Kelsey Waldon - White Noise/White Lines

Kelsey Waldon är en personlig favorit, Hennes debutplatta The Goldmine från 2014 knockade mig fullständigt och uppföljaren I’ve Got A Way (2016) var inte heller fy skam.

Hon sjunger med en karaktäristisk röst, helt olik någon annans. Tredje plattan bärs upp av samma starka röst och man kan konstatera att hon håller en hög lägstanivå. För hon har ännu inte skapat något som är annat än fantastiskt. Dels har hon en riktigt bra röst men hennes styrka ligger också i konsten att leverera en text, man tror på vartenda ord hon sjunger. Det hela paketeras också in i en snygg countryproduktion med precis rätta doser pedal steel guitar.

Det är bara att tippa på hatten åt Kelsey Waldon som för tredje gången levererat en pangplatta.

Bästa spår: ”Lived and Let Go”, ”Run Away”

Betyg: 4,5 (av 5)

Dori Freeman - Every Single Star

Dori Freeman är inne på sin tredje platta. Hon nöter på i ett avskalat snitt. Trots att det varken svänger eller griper tag så bjuds man på en fin musikstund.

Freeman har sina rötter i Virginia och har till skillnad från den stora massan countrymusiker valt att stanna där. Det vilar därför något extra genuint över hennes musik. Man kan riktigt föreställa henne sittandes på någon pittoresk veranda och blicka ut över Appalacherna medan hon plinkar på sin gitarr och gungar sin dotters vagga med ena foten.

Hon ger ifrån sig en skön vibb och ibland är det precis vad man önskar sig av en countryplatta. Här finns inga hits eller stora gester. Men här finns sirliga melodier om kärleken till sin dotter och sin nya man.

Livet leker för Dori Freeman och det hörs i hennes lättsamma country.

Betyg: 3,5 (av 5)

Stekta ägg på vägg.

The Highwomen - The Highwomen

Som en skänk från ovan har fyra av mina favoritartister valt att slå sina kloka huvuden ihop och skapat  megagruppen The Highwomen. 

Bandet består alltså av Brandi Carlile, Natalie Hemby, Maren Morris och Amanda Shires. Resultatet är om möjligt större än summan av sina delar. Det är ren och skär magi!

Plattan öppnar med kanske bästa spåret ”The Highwomen”. Här gästar också Yola och bidrar med mustig soul. Det är troligtvis åtets låt.

Men man kan shuffla runt hejvilt bland de tolv låtarna och hela tiden hamna på en ny favorit. Som lugna ”If She Ever Leaves Me” eller riviga ”Don’t Call Me” eller pianoballaden ”Cocktail And A Song” och så vidare. 

Jag älskar det här! Kanske årets platta!

Betyg: 5 (av 5)

Lillie Mae - Other Girls

Lillie Mae tog mig med storm härom året med sin röriga Forever and then some. Det var ett riktigt håll käften-album som inte följde några som helst regler om hur musik ska låta. Gick det ens i takt? Glädjande nog är uppföljaren Other Girls minst lika bra! Och lika härligt spretig.

Det börjar med ärtiga "You've Got Other Girls For That" och sedan rullar det bara på i frejdig alternativ country. Man kan få en överdos av den något gapiga rösten men det är också den som sätter stämpeln på alla hennes alster.

Lillie Mae är en udda fågel och vi på Kerstin's Country Music Blog gillar sådana.

Bästa spår: "Terlingua Girl"

Betyg: 4 (av 5)

Tjusigt omslag!

Frankie Lee - Stillwater

Frankie Lee släppte det magnifika albumet American Dreamer 2015. Då bjöds man på tio suggestiva countrylåtar med extra allt. Nu är han tillbaka med ett något såsigare alster. Han har också fått något störigt Bob Dylänskt över rösten.

Men förutom det är Stillwater ett stycke värmande Americana i den svala våren. Man har dock svårt att skilja låtarna åt, de klibbar liksom ihop i en enda lång deppig visa. Det blir ibland väl segt. Ett par spår livar dock upp, åtminstone i kvalitet. Som rysligt fina "(I Don't Want To Know) John".

Betyg: 3 (av 5)

Joy Williams - Front Porch

Joy Williams är aktuell med ny och fräsch musik. Inte en dag för tidigt eftersom jag fullständigt spelat sönder föregångaren Venus från 2015. Speciellt de akustiska spåren som kom året efter.

Som så många andra countrymusiker håller Joy Williams numera till i Nashville, Tennessee. Man undrar om det överhuvudtaget bor vanliga människor i den staden, typ sjuksköterskor och annat bottenskrap. Men till skillnad från gängse Nashvilleartist så har inte Joy Williams förstörts av staden. Faktiskt har hon en ovanligt genuin utstrålning och sjunger änglalikt. Front Porch är därför som väntat mycket trevlig lyssning. 

Bästa spår: "The Trouble With Wanting", "Front Porch", "When Does A Heart Move On", "Preacher's Daughter"

Betyg: 4 (av 5)

Bra hår.

Dee White - Southern Gentleman

Man kan inte linda sitt huvud runt att Dee White bara är 20 år gammal. Han levererar countrylåtar med en sådan övertygelse att man tror han gjort det i hundra år.

Southern Gentleman är dock hans debut och en riktigt gyllene sådan. Men han har också omgett sig av vansinnigt kompetent folk som Dan Auerbach (sångare i The Black Keys) och David R. Ferguson (som bland annat producerat Anna Ternheims fantastiska countryplatta The Night Visitor). White har dock skrivit de flesta låtar själv. Någon slags talang har man ju om man har ”turen” att handplockas av skivproducenter i världsklass. Dessutom gästspelar Alison Krauss och Ashley McBryde.

Han sjunger på ett speciellt sätt, lite ljusare än resten av countrykillarna och flörtar precis lagom mycket med 70-talet, även om skivomslaget antyder ett överslag. Ballader som ”Road That Goes Both Ways” och ”Tell The World I Do” samt upptempospår som ”Wherever You Go” och ”Way Down” är extraordinärt bra.

Förmodligen har den unge White nu satt sig i rävsaxen att han vid 20 års ålder släppt sitt livs platta.

Betyg: 5 (av 5)

Carson McHone - Carousel

Übercoola Carson McHone är snart på en scen nära dig. I slutet av april börjar hennes Skandinavienaturné med stopp i exempelvis Hultsfred 7 maj och Malmö 18 maj.

Hennes senaste platta Carousel är vykort från livets hårda skola. "Drugs" till exempel är kanske det deppigaste man någonsin hört. "Sad" är inte heller något lyckopiller direkt. Men på något vis vill man ändå lyssna vidare. Samma fenomen som att inte kunna slita ögonen från en trafikolycka.

Men kanske blir det så när man bygger hela sin musikaliska karriär på att spela i sliskiga barer i Austen, Texas. Som förvisso är den klart mest civiliserade staden i den slemmiga delstaten.

Bästa spår: "Sad", "Goodluck Man", "How 'Bout It"

Betyg: 4 (av 5)

Alice b - Kanske

Bloggfavoriten Alice b är tillbaka i gammalt gott slag. Hon släppte ju formidabelt underskattade debutplattan Alice b 2012. I min bok bästa svenska popplattan i modern tid!

Därefter har hon gett ut mediokra Så unga (2016) och Mega (Skisser 2005-2016) och man började misstänka att hon bara hade en bra platta i sig. Men nya releasen Kanske är stundtals i klass med magin från debuten.

Här bjuds man på smarta texter och vackra melodier. Karaktäristiskt levererat på bred göteborgska. Jag gillar särskilt "Blick", "Måste få allt" och "I met her in a bar".

Betyg: 4 (av 5)

Kanske årets fulaste skvivomslag.

Maren Morris - GIRL

Maren Morris har snabbt etablerat sig som ett av de hetaste namnen inom den snåriga countrypopgenren. Debutalbumet Hero var en megasuccé på andra sidan atlanten. Här hemma var vi få som tog notis, men en torftig bloggare i Småland spanade i alla fall att "hon skulle bli nåt".

Och visst blev hon nåt! Nu har 28-åringen precis släppt uppföljaren GIRL och det är flotta grejer må jag säga. Men det är pop, inte country.

Öppnings- tillika titelspåret sätter tonen direkt. Schvungig pop med ett budskap: Tjejer kan!

Sedan fortsätter det på med ärtiga bitarna "The Feels" och "All My Favorite People"(feat. Brothers Osborne), Därefter går albumet ner i varv och smäckra sånger radas upp som smultron på ett strå. Magnifika "Common" med Brandi Carlile är nog plattans bästa stund men även "Gold Love" och "To Hell & Back" gillar jag starkt.

Men allt är bra herregud, fattas bara annat när man sjunger så satans bra.

Betyg: 4,5 (av 5)

Pinsamt att glömma ta på sig tröja när man ska fotas för skivomslag.

Charles Wesley Godwin - Seneca

Charles Weasley Godwin är den senaste i raden av unga hippa killar som sjunger country på det nya moderna sättet; okristligt låga toner och med ett släpigt uttal som efter man fått käften bedövad med tandläkarbedövning.

Seneca är hans debutplatta och riktigt trevlig lyssning. ”Seneca Creek” är en sån där pärla som man bara bjuds på om man är så nördig att man lyssnar på country. Det är en fem och en halv minuter lång berättelse om hur hans farföräldrar träffades. Den är i klass med Holly Williams likadant uppbyggda ”Waitin’ On June”. Andra favoriter är ”Coal Country” och ”Hardwood Floors”. Den sistnämnda är också en av få spår med lite upptempo.

I övrigt puttrar det på i stilla mak. Kanske hade man kunnat önska lite mer drag men det är ändå en ovanligt kvalifikativ debutplatta. Årets hittills bästa!

Betyg: 4 (av 5)

Snajdigt!

Carter Sampson - Lucky

Sedan succén Wilder Side från 2016 har doldisen Carter Sampson släppt det ena obskyra verket efter det andra. Men nu är hon tillbaka i gammalt gott slag! Nya albumet Lucky bjuder stundtals på magisk country.

Carter Sampson har en fantastisk sångröst. Det är framförallt där hon vinner mark. För det viner ju det inte direkt runt huvudet på en med hits när man lyssnar på Lucky. Men simpla låtar som "Wild Ride", "All I Got" och "Hello Darlin'" blir väldigt vackra i hennes sällskap. 

Allra bäst är dock i sammanhanget riviga "Rattlesnake Kate" som handlar om Kate som levde med 120 ormar och gjorde klänningar och skor av dem. Det hela ackompanjeras av världens vackraste instrument, dobron.

Betyg: 4 (av 5)

These boots were made for sitting.

Elise Davis - Cactus

Personliga favoriten Elise Davis har inte varit en lätt idol att ha. Hennes första magiska platta Cheap Date försvann spårlöst för ett par år sedan. Uppföljaren Token visade sig sedan vara stört omöjlig att ens få tag i, åtminstone här i Europa. Men tredje gången gillt för den sympatiske sångerskan från Arkansas. För Cactus finns tillgänglig på Spotify für alle!

Och det har varit värt väntan. Elise Davis är så lätt att tycka om. Hon sjunger med en skönt avslappnad röst. Låtarna har ofta ett elegant inlindat budskap men hon trycker inte upp det i ansiktet på en.

Albumet både öppnar och slutar med rockiga "Hold Me Like A Gun" och "Don't Bring Me Flowers". Däremellan får man hela spektrat av elegant modern country. Till exempel textmässigt smarta "Man" med snyggt gitarrplock och 70-talsinspirerade "Last Laugh". Favoriten blir dock "33". en visa om att vara 33 år gammal. Som undertecknad.

Betyg: 4,5 (av 5)

Lori McKenna - The Tree

Sisådär vartannat år släpper Lori McKenna ett nytt album som låter likadant som föregående. Det är en totalt plan utvecklingskurva. Men varför ändra ett vinnande koncept? Lori McKenna har liksom hittat hem i sin myspysiga country.

The Tree är preciiiis som tidigare verk en samling semiakustiska låtar med lunkande tempo. Den som orkar lyssna noga kan också njuta av de små historierna som vecklar ut sig i varje låt. Då får man förvisso också tugga i sig pretentiösa texter som i "A Mother Never Rests" som förutom det något bajsnödiga budskapet är en himla fin visa.

Personliga favoriter är annars "You Won't Even Know I'm Gone" och "Young and Angry Again". Men allt är bra herregud, fattas bara när en av countryns bästa låtskrivare unnar sig egna skivsläpp.

Betyg: 4 (av 5)

Amber Cross - Savage On The Downhill

Man får fort en känsla av att Amber Cross är riktigt badass. Bara på skivomslaget ser hon ju ut som någon som skulle kniva en mellan revbenen (har maratonkollat Orange is The New Black sista dagarna). Det visar sig också att hon backar upp sin coola aura med råtalang och en sångröst av en annan värld.

Savage On The Downhill verkar vara hennes debutplatta om man räknar bort ett par hemmasnickrade skapelser (jag var olyckligt ovetandes om hennes existens fram till bara någon vecka sedan då jag tipsades av en läsare). Det är en fullständigt magisk liten platta med låtar sjungna rakt från hjärtat. Det är trallvänligt men ruggigt intensivt, en osannolik kombination. Det enda sorgliga i sammanhanget är att den kom ut förra sommaren och således inte har möjlighet att kamma hem en plats på årets bästa album-lista. Där hade den lätt nafsat på en pallplats.

Bästa spår: "Trinity Gold Mine", "Echoes"

Betyg: 4,5 (av 5)

10 String Symphony - Generation Frustration

Rachel Baiman och Christian Sedelmeyer är två sanslöst talangfulla musiker från Nashville. Tillsammans bildar de duon 10 String Symphony som bygger sin musik runt 10 strängar. Oftast i kombinationen fiol och fiol men ibland byter Sedelmeyer till banjo.

Med det i åtanke är det inte klokt hur mycket musik de krämar ur de små instrumenten. Men så har också Rachel Baiman en otroligt spännande röst, betydligt vassare än Sedelmeyers som borde hålla sig till sina strängar istället.

Generation Frustration är deras tredje platta och bjuder på imponerande musikalitet på det stora hela. Men det lider av viss dötid. De instrumentella spåren är i kontrast mot Baimans sång tämligen ointressanta. Men gillar man vilt fiolspel så går man säkert igång på även dem. Men plattans bästa stunder är tveklöst de då Baiman tar ton.

Eftersom jag också är väldigt svag för banjoplock så blir banjostänkta "I Can't Have You Anymore" favoriten.

Betyg: 3,5 (av 5)

Jeffrey Martin - One Go Around

*Varning för musikrelaterat inlägg*

Låt inte det urfula omslaget lura er, Jeffrey Martins senaste platta är bra mycket bättre än det plufsiga uttrycket vittnar om. Jag vet inte riktigt vem han är men efter lite slött googlande har jag i alla fall förstått att han hållit på i cirka tio år och även har en lärarexamen.

One Go Around bjuder på lågmäld country med mycket gitarrplock och en röst av den ädlaste kalibern. Det är fullständigt magiskt stundtals utan att jag ens förstår varför. Hans musik är liksom löjligt enkel. Men har man det så har man. Till skillnad från exempelvis Lionel Messi.

Bästa spår: ”Long Gone Now”

Betyg: 4 (av 5)

Caitlin Canty - Motel Bouquet

Caitlin Cantys senaste platta har legat ute ett tag. Sedan 30 mars faktiskt, men först nu har jag tagit notis. Och det var sannerligen i grevens tid. För Motel Bouquet är kanske det vackraste den här sommaren har att bjuda på (om man bortser från utsikten över de 222 bergstopparna från Vardenpanoramat).

Cantys lena röstar tassar över väl valda instrument. Det är fioler, plockinstrument, pedal steel gitarrer och trummor med kvastar (istället för trumpinnar). Det hela är så perfekt avvägt. Varje minut av varje låt är en gåva för den kräsne countrykonnässören.

Bästa spår: ”Take Me For A Ride”, ”River Alone”, ”Motel”, ”Who”

Betyg: 4 (av 5)

Parker Millsap - Other Arrangements

Underbarnet Parker Millsap imponerade stort på den här torra countrybloggaren i och med sin förra platta The Very Last Day. Så pass att jag korade den till 2016 års bästa.

Nu är han aktuell med nytt och fräscht, och rockigare. För hade man som undertecknad sett fram emot sirliga americanatoner så kan man känna sig snuvad på den konfettin. Other Arrangements är ösigare på alla plan. Men rösten är den samma. Och den är en gudagåva!

Vilket är tur för annars hade jag inte ens orkat igenom plattans första nummer. Som är i gapigaste laget. Men därefter coolar Millsap ner något och bjuder på ett par riktigt fina stunder. Exempelvis ”Good Night” och ”Come Back When You Can’t Stay”. Däremellan får man dock stå ut med ett och annat ljudinferno.

Betyg: 3,5 (av 5)

Ashley McBryde - Girl Going Nowhere

Med två egenproducerade plattor i bagaget och år av bakgrundssjungande till kändare förmågor bjöds Ashley McBryde i fjol på en chans att spela in en skiva under superproducentens Jay Joyce vingar. Och som hon tog den!

Girl Going Nowhere är en gudagåva för alla oss med ett hjärta svagt för tidlös country. Här finns inga pretentiösa försök att låta trendig. Resultatet för tankarna till storheter som Jo Dee Messina och Tanya Tycker. Det är uppfriskande omodernt! I likhet med dem har hon också en helsikes röst med precis det rätta Southern drawlet. Det i kombination med låtar som "The Jacket", "A Little Dive Bar in Dahlonega" och "El Dorado" gör Girl Going Nowhere till en alldelse förträfflig debut.

Titeln till trots så är Ashley McBryde absolut på väg någonstans.

Betyg: 4,5 (av 5)

Girl going somewhere.