Daniel Romano - Come Cry With Me

Daniel Romanos efterlängtade tredje platta släpptes redan i januari men först nu (9 MÅNADER SENARE!) finns albumet på spotify.

Come Cry With Me är att gå tillbaka en sisådär femtio år i tiden. Romano lirar alltså riktig gubbcountry, tänk Waylon Jennings, Hank Williams eller George Jones. Jag är personligen inte ett stort fan av just gubbcountry men det är mycket svårt att inte gilla Romanos lillgamla retrocountry. I klassisk countrymanér vecklas en liten berättelse ut i låtarna. Som till exempel på "I'm Not Crying Over You" och skojfriska "Chicken Bill" och "When I Was Abroad". Texterna är ganska tramsiga men han sjunger med sån övertygelse i rösten att han för det mesta kommer undan med det.

Jag tycker dock Romano har sina bästa stunder på de lite seriösare spåren som "He Let's Her Memory Go", "Where No One Else Will Find It" och überfina "Just Between You And Me" som sjungs ihop med någon slags indiepoppare som heter Misha Bower, hon låter lite lik Lucinda Williams vilket ju är ett strålande betyg!

Sammanfattningsvis bjuder Romano på riktigt härlig old school country. Det kan bli lite mycket av det goda stundtals men på det stora hela är det väl mest uppfriskande med en countrygrabb som klär sig i brun- och rosablommig kavaj och sjunger floskler från hjärtat.

Betyg: 3,5 (av 5)

Holly Williams - The Highway

The Highway är Holly Williams tredje studioplatta och hennes första på egna skivbolaget Georgiana Records.

Kanske har det med det nya bolaget att göra eller så är det bara inbillning men jag tycker mig kunna höra att hon har jobbat med lösa tyglar på den här plattan.

Det öppnar med den sorgsna "Drinkin'" som trots det deppiga temat är första singeln från plattan (och den enda som hittills finns på Spotify). Det är en fin låt med en okomplicerad text som snabbt sätter sig.

Hon gör sig väl egentligen bäst i den typen av avskalade låtar, där hon verkligen kan briljera med sin mustiga röst. På "Gone Away From Me", "Giving Up" och "Waiting On June" är det bara hon och en gitarr och det låter fantastiskt.

"Happy" är en annan favorit. Också den åt det mer akustiska hållet.

The Highway vittnar också om ett skickligt berättarskap. I varje låt vecklas en liten historia ut. I "Waiting On June" sjunger Holly om sina morföräldrar i rollen som sin morfar som väntar på June (mormor) och på "Gone Away From Me" sjunger hon om sin familj och att de alla ska ses i himmelen en vacker dag, amerikanskt så det räcker och blir över men också väldigt fint.

Bäst på plattan är dock den i sammanhanget riviga "Railroads". Här intar Holly rollen som någon slags outlaw som försöker få sitt liv på rätt köl igen. Det är whiskedrickande hit och horhus dit. Allt inlindat i ett härligt gitarriff och en mäktig refräng som säkert får hennes gamla farfar att svänga lite på höften i sin grav.

Farfar som ju är countrylegenden Hank Williams. Dock tycker jag att hon i fortsättningen borde slippa den här typen av upplysningar. Hon har ju i och med sin tredje och hittills bästa platta bevisat att hon är så mycket mer än bara någon gammal legends avkomma.

The Highway får 5 (av 5) i betyg.

(Om ni ansåg att den här recensionen var något åt det pretantiösa hållet beror det på att den ska in i Smålands country clubs tidning så småningom.)

Holly Williams - "Drinkin'"

Hank Williams läckra barnbarn släpper i februari sin tredje studioplatta. Det var fyra år sedan sist och det känns ju som onödigt lång tid. Jag såg henne live på något märkligt hak i Malmö för ett par år sedan. Jag gillade henne före det men efter den spelningen var man ju som förtrollad. Vilken röst!

Första singeln från plattan går så här.


Den 5:e februari släpps nya plattan The Highway.

The Lost Notebooks of Hank Williams

Hank Williams, den gamle countryräven, är väl en av countryns största legender. Detta trots att att han trillade av pinn vid en ålder av taniga 29 år.

I höst har en massa fina moderna artister gjort låtar på hans tidigare halvfärdiga texter. Resultatet är The Lost Notebooks of Hank Williams. Bland artisterna återfinns många av mina personliga favoriter som till exempel Lucinda Williams, Holly Williams, Jakob Dylan och Patty Loveless.

Holly gör en vacker låt som heter Blue Is My Heart och det är en av de bättre på plattan. Hon borde väl verkligen komma till skott snart och leverera ett nytt album? Lusse gör ju heller sällan någon besviken och hon rockar sig stabilt genom I'm So Happy I Found You, en visa som har något härligt trögt över sig.

Men allra bäst på platten är You Know That I Know av Jack White och I Hope You Shed A Million Tears av Vince Gill och Rodney Crowell. Riktigt härlig gammeldags country!

På det stora hela är den förlorade anteckningsboken ett mycket trivsamt album. In på Spotify med er och leta upp det!