Alkberg är verkligen inte min musikaliska kopp av te, jag gillar ju låtar med melodi och harmoni. Men på grund av att människor i min allra närmaste krets har lite sämre musiksmak får man ibland bita ihop.
Kvällen till ära hade han tagit på sig den plufsigaste av plufsiga outfits, jag förklarar härmed krig mot medelålders män i fula kläder! När han sedan lite trevande drog igång sittningen med förhållningsregler i stil med "ta gärna bilder eller filma, det bekommer mig inte", så hade han dock redan vunnit över en del av den malplacerade countrybloggerskan på andra raden. För är det något jag verkligen avskyr så är det artister som tar sig själva på så stort allvar att de har fotoförbud på konserter. Jag tänker på dig Ryan Adams, din stora tönt.
Alkberg är motsatsen; mysig och generös. Han har hjärtat på rätt plats, där råder inget tvivel. Ett par fina dikter hade han också på repertoaren, men vad vet jag egentligen om poesi? Kanske är jag överhuvudtaget inte rätt kvinna att recensera en artist i Mattias Alkbergs snitt. Det går liksom över huvudet på mig, jag kan inte för mitt liv förstå varför man väljer att skrika ut sina låtar istället för att sjunga som normalt folk. Vill man skrika kan man väl gå på hockey eller jobba med äldre.
Sammanfattningsvis gillar jag människan Alkberg, musikern not so much.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar