Jills veranda säsong 2 avsnitt 6: Annika Norlin

Säsongens sista Jills Veranda bjöd på dålig stämning, nervösa gäster, dryck i oproportionerligt stora glas och musik i världsklass. Men vi tar det från början och ser till att inte missa något tillfälle till hån.

Gäst för dagen var Annika Norlin, den härliga norrländskan som släppt album under namnen Säkert! och Hello Saferide. Jag har alltid gillat Annika och tycker hon skrivit ett par fantastiska låtar genom åren, till exempel "Får jag", "Det här är vad dom säger", "The Crawler" och "Anna". Mina förväntningar på seriefinalen var därför något upptrissade och det blev också lite av ett antiklimax när  Annika landade i countryns mecka Nashville. Dessutom en dag försenat på grund av åska vilket genererade långa suckar från Jill som var så sorgsen över detta att man kunde trott Annika störtat i Atlanten.

Trots den försenade ankomsten tog man inte tillfället i akt att slopa den fåniga bucketlistan där gästerna skriver ner vad dom vill uppleva i Nashville. Annika ville träffa låtskrivare, uppleva någon typisk amerikansk söder tradition och utforska jämställdheten inom countryn.

Men man ska vara carefull what you wish for hos Jill för det resulterade i att Annika tvingades sjunga sin "I Was Jesus" inför ett gäng konservativa (=amerikanska) låtskrivare. Ångesten i Annikas ögon gick inte att ta miste på, jag drar mig också till minnes att hon likt en underbetald sköterska före nattpass sa "jag vill bara få det överstökat".

Uppträdandet gick ändå bra och ett par i publiken tyckte till och med det var riktigt bra, alternativt var de betalda av SVT att säga så.

Programmet bjöd också på en träff med Gabriel Kelley som är aktuell med sin debutplatta och den gamle uteliggaren Doug Seegers tittade senare förbi på verandan. Jill och Annika begav sig också till ett fik där före detta prostituerade jobbade och fick hela deras brutala historier slängda i knät, minns inte att Annika hade det på sin bucket list men så kan det gå när man hänger med spontana Jill.

Det hände en annan konstig grej också. Jill drog med Annika på hästkapplöpning där man skulle vara lite tjusig i stora hattar. Annika var sur som ett bi under hela vistelsen, hon kände inte att hon hörde hemma bland alla dessa southern belles. Hon försökte få igång en diskussion om feminism men frågan verkade inte ens landa hos de storhattade damerna som bara var glada över att ha på sig fina hattar och titta på hästar. Kanske har de ändå i sin totala ignorans nått längre i jämställdhetskampen, eller åtmnstone i livet som helhet eftersom de verkade genuint lyckliga till skillnad från den sammanbitna Annika.

Grejen med en fullständigt malplacerad feminist i södern hade kunnat bli betydligt roligare TV än så här. Slutnumret "Waitin' Around To Die" på godståget med Jill, Annika och Gabriel var dock säsongens bästa.

Betyg: 3 (av 5)

Inte ens en liten hatt kunde hon ta på sig.

Stockholm Music & Arts

I helgen vankades pretentiös musik- och konstfestival på Skeppsholmen i Stockholm. Det var ett tvådagarsevent men ingen människa orkar väl två dagar av svår pop på raken så sveriges vassaste countrybloggerska närvarade enbart på lördagen.

Men det var inte så bara! För trots att line upen verkligen inte var min musikaliska kopp av te var jag otippat nöjd när jag traskade därifrån, men vi tar det från början.

Jonathan Johansson, poppinglan från Malmö, hade redan kommit igång på den stora scenen när vi lite nonchalant svepte in på festivalområdet tidig eftermiddag. Solen gassade och inte ens Jonathan kunde förstöra denna ljuvliga känsla av värmande solstrålar mot huden, en känsla man varit tämligen rånad på denna pissiga svenska sommar.

Jag är alltså ingen stor beundrare av Jonathan Johansson, har dock knappt lyssnat på hans musik utan enbart dömt honom på hans dryga utstrålning. Trots ett onödigt stort självförtroende från hans sida (kanske är jag bara avis?) var det inte helt fel att dricka öl i solen och lyssna på när han väste fram sina bästa hits. Antar att det var hans bästa hits i alla fall, jag har ingen aning.

Näst på tur var pianisten Nils Frahm, eller Nils Frans som jag trodde han hette fram till skrivande stund. Han kommer från Tyskland och spelar alltså piano. I informationshäftet läste man att "Nils Frahm får pianot att måla upp bilder från våra inre som en pensel varsamt doppad i en känslornas palett". Mysigt värre tänkte jag men blev snabbt varse om att Nisse inte bara bara var en pianist utan även någon form av DJ eller vad det nu kallas när man mixtrar oljud och dunkadunka via en stor platta med massa knappar på. Jag var tämligen missnöjd och satt konserten ut helt chockad över att folk verkade gilla det de hörde och såg. Jag förstod sedan på mina festivalkamrater att detta tydligen var riktigt bra. Folks dåliga musiksmak upphör aldrig att förvåna.

Men nog gnällt för efter en musikaliskt trevande start var det dags för Hello Saferide. En artist som jag gillar starkt. Tyvärr hamnade hon mitt i vår matpaus och fick således mest agera bakgrundsmusik, men framåt slutet av konserten letade vi oss fram till scenen. Där hade Maia Hirasawa, som blivit lite av en favorit sedan jag såg henne live för ett par år sedan, dykt upp på scenen som gubben i lådan. De båda sjöng fantastiskt fint ihop! Jag uppskattade även Annikas (hon har ju inte Hello som tilltalsnamn) mellansnack på klingande norrländska. Det var ingen pangshow men åtminstone musik jag gillar och känner igen.

Den goda stämningen rullade vidare med José González. En artist i världsklass som jag av någon anledning knappt lyssnat något på. Men jag har ju inte bott i en grotta så ett par av hans hits har jag snappat upp så klart. José stod lite tafatt på scenen och plonkade på sina nylonsträngar. Konstigt nog var det jättebra.

Men inte lika bra som Tori Amos. Den amerikanska barockpoprockpianisten som slog igenom i början av 90-talet och sedan dess sprutat ut sig plattor och på kuppen fått sig en gedigen beundrarskara. Som vanligt är jag sist på bollen, har aldrig lyssnat på hennes musik, skulle inte känna igen henne på gatan. Men som tur är har man vänner som är hästlängder coolare än en själv som kan upplysa en countrytönt om sånt här.

51-åriga Amos stapplade in på scenen med hjälp av en scentekniker. Högst oklart varför hon inte kunde gå den lilla biten solo. Kanske hade hon helt enkelt matchat sin skumma outfit med för höga klackar. Hon såg ut som hon hade varit och nafsat i Fran Fines garderob.

Men strunt samma hur hon såg ut, spela piano kunde hon, gärna på två samtidigt dessutom. Tydligen är det hennes grej att sitta bredbent på en pianopall mellan en flygel och ett elpiano och spela lite här och där. För de flesta som var på konserten var detta säkert old news men jag var helt blown away, vilken tjej alltså! Att hon sedan sjöng med den mäktigaste stämma man kan tänka sig gjorde ju inte saken sämre direkt.

När Tori väl regerat färdigt på scenen var vi så mätta på festival att vi lämnade området utan att titta bakåt. Thåström skulle upp på scenen härnäst och ingen av oss kunde komma på någon anledning till att stanna kvar och se på det.

Som alltid när man är på populärmusikalisk festival får man ta det onda med det goda. Men denna gång gick det faktiskt inte så många urkassa låtar på varje bra låt. Ett riktigt toppenbetyg!

Kanske var vi festivalens snyggaste besökare.

Spotifylista: januari

Ni har väl inte missat årets första spotifylista? Nu finns i alla fall Knäpper mina fingrar , som listan så fint heter efter Linda Piras hiphopdänga, ute i etern.

Ni bjuds även på fina bitar från Lori McKenna, Zac Brown Band, Ryan Bingham (som precis släppt ny platta!), Nikki Lane och ett par till. Det kan ju dessutom slinka in ytterligare ett par spår om vi har tur. Så det är lika bra att följa listan!