Kelsey Waldon live på Hotell Hulingen

I lördags var det dags för jag och alla mina countryvänner att svänga våra lurviga på Hotell Hulingens vackra heltäckningsmatta. Dock kom festen av sig lite när det visade sig att den smaragdgröna mattan bytts ut mot en ängslig beige variant. Men det gjorde inte så mycket för kvällens huvudakt Kelsey Waldon hade inte direkt partyskorna på. Men som hon själv konstaterade när hon drog en tårdrypande historia om sin pappa som fastnat i ett pillermissbruk efter en traktorolycka, "hey this is country music, I'm not here to do a little dance".

Sagt och gjort. För det blev en stilla afton. Det var också långt ifrån fullt i lokalen. Den vanligtvis berusade ungdomen på Hulingen lyste med sin frånvaro och den lilla publik som hittat dit satt propert på sin plats och gjorde inte mycket väsen av sig.

Men det är väl precis så man vill avnjuta sin countrymusik. För njutbar är verkligen Kelsey Waldons skarpa röst och härliga utstrålning. Hon har byggt upp en gedigen låtskatt med sina tre album och man märker att hon på relativt kort tid blivit ett proffs på att ta en märklig publik på ett udda ställe.

Ska man klaga på något så var det att hon sa att hon inte gjorde extranummer men ändå sprang in på scenen efter rungande applåder. Men då är man ju riktigt petig alltså. Fanns heller noll merchandise till en viss shopoholicers stora besvikelse.

I övrigt superb! Dessutom ett riktigt vasst förnummer i form av en brittisk herre som jag tyvärr missade namnet på.

Notheretodoalittledance-Kelsey

Israel Nash live på Hotel Hulingen

Det finns en speciell plats i helvetet för artister som spelar live lite för länge och lite för högt.

Israel Nash är en sådan artist. Tydligen. För i ärlighetens namn hade jag före tisdagens konsert knappt lyssnat på honom. Trodde naivt att han spelade en mild art av countryrocken. Hade jag vetat att milslånga elgitarrinfernon skulle skära sönder mina trumhinnor i nittio minuter hade jag kanske "roat mig" på annat håll.

Men troligtvis var jag den enda på plats med den åsikten. Övrig publik var helt lyrisk! Nash prisades som en gud. Det var till och med märkliga själar i publiken som gick ner på knä. Själv ville jag bara gå ner en våning och dricka öl. I fullständig tystnad. Kanske är detta ett gyllene tillfälle att lära sig att ta med öronproppar till konsert. En är ju inte arton längre.

Bästa spår: Sista, för sen var det över.

Inte min musikaliska tekopp men det är alltid härligt att vistas på Hotell Hulingen, denna oas mitt i ingenstans (=Hultsfred).

Scensommar: GRANT live i Linnéparken

Scensommar är tillbaka1 Detta härliga kommunala initiativ som bjuder på diverse gratiskonserter hela sommaren lång. I år har de flitiga kommunarbetarna möjligtvis drabbats av en gnutta hybris då man breddad utbudet över hela Region Kronoberg.

Först ut var GRANT, en riktig råtalang till artist. Med stark röst och suggestiva låtar bjöd hon på en solid konsert. Tyvärr består den genomsnittliga kronobergaren av en medelålders människa som hellre svänger loss till Diggiloo-turnén. Publiken var därför något skral, men vi tappra själar som var där gillade det vi såg. GRANT gjorde vad hon kunde med det mycket svåra upplägget, att i dagsljus på en steril betongscen leverera någon slags stämning, och lyckade faktiskt någorlunda.

In och lyssna på hennes fina musik på Spotify. Bästa spår är "Waterline".

Tjo vad det var livat!

Billie the Vision & the Dancers solo live på Kafé de Luxe

Billie The Vision & The Dancers är ett band jag sett helt orimligt många gånger. I lördags var det dags igen, denna gången var det dock bara frontmannen Lars Lindquist på scenen. Men lika bra det eftersom bandet som helhet har en förmåga att skapa alldeles för mycket indiepop för min smak.

Man hade vänt på scenen nere i källaren på Deluxe så man i stället satt på längden. Man satt därför nästan i knät på Lars som dagen till ära var klädd i paljettklänning. Jag har sedan länge gett upp att förstå mig på hans persona men att han utstrålar en underbar värme är jag på det klara med. Han började sitt framträdande med en lång monolog som Jakob Hellman, det var skoj men hade säkert varit ännu mer skoj om jag haft en tydligare bild av Jakob Hellman. Men någon i publiken ropade i alla fall att det var sjukt likt. 

Sedan plockade han upp gitarren och rev av några av Billies största hits och blandade upp det med långa krångliga utläggningar om allt möjligt. Det var uppsluppet och opretentiöst, långt ifrån gängse torrbollsartister som tappar talförmågan så fort de ställer sig på en scen.

Lars avslutade med att säga att han inte är en sådan artist som kommer in igen, och hade han inte vunnit över mig innan så hade han definitivt gjort det nu. Han klev alltså av scenen efter sista låten och kom inte tillbaka. Så uppfriskande!

Instagram @barabaraberra

Alla är sämst - en föreställning av och med Mattias Alkberg på Växjö Teater

Fredag kväll och annalkande ångest inför helgarbete. Så varför inte spä på lidandet med en megamärklig föreställning som aldrig tycktes ta slut?

Mattias Alkberg är ingen personlig favorit. Varken sångare eller poet, liksom halvdålig på båda. För att använda ett språkbruk i hans egna simpla stil. På något vis har han ändå fångat mina vänners intresse, som man ändå får klassa som normalbegåvade.

Med öppet sinne satte jag mig därför på tionde bänkraden på anrika Växjö teater. "Inte döma, inte döma, inte döma". Men vad ska man bara göra när man under två timmars tid körs över med ömsom skränig musik och ömsom "poesi" i klass med mellanstadiets dikter om höstens blöta löv. Det gick fullständigt över huvudet på mig. Eller var jag den enda i lokalen som såg igenom tramset?

Akt 1 höll på absurt länge. Akt 2 något kortare och där var det också mer fokus på musiken vilket var mindre otrevligt. 

På en positiv not var det behagligt varmt i lokalen och kaffet smakade mycket bra. Dessutom var föreställningen gratis på grund av bussig vän på Växjö kommun. Alkbergs hårsvall var också fascinerande i liveformatet. 

Men tänk vad mycket annat trevligt man kan göra på en fredag kväll; kolla Idolfinal, dricka öl, frosta av frysen,  dunka huvudet mot en hård vägg och så vidare.

Alla är verkligen sämst!

Räfven live på Kafé De Luxe

Fredag i Växjö kan bjuda på lite vad som helst. Igår skulle vi bara ut och dricka öl men hamnade framför det extravaganta bandet Räfven. Gratis dessutom eftersom bandet sålt så dåligt. Stämplar delades ut till samhällets bottenskrap som undertecknad för att fylla golvytan framför scenen. Och det tackar jag ödmjukast för.

Jag har aldrig sett något liknande i mitt liv. Det var sinnessjukt många bandmedlemmar på den pyttelilla scenen. Skjortorna var uppknäppta till sista knapppen, nertill alltså. De sjöng hysteriskt och spelade östeuropeisk folkmusik i ettrigt tempo. Det borde inte vara någons kopp av te. Men det var fantastiskt!

Kvällen avslutades med att saxofonisten tog fram två rockringar och rev av ett saxofonsolo samtidigt som han dansade loss i ringarna. Ingen människa hade bett om detta, men det förgyllde allas vår kväll.

Musik ska byggas utav glädje! Och det gjorde sannerligen Räfven. Se och lär Chrille Kjellvander!

Christian Kjellvaner live på Kafé De Luxe

Man vet vad man får när man går på spelning med Christian Kjellvander. Noll publikfrieri och sång från knappt hörbart lågt register.

Jag räknar till fyra "tack så hemskt mycket" och ett "tack så jättemycket". Möjligen sa han något mer men då hade jag sedan länge tappat intresset. Det är något med den gänglige mannen som stör mig något enormt, han prickar liksom in alla störiga fasoner som artister för sig med. Han är introvert, svettig som ett as, har för lågt ljud i sin mikrofon, spelar minuterlånga instrumentella infernos som ingen människa bett om och så vidare.

Men visst innehar han också  en mäktig pondus och när han väl får upp ljudet på sin mick och inte överröstas av den äckligt vassa trumman så skapar han Amerikana i världsklass. Den moderna klassikern "Poppies And Peonies" är vacker så det förslår men det är också bara ett litet andrum av lugn under en i övrigt vidrigt högljudd kväll.

Helhetsintrycket är oljud och åter oljud. Jag var en låt från att gå fram till trummisen och ta hans trumpinnar och hugga honom i mellangärdet med dom, alternativt peta in dem i mina egna öron. När Christian muttrade att det var dags för sista låten kände jag en snudd på religiös lättnad. Det är inte ett gott betyg.

Spelningen var dessutom cirka en timme för lång. En tröst i kråksången var att förbandet I'm Kingfisher var rysligt mysig i utstrålning och musikalitet.

Kjellvander i Deluxedimman.

Crying Day Care Choir live på Kafé De Luxe

Efter gemytlig middag med kollegor på Massimo (som visade sig ha stans bästa pizza) gick jag rakt över gatan, knäppte upp blusen och laddade för konsert med favoritfolkpoptrion Crying Day Care Choir. Men det var en låååång väntan. Bandet började först 23:28, förvisso två minuter före utsatt tid. Men ändå, så orimligt sent för en hårt arbetande kvinna.

En liten tröst på såren var att inträdet var gratis och att trions nya platta som släpptes under gårdagen är en pärla. Flera nya låtar spelades under kvällen. Bland annat "Bigger Heart" som är en riktig hit. Även lugna "Branches" kan nog hitförklaras med lite god vilja.

Fina låtar till trots så nådde inte showen några oanade höjder. De hade så att säga autopiloten i. Men inget fel med det. Det är väl så de flesta av oss överlever våra pisskneg.

Instagram @barabaraberra

Sam Outlaw live på Hotell Hulingen

Sam Outlaw är inne på sin tusende europaturné. Igår var han i Hultsfred med band.

Molly Parden kickade igång aftonen i egenskap av förband (och spelade även gitarr i bandet senare). Det var en oinspirerande förakt. Hon är som en sömngångare på scenen, jag är inte ens säker på att hon hade pulsslag. Ändå gillar jag Pardens musik i studioformatet. Till exempel har jag diggat hennes fina "Who Did You Leave Me For" hela sommaren. Den sjöng hon dock inte enligt lagen om alltings jävlighet.

Sam Outlaw sedan, detta unikum till countryman som sadlade om från reklamare i mogen ålder och sedan haft en spirande karriär, möttes av en ovanligt entusiastisk publik strax efter klockan 21 lokal tid. Jag och sällskapet hade lämnat våra schnitzeltallrikar och jobbat oss fram i lokalen men hade då ändå en hord av smålänningar framför oss som tryckte i sig blåmusslor och annat gött. Jag ska lägga på minnet till nästa gång att förboka ett bord så man istället kan vara objektet för avundsjuka ståare.

Man märker att den gode Sam nu fått in en viss vana vad det gäller liveshower. Det hela är oerhört proffsigt. Låtarna rivs av en efter en, mellansnacket är kort och precis lagom lättbegripligt för en svensk bruksort. Första setet består av mestadels lugna låtar och framåt mitten/slutet av konserten kör han sina riviga hits som solklart är spelningen bästa stunder. Han bjöd bland annat på en ny partydänga som bådar gott inför kommande skivsläpp, den var nog kvällens bästa.

Efter hela två extranummer tackade en mycket svettig artist för sig. Väl värd sina rungande applåder.

Instagram @barabaraberra

Baskery live i Linnéparken

Scensommar, detta ljuvliga koncept med kommunalt finansierad kultur für alle, sjunger på sista versen. Men kulturfolket på Växjö kommun hade sparat en riktig smällkaramell till sist. Banjopunkbandet Baskery gästade den ruggigt fula scenen i Linnéparken och bjöd på just punkig banjo.

Baskery består av tre systrar med adekvata bandnamn. Det är Stella och Sunniva hit och Greta dit. Greta är äldst och lirar banjo. Tyvärr har hon missuppfattat instrumentet å det grövsta och använder det i princip som en elgitarr. Förutom den lilla fadäsen är Baskery en riktig fröjd att bevittna. Med enkla medel och få instrument bjuder de på en timmes ösig underhållning med elegant stämsång. De lider dock av ett visst storhetsvansinne, musiken var inte riktigt så ärtig att det var nödvändigt att stå på trumman och spela gitarr Sunniva! Det är ju dessutom en onödig fallrisk att ta. Men kanske är damerna i Baskery lyckligt ovetandes om hur platsläget ser ut på svenska ortopedavdelningar så här års.

Man kan också välja at störa sig på deras oändliga mellansnack med noll substans. Jag tyckte dock de var rätt trevliga i sin framtoning (trots extrem stockholmska).

Efter slutsignal blev det extranummer som var så dåligt att man önskade at man inte applåderat in dem igen. Det var något slags instrumentellt inferno som aldrig tog slut.

På det stora hela ändå en bra spelning men inte i närheten av tillfredsställelsen som sejdeln på Trädgård De Luxe bjöd på efter showen.

Bild snodd frånbandets hemsida.

Crying Day Care Choir live på Hotell Hulingen

Malmöbaserade bandet Crying Day Care Choir fyller alla kvoter av saker man kan störa sig på. Den folkpoppiga trion är liksom provocerande mysig. Alla tre har också välsignats med höga kindben och utstrålning, man blir förbannad alltså. Redan före onsdagens spelning på Hotel Hulingen i Hulsfred hade jag därför bestämt mig för att inte tycka om det jag skulle se. Jag hade även deras senaste instagram färskt på näthinnan, där de stod med sina kindben och varsitt litet stränginstrument vid en småländsk sjö och riktigt tryckte upp deras härlighet i ansiktet på en.

Det visade sig också att bandet var precis så där mysigt som man hade befarat, men det visade sig lite otippat att jag gillade det. Deras musik var dessutom alldeles ljuvlig i liveformatet. Det visste jag i och för sig för jag har sett dem förut. Men det var flera år sedan sist och det var ett enormt mycket tajtare sound den här gången. Deras repertoar har också tredubblats sedan dess. Konserten började dock med gamla godingar från första EP:n Join The Joyful Revolution och de låtarna är till dags dato fortfarande deras starkaste verk.

Men vad som verkligen är grejen med det här bandet är sångaren Jacks fantastiska röst. Övriga bandmedlemmar, Bill (som är Jacks bror) och Sara (som är gift med Jack) sjunger givetvis också fint och när alla tre tar i från tårna samtidigt är det mäktigt så det förslår, men det är Jacks solosång som tar kvällen till oanade höjder.

En kväll som förutom bra musik bjöd på genuint god stämning. De tre musikanterna fick med sig hela Hulingen, inklusive den här torrbollen, på sin glada folkpop. Sannerligen imponerande!

Instagram @barabaraberra

Kulturkrock de luxe! Tilen vs fulla Lakersfans

Slovenska trubaduren Tilen har i flera år blåst vackra melodier ur sin sydamerikanska flöjt. Igår gästade han Kafe De Luxes söndagsscen.

Tyvärr inföll hans Deluxedebut samma afton som Växjö Lakers vann sitt andra SM-guld. Personligen tycker jag det vilar något väldigt äckligt över att människor får snuskigt mycket betalt för att lalla runt med en puck hela dagarna. Dessutom med en decimeter tjock skyddsutrustning. Jag kunde därför inte bry mig mindre. Men många delar inte den uppfattningen och var därför helt till sig i trasorna över guldet. Sällskapet bredvid oss hade av det gapiga beteendet att döma firat sedan slutsignal och var inte på humör för slovensk flöjtmusik.

Tilen kände av vibbarna och gav upp efter 3-4 låtar. Det lilla han ändå presterade var vackert så det förslog men som show var det ju tämligen tamt. Dock fick han inte någon ärlig chans eftersom fulla smålänningar överröstar det mesta med sina skorrande r och gälla stämmor.

Trots allt en trevlig afton tack vare ölen och sällskapet.

Local Heroes no. 13 på Kafé De Luxe

Favoritkrogen på Sandgärdsgatan I Växjö city har som påsktradition att låta lokala förmågor uppträda i festivalen de kallar Local Heroes. Trots tio år i staden var jag igår på mitt allra första Local Heroes event.

Enligt snålländsk tradition var vi på plats tidigt för att slippa betala inträdet. Priset blir då att man redan vid första akten känner en viss tristess. Dessutom var det irriterande kallt i lokalen, Nu är det andra gången på raken jag fryser röven av mig på Deluxe. Varför kan det inte meddelas i förväg vilken temperatur man ämnar hålla så man kan preparera med merinounderställ. Första artisten Tilda värmde inte heller rummet med sin stilla pianopop men hade en imponerande röst i sin kanske 17-åriga kropp (möjligt att hon är 25 år, jag har ingen aning). 

Näst på tur var Lilla Livet som förutom ett gulligt bandnamn inte hade så mycket att hämta hos den här torra countrybloggaren. Bandet öste på med elgitarrer, bas och trummor och under allt oljud kunde man skönja sångerskans röst som också var gitarristens. Jag förstår verkligen inte konstformen att överrösta sig själv.

På övervåningen sedan kvällens stora behållning och den egentliga anledningen till att vi var där. Matilda Augustine med gitarr och lufsig Lisa Ekdahl-utstrålning. Jag såg henne i somras och kunde då skönja en viss råtalang. Nu var hon tillbaka med ett större självförtroende och vågigare hår. Gitarrspelet har en del övrigt att önska men Matilda Augustine har en förmåga att leverera en text och har kanske det som man i branchen kallar just det. Jag ser fram emot en välproducerad debutplatta inom kort. I väntan på det kan man avnjuta hennes låtar via EP:n I ditt vardagsrum på Spotify.

Efter Augustines fina set gick det hela utför. Vi hängde i en stund till men tillslut såg vi alla en god natts sömn som ett trevligare alternativ än det lustiga som erbjöds från scenen.

En trevlig afton rent konceptuellt men som underhållning tämligen svagt.

Kvällens stjärna och framtidshopp Matilda Augustine.

Matthew Logan Vásquez live på Kafé de Luxe

Matthew Logan Vásquez är väl inte direkt något hushållsnamn för gemene man. Men visst förtjänade han bättre än den ytterst skrala publik som kommit för att se honom i den svinkalla deluxekällaren igår.

Men givetvis var i alla fall Växjös kulturelit där, A.K.A. undertecknad, och fick sig en överdos av grabbig rock. Kvällen började dock med ett akustiskt set som var right up my alley. Gitarrplock och Vásquez mäktiga stämma fyllde lokalen med fredagsmys. Men underbart är kort. För den akustiska sångstunden byttes sedan ut till bas, elgitarr och trummor. Tremannabandet med Vásquez i spetsen rev nu ner taket med sin elektriska musik. Stundtals var det riktigt bra men ingen människa i sin rätta sinnesstämning klarar av så mycket ös.

Bäst var märkliga "Red Fish" och någon vacker ballad som jag missade titeln på.

Kanske hade jag gillat spelningen ännu mer om jag inte hade behövt kämpa mot hypotermin som lurade i vassen. Det är bara ren tur att jag hade med mig min halsduk av finaste lama, annars hade jag inte överlevt natten. Att sitta med benen inlindade i ull likt en sitskiparalympiker är inte en attraktiv konsertlook. Skärpning Deluxe eller bara stäng dörren när det är vinter ute!

Instagram @barabaraberra

Niki Ivan Kempinski live på Kafé de Luxe

Efter ett par musikaliska bottennapp på favoritkrogens söndagsspelningar har nu förväntningarna skruvats ner betydligt. Nu är jag nöjd bara jag kan urskönja melodier ur det som kommer från scenen.

Därför var det extra glädjande att kvällens akt med det mycket krångliga namnet Niki Ivan Kempinki faktiskt bjöd på habil söndagsunderhållning. Kempinski med band höll låda i dryga timmen med sin folkrock på svenska. Publiken kom sent men när de väl kom så var det klackarna i taket, dansande bebisar trängdes med shottande kvinns. Själv festade jag loss på finöl på flaska.

Kempinski har släppt tre plattor och samtliga finns på Spotify!

Tyler Childers live på Folk å Rock

Countryfenomenet Tyler Childers gjorde igår sin andra Sverigespelning på Folk å Rock i Malmö. Kerstin's Country Music Blog var givetvis på plats för att rapportera för sina fem följare.

Childers klev på scenen strax efter kl. 22. Lokalen hade då fyllts upp till minsta kvadratmeter. Som sig bör när hetaste namnet i branschen är på besök! Men personligen hade jag gärna sluppit den storväxte dansken bredvid mig som i egenskap av man tog sig friheten att sprida sina lemmar över tre platser.

Artisten i fråga satt på liknande sätt uppe på scenen. Såvida man inte är paralyserad eller av samma kroppshydda som John Moreland så står man väl ändå upp när människor betalat surt förvärvade pengar för att se en. 

Det här med sittandet visar sig dock bli en parantes. För den 26-årige Kentuckysonen bjuder verkligen på en sprakande show. Trots att han är mol allena på scenen med bara en gitarr och sitt ymniga svett som sällskap fyller han lokalen som en hel banduppsättning. Det var faktiskt smått magiskt hur mycket ljud han lyckades alstra ur sin strupe. Studioinspelningarna gör den inte rättvisa. 

Låtarna från senaste plattan Purgatory betas av i ett rasande tempo och varenda en framstår som en riktig pärla i liveformatet. Mellansnacket är snudd på obefintligt och när sista låten är sjungen knatar han bara ut.

Scennärvaron hade onekligen en del övrigt att önska men som musikant är Tyler Childers en av de skickligaste jag sett. 

Instagram @barabaraberra

Erik Fastén live på Kafé de Luxe

Kafé De Luxe slog igår upp portarna till en afton fylld av musik och samkväm. Tidigare Sköna söndag går nu under beteckningen Casual Sunday, konceptet är dock det samma. Halvdålig musik av någon okänd förmåga som man med fördel sväljer ner med stora mängder öl.

Turen gick igår till Erik Fastén med band, en göteborgare med förkärlek till släpig pop. Jag var inte särskilt begeistrad. Men det är väl ingen frisk människa som gillar ljudet av hysteriskt hamrande på en nylonsträngad gitarr? Det hela blev inte bättre av den vassa trumman som skar genom ben och märg. Grabbarna ska dock ha beröm för de fattade sig relativt kort.

Det gjorde däremot inte den efterföljande DJ:en som skapade oljud resten av kvällen. Jag var bra sugen på att göra hela salongen en tjänst och gå fram och slå sönder hans laptop.

Trots allt en trevlig kväll tack vare sällskapet.

Instagram @barabaraberra

Anna Ternheim live på Växjö Teater

Växjös vackraste lokal slog igår upp portarna för Anna Ternheim som är ute på höstturné ihop med pianisten Martin Hederos.

Konceptet är right up my alley. Sittkonsert i avskalat snitt med en av Sveriges vackraste röster. Det hela var också stämningsfullt och adventsmysigt så det förslog. Men låtvalen gick förbi mitt förstånd. Hon hade frånsett ett par undantag valt ut sina allra såsigaste låtar. Hon har också en störig förkärlek till långa meningslösa gitarrinfernon. Flera minuter av showen bestod av att Anna och Martin diggade med fälld överkropp över sina instrument. Stundtals såg de fullständigt idiotiska ut, men det var visst bara jag som noterade det för övrig publik klappade våldsamt efter dessa psykoser.

Men givetvis bjöd hon också på ett par pärlor. Som "Solitary Move" och "The Longer The Waiting (The Sweater The Kiss)" från hennes mästerverk The Night Visitor (2011) och klassikerna "My Heart Still Beats For You" och "What Have I Done". Dessutom avslutades det hela med "Minns det som igår" som räddade upp en småseg afton till något ganska så extraordinärt. Svenska borde hon verkligen sjunga mer på (och bara stå still vid micken).

Det är inte lätt att sätta guldkant på en gråmulen söndag i Växjö men Anna Ternheim gjorde ett tappert försök.

Instagram @barabaraberra

Jason Isbell live på Münchenbryggeriet

Efter sommarens obskyra gratiskonserter var det nu dags för en tvättäkta betalkonsert med vakter, kroppsvisitering, öl upphällda av bartendern i plastglas och boskapsinspirerande kösystem. Det var alltså gemytligt värre när superstjärnan Jason Isbell med band gästade Münchenbryggeriet i Stockholm. Med sig hade han också den talangfulla Tift Meritt. Som förutom att ha världens gulligaste förnamn också sjunger alldeles ljuvligt.

Meritt öppnade punktligt kl. 20 och rev av ett par visor uppblandat med charmigt mellansnack. För att vara en så stor artist hade hon allt kunnat få ett par minuter till. Speciellt med tanke på att Isbell och co lät vänta på sig irriterande länge och att det rådde ett generellt underskott av dubbla X-kromosomer på bryggeriet.

Tillslut kom ändå den manhaftiga huvudakten igång. Isbell äntrade i helsvart och byxor av amerikanskt snitt. Trots en tafflig look utstrålar han en imponerande pondus. Han fullständigt äger lokalen, myser liksom runt på scenen trots att han befinner sig mitt i ett ljudinferno. För hade man (som undertecknad) siktat in sig på en finstämd americanakonsert så blev man snabbt varse om att så inte skulle bli fallet. Genren för kvällen var rock kort och kort. Öppningsnumret ”Anxiety” satte ribban och dallret i bröstet efter basen känns fortfarande så här nästan ett dygn senare.

Men det bjöds också på ett par lugna favoriter som sinnesjukt vackra ”Cover Me Up” och ”If We Were Vampires”. Men störst utrymme fick ändå de riviga spåren. Jag överraskade mig själv med att inte vilja hoppa från den eminenta balkongplats vi tidigt  roffat åt oss. Faktiskt fann jag mig själv  digga med i minuterlånga gitarrsolon och hetsiga trummor. Antingen har jag drabbats av något cerebralt eller så är det bara den effekten riktigt skickliga musiker har på en. Jag hoppas och tror på det senare.

Instagram @barabaraberra

Courtney Marie Andrews live på Malmöfestivalen

Malmöfestivalen nådde igår vägs ände efter en veckas festligheter, och man hade sparat det bästa till sist. La crème de la crème inom countryn gästade nämligen Gustavscenen.

Courtney Marie Andrews är 26-åringen som i början av året lanserade sitt mästerverk Honest Life. Alla vi som begåvats med extraordinär musiksmak är i princip redan på det klara med att det är årets platta trots att vi har flera månader kvar av 2017.

I ett småduggigt Malmö äntrade hon scenen ihop med sitt manhaftiga band. Någon mer dam hade väl inte stört? Courtney Marie Andrews är dock kvinna nog att fylla en scen själv om hon så skulle vilja. För det är något i hennes aura som gränsar åt det heliga. Ändå är hon jordnära, som en riktigt trevlig tågvärd på Öresundstågen eller dylikt. Det är en märklig men uppfriskande kombination. I kontrast till gaphalsen Linnéa Henriksson och den mycket svåra Frida Hyvönen som lirade före och efter på den stora scenen var detta som en liten tårtbit av himmelriket.

Musikaliskt är Andrews som redan förkunnat ett geni. Hon sjunger minst lika starkt live som i studio och håller sig föredömligt kortrandig i mellansnacken. Efter en timmes pärlband av glimrande country tackar hon för sig. Underbart är kort.

Instagram @barabaraberra