Tift Merritt - "Wayfaring Stranger"

Jag har fastnat för Tift Merritts version av "Wayfaring Stranger", den klassiska nordamerikanska folksången som spelats in av typ alla. Storheter som Johnny Cash och Emmylou Harris har gjort fina versioner men ingen kommer i närheten av Tift Merritts ljuvliga tolkning. Se här bara när hon rockar loss i ett bibliotek! (Jag vill passa på att be om ursäkt för Tifts frisyr å hennes vägnar, verkligen inte okej att se ut så i en modern tidsålder).



Låten spelades in för plattan Night som är ett samarbete med pianisten Simone Dinnerstein. Där bjuds man också på andra vackra spår så som "Colors", "Only In Songs" och "Still Not Home". Night finns på Spotify.

Gla´ Påsk!

Precis som förra året firar jag påsk på lasarettet. Det är riktigt tråkigt. Helst skulle jag ju dricka påsköl, leta ägg och umgås med andra påskfirare. Men sådant är livet som bitter landstingsslavsköterska.

Mellan arbetspassen tröstar jag mig med långa cykelpass och fin musik. Ny och fräsch spotifylista hittar ni här.

Instagram @negerberra

Johnny Cash - Out Among The Stars

Johnny Cash kolade ju vippen för dryga tio år sedan men det stoppar honom visst inte från att släppa nya album. Out Among The Stars kom ut i mars och är hans fjärde platta post mortum. Det är en samling tidigare outgivna inspelningar som hans son och ett gäng giriga skivbolagsdirektörer snubblade över 2012.

Jag gillar Cash men är inte något inbitet fan, jag tycker också överlag att gamla gubbar tar på tok för stor plats i samhället. Och är de dessutom döda så kan de väl få vila i frid. Out Among The Stars känns trots allt överraskande piggt och underhållande. Bästa låtarna på plattan är de två duetterna med June Carter Cash. Det är väl hon som alltid varit den stora stjärnan i familjen, hon hade ju också vett nog att inte knarka sig genom livet.

Jag gillar också plattans lugna bitar "After All", titelspåret "Out Among The Stars" och magnifika "She Used To Love Me A Lot".

På det stora hela ett av årets hittills mest intressanta skivsläpp. Inte illa pinkat av en döing!

Betyg 3,5 (av 5)

Kerstin ser på TV: Jills veranda avsnitt 6

Jag har missat avsnitt 4 och 5 av den hajpade SVT-produktionen, till mitt försvar har jag ingenting att komma med. Kanske är jag helt enkelt inte så frälst av serien som jag gärna skulle vilja vara.

Hur som helst, sista avsnittet såg jag i alla fall. Gästen för dagen var Magnus Carlsson från Weeping Willows, en genomsympatisk grabb som är svår att inte gilla trots att han pratar störig stockholmska, är lite slibbigt lönnfet och klär sig som en gubbe.

Programmet i sin helhet var ganska segt men rent musikaliskt var det ju en riktig fröjd. Jill och Magnus snubblade på en hemlös trubadur och följde med honom "hem" till härbärget där han spelade upp en egen låt som visade sig vara sjukt bra. Jag kan riktigt se framför mig hur producenterna gned sina händer i förnöjdsamhet över hur bra TV detta skulle bli, och visst det blev det. Men Jills och Magnus överdrivna faschination av Douglas Seeger, som den hemlöse hette, kändes ändå lite krystad.

Ett besök i Johnny Cashs gamla stugstudio hanns också med. Där lirade sedan Jill, Magnus och Douglas in den fina låten.



Kvällens betyg: 3,5 (av 5)

Om Jill får till en andra säsong på verandan rekommenderar jag alkohol, alternativt någon annan avslappnande drog att ta till under inspelningarna. Det har ju varit på tok för pretentiöst för att bli riktigt underhållande.

Lera Lynn - Ring Of Fire

Lera, som ju i somras släppte ett härligt debutalbum, har nu lanserat den segaste versionen någonsin av Johnny Cashs klassiker. Men jag gillart! Finns även på spotify om ni vill höra låten studioinspelad och dessutom slippa scenbabblet.

Johnny Cash

Här sitter jag i mitt lilla näste och sörplar kaffe och lyssnar på Johnny Cash. Jag är inget inbitet Cash-fan men har i flera år diggat albumet American IV: The Man Comes Around från 2002. Det var det sista albumet han släppte medan han var vid liv. Ett år senare kolade han vippen men efter hans död har han släppt ytterligare ett par album ur den här American-serien. Ganska skickligt av en döing tycker jag.

Bäst är titelspåret "The Man Comes Around", "Hurt", "I Hung My Head" och "Sam Hall". Men allt är ju bra herregud. Skulle tro att hans övriga miljarder (jag skojar inte, kolla Spotify!) album också är jättebra men varför chansa? Jag håller mig till den här skivan, kanske ger jag mig på någon av de andra American-plattorna så småningom.