Fjolårets fullängdare osade förvisso country så det räckte och blev över, men det kändes krystat, som att Romano gett sig fanken på att inte låta i närheten av något från denna tidsera och i ivern tyvärr låtit kvaliteten stryka på foten.
Kanske hade han i och med den plattan nått vägs ände vad gäller den något smala ”retrocountrygenren”, för Mosey är något helt annat. Romano själv vill dock hävda att han aldrig lirat country till att börja med utan alltid kallat sin musik för just Mosey.
Nya plattan består av elgitarrer, distade mickar och oljud som kulminerar i någon form av murrigt 60-tals poprocksound. Det är fortfarande en klar flört med tidigare årtionden men Romanos känsliga countryvisor är som ni förstår ett minne blott.
Trots att ett par pigga spår, däribland ”Valerie Léon” och ”Toulouse”, så kan jag inte komma till någon annan slutsats än att Mosey är alldeles för Mosey.
Betyg: 2,5 (av 5)
 |
| Ny frisyr. Betyg: 1 (av 5) |
En blir ju lite sugen att lyssna, du är alltid så duktig att itta det positiva!
SvaraRaderaJag är en glad prick!
Radera