Laura Cantrell - No Way There From Here

Cantrell slog igenom med debutplatten Not the Tremblin' Kind i början av seklet. Därefter har hon släppt en handfull album. Men det var hela åtta år sedan hon släppte nytt med eget material. Hon kommer från Nashville men är numera bosatt i New York och det verkar vara en klockren kombination av musikinfluenser. Senaste plattan, No Way There From Here, är precis lagom mycket Tennesseecountry och östkustindie.

Men det tar ett tag innan man når den slutsatsen. Vid först lyssningarna kändes albumet segt och svårt att ta till sig. I ärlighetens namn tycker jag också Cantrell har en ganska jobbig röst. Men låtarna började så smått växa på mig och tillslut började jag även acceptera den lite kärva rösten.

Bästa spåren är "Glass Armour", "No Way There From Here", "When It Comes To You" och "Washday Blues". Men hela plattan bjuder på finstämda countrytoner för alla som är lite svaga för medelålders kvinnor som sjunger sånger från hjärtat. Gillar ni till exempel Emmylou Harris, Nanci Griffith eller Iris Dement tror jag ni kommer gilla det mesta på Cantrells senaste.

Betyg: 3,5 (av 5)

 

 

Nanci Griffith - Intersection

Nanci är en gammal räv inom country/folk-svängen. Jag ska lite motvilligt erkänna att jag aldrig hört talas om henne trots att hon nu är aktuell med sin tjogonde (T-J-U-G-O-N-D-E!) platta.

Nanci sjunger så där mysigt tantigt som många andra musiker i hennes genre och generation. Jag tänker på artister som Emmylou Harris, Patty Griffin och Julie Miller. Artister som vi ju alla gillar starkt, visst?

På Intersection mixar hon sin tantighet med rätt så politiskt katiga texter vilket blir en härlig krock. "Come On Up Mississippi" är en av plattans rivigaste låtar och det är någon slags kampsång för de fattiga i amerika. Hon smyger in lite budskap här och där plattan igenom. De flesta går säkert förbi mig men man känner ändå att Nanci är en människa som har något bakom pannbenet.

Mycket på plattan är också berättelser om Nancis egna liv. På "Bad Seed" gör hon upp med sin gamle far som tyckte hon var hans "dåliga frö". På titelspåret berättar hon om hur kämpigt hennes liv har varit i största allmänhet, - "I've had a hard life and i write it down."

Intersection är kanske inte det gladaste albumet i världen men ett fint sådant ändå.

Lyssna lite extra på ovan nämnda spår samt "Hell No - I'm Not Alright", "Waiting On A Dark Eyed Girl" och "If I Could Only Fly" som är himla bra.

Betyg: en stark 3:a (av 5)