Vår resa startade på Växjö centralstation. Men för en av oss var det nära att resan tog slut redan här, Frida hittade inte till spåret. Med någon minuts marginal lyckades hon tillslut koppla att gångbron ledde till rätt spår så ingen fara skedd, bara lite hjärtklappning på mig och Tatiana som förbluffade stod och tittade på detta märkliga resebeteende.
Resten av resan förlöpte betydligt smidigare och vips så var vi framme på vandrarhemmet. Det var en ett rart litet hus inklämt mellan bergsväggar bara ett par stenkast från själva festivalområdet (om man kastar sten jättelångt alltså).
 |
| Förfest på Stigbergsliden vandrarhem. |
Efter lite häng på rummet, ett par klunkar ur pluntan och en bulle piffade vi till oss och begav oss till Slottskogen, där ju festivalen ägde rum. Vi började med lite öl, det var gott, och sen ställde vi oss och lyssnade på Johnossi. Jag tyckte det var så ointressant att jag passade på att kolla mejlen. Där möttes jag av chockbeskedet att Neil Young & Crazy Horse ställer in. Surt så in i bomben eftersom jag sista veckorna verkligen jobbat fram ett riktigt sug efter klassisk gubbrock. Det visade sig senare att nån jädra gitarrist brutit handen, herregud så fjöntig skada! Detta innebar ju också att det nu skulle ränna runt en massa besvikna Neilfans (medelålders män) som kanske skulle dränka sina sorger i alkohol. Vi bestämde oss sonika för att fly fältet.
Way Out West äger ju rum lite överallt i staden så vi satte oss på bussen till Gbg film studios där Mattias Alkbergs begravning och Shout Out Louds skulle lira. Bussresan tog en evighet, vi åkte genom berg och gröna dalar.
 |
| Längst bak i bussen så klart! |
Tillslut var vi framme och vi hade ingen aning om var vi befann oss, men det var en mäktig plats. En gammal industribyggnad hade lysts upp med färglada lampor och afrikansk musik spelades. Stämningen krävde en öl! Så vi drack och hade en riktig härlig stund tillsammans.
Mattias Alkbergs begravning lirade framåt småtimmarna. De var vitsminkade i ansiktet, såg helt sjövilda ut och lirade gapig pop på svenska. Det var verkligen vidrigt på alla sätt och vis men jag höll god min för att smälta in, stod och fejkdiggade lite så som man tvingas göra på konserter ganska ofta. Shout Out Louds stod näst på schemat och det var väl inget fel på dem egentligen men den sena timmen började nu ta ut sin rätt. Jag hade dessutom bara tre och en halv timmes sömn i kroppen efter nattjobb så det var bara att se sig besegrad och ge sig hemåt och ladda om till festivaldag nummer två.
