommenderas varmt.

Ett klart lyft från premiären! Betyg: 4 (av 5)

Kerstin ser på TV: Jills veranda avsnitt 1

I onsdags var det premiär för det hajpade TV-programmet Jills veranda på Sveriges television. Om ni legat i koma i veckan eller på annat sätt missat vad all the fuzz is about så går programmet ut på att Jill Johnson bjuder in musikgäster till sin veranda i Nashville och så småmyser dom över musik, lemonad i burk och annat. Första gästen var Titiyo.

Det var ju helt klart en trevlig timme framför tv:n, och för en människa som gillar countrymusik så var det ju extra trevligt. Men trots all fin musik och läckra Tennesseevyer var det något som inte riktigt klaffade, det var lite stelt mellan varven där på verandan tycker jag. Förmodligen skulle de hinkat i sig lite mer alkohol, det brukar ju bli bra tv då. Jag tänker till exempel på Pluras kök och Paradise Hotel.

Titiyo är ju tyvärr också ovanligt ointressant som artist och människa tycker jag. Men visst gjorde hon och Jill en fin cover av "Color Him Father" tillslut. Och Gillian Welchs "Orphan Girl" går ju bara inte att klanta till hur mycket man än försöker.



Nästa vecka gästar Kakan Hermansson verandan. Det blir säkert lite mer uppsluppet då. Och så blir det såklart en lite småsur recension efteråt här på bloggen.

Första avsnittet får: 3 (av 5)