Ikväll var det dags för första matchen i andra rundan. Att begripa sig på handbollsslutspel är svårare än att vinna nobelpris i matematik. Men jag förstod så mycket som att det var en viktig match men inte en måste-match.
Första halvlek var böljande och jämn. Men Sverige fick hela tiden kämpa lite mer för sina mål en de flygande holländarna som lekande lätt skjutsade in bollar i mål medan svenskarna var upptagna med att fira föregående mål. Låt oss diskutera detta fenomen. Jag har märkt att man inom handbollen, framförallt damhandbollen, på senare år börjat fira sina mål som att man välkomnar sin förstfödde. Det är två armar upp, jubelrop och high fives. Ingen människa hinner ju springa hem medan de håller på så. En knyten näve är ett adekvat sätt att fira ett handbollsmål, varken mer eller mindre.
Åter till matchen, som tyvärr glider Sverige ur fingrarna. De har en oförmåga att göra enkla mål och missar alldeles för mycket klara målchanser och då vinner man inte över pigga holländare.
Matchen slutar med holländsk vinst. Om Sverige ska ha någon suck i resten av mästerskapet måste de 1. sätta sina uppenbara målchanser 2. Springa hem efter mål 3. Inte gnälla över att man får en boll i huvudet när man valt att vara handbollsmålvakt.
Matchens lirare: Ingen svensk i alla fall.
 |
| Exakt så här man inte ska hålla på!! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar