Randy Travis - Influence Vol. 2: The Man I Am

Randy Travis har huserat i countryns finrum ungefär lika länge som jag har levt. Under åren har han legat etta på countryns Billboardlista inte mindre än 18 gånger. Att han är en kompetent låtskrivare råder det ju alltså inget tvivel om men nu är han aktuell med sin andra coverplatta inom en tvåårsperiod.

I fjol släppte han coverplattan Influence Vol 1: The Man I am som var en hommage till countrymusiker som inspirerat honom genom åren. Man kan tycka att det skulle räcka med en sådan platta men Travis fick feeling och lanserar alltså nu volym 2 i denna coverserie. Personligen känner jag att det är en platta för mycket, vem behöver egentligen ytterligare ett coveralbum? Att det dessutom bara består av låtar från manliga artister gör ju inte att saken känns fräschare.

Men visst, Randy Travis har en fantastisk röst och det finns säkert många inbitna fans därute som gillar att höra honom i klassiker som ”Don’t Worry ’Bout Me” (Marty Robins) och ”Only Daddy That’ll Walk The Line” (Waylon Jennings).

Men en bra röst kan inte mildra det faktum att det här är ett fullständigt onödigt album som dessutom är en omodern gubbfest.

Betyg: 1 (av 5)

Gubbig, gubbigare, Randy.

Daniel Romano - Come Cry With Me

Daniel Romanos efterlängtade tredje platta släpptes redan i januari men först nu (9 MÅNADER SENARE!) finns albumet på spotify.

Come Cry With Me är att gå tillbaka en sisådär femtio år i tiden. Romano lirar alltså riktig gubbcountry, tänk Waylon Jennings, Hank Williams eller George Jones. Jag är personligen inte ett stort fan av just gubbcountry men det är mycket svårt att inte gilla Romanos lillgamla retrocountry. I klassisk countrymanér vecklas en liten berättelse ut i låtarna. Som till exempel på "I'm Not Crying Over You" och skojfriska "Chicken Bill" och "When I Was Abroad". Texterna är ganska tramsiga men han sjunger med sån övertygelse i rösten att han för det mesta kommer undan med det.

Jag tycker dock Romano har sina bästa stunder på de lite seriösare spåren som "He Let's Her Memory Go", "Where No One Else Will Find It" och überfina "Just Between You And Me" som sjungs ihop med någon slags indiepoppare som heter Misha Bower, hon låter lite lik Lucinda Williams vilket ju är ett strålande betyg!

Sammanfattningsvis bjuder Romano på riktigt härlig old school country. Det kan bli lite mycket av det goda stundtals men på det stora hela är det väl mest uppfriskande med en countrygrabb som klär sig i brun- och rosablommig kavaj och sjunger floskler från hjärtat.

Betyg: 3,5 (av 5)

Shooter Jennings - Family Man

Shooter Jennings har haft en musikalisk dip ett par år och lirat något som inte är särskilt country, låt oss kalla det rockmusik.

Men nu är han äntligen tillbaka med sitt karaktäristiska americanasound i och med sitt femte studioalbum Family Man.

Och det var ett välkomnat drag tycker jag för det mesta på plattan är riktigt bra. Det hela känns också befriande simpelt, som om Shooter slängt ihop de tio låtarna under en barbeque med ett par vänner och någon budweiser eller så.

"Born Again" är kanske då undantaget som bekräftar regeln för den är inte särskilt festlig men en mycket vacker låt ändå. Där är det också någon som ylar lite i refrängen. Eleanor Whitmore heter hon. Jag vet inte vem hon är men jag gillar hennes röst. På "The Long Road Ahead" är hon också med på ett hörn. Det är en av plattans starkaste spår med sin maffiga refräng och snygga riff.

Lugnare är det på "Summer Dreams (Al's Song)" och "Daddy's Hands". Den första en låt till sonen Waylon Albert (kanske, jag gissar bara) och den senare en fin skildring av uppväxten med farsan Waylon.

Family Man är lätt att tycka om. Förutsatt att man har lika bra musiksmak som jag.

Jag ger i betyg: 4 (av 5)

Lika som bär. Waylon till vänster, Shooter till höger.

Shooter

Shooter Jennings, den gamle countryrockaren tillika sonen till legenden Waylon Jennings, har i dagarna släppt en ny efterlängtad platta. Jag har bara hunnit lyssna litegrann men tycker nog att det tar sig för varje lyssning.

I väntan på längre recension får ni avnjuta hans kanske största hit "Gone To Carolina" från plattan Electric Rodeo (2006).



Varsågoda.

The Wailin' Jennys

Jag vill bara flika in ett tips om ett gäng kanadensare som jag börjat digga rejält. The Waylin' Jennys heter de och består av töserna Ruth Moody, Nicky Meha och Heather Masse. De lirar svulstig bluegrass eller folkmusik eller vad man nu ska kalla det.

Jag har hittills bara lyssnat på deras senaste platta Bright Morning Stars från i fjol och den är helt fantastisk. Det är mandolin och banjo och fiol på en bädd av magisk stämsång. Stundtals vackert så det förslår. Lyssna bara på "The Bird Song", "Bright Morning Stars" och "Across The Sea". Herrejävlar vad fint!

Tanken är att jag nu ska plöja igenom deras tidigare verk men jag dröjer nog mig kvar ett tag bland de ljusa morgonstjärnorna.

Namnet The Wailin' Jennys är lite fiifigt ordvitsat från den gamla countryräven Waylon Jennings. Waylon som förövrigt växte upp i Littlefield, Texas som ligger bara ett par kilometer från Sudan, Texas där jag bott. Stort va?

 

Shooter Jennings - 4th of July

Ful som stryk men en härlig människa ändå denna Shooter Jennings, son till legenden Waylon Jennings.

Dessutom en duktig musiker. 4th of July är från debutplattan Put The O Back In Country från 2005. Det är en underbar låt tycker jag. Och den fångar så fint den sliskiga amerikanska white trash livsstilen.



God bless the USA.