Charles Wesley Godwin - Seneca

Charles Weasley Godwin är den senaste i raden av unga hippa killar som sjunger country på det nya moderna sättet; okristligt låga toner och med ett släpigt uttal som efter man fått käften bedövad med tandläkarbedövning.

Seneca är hans debutplatta och riktigt trevlig lyssning. ”Seneca Creek” är en sån där pärla som man bara bjuds på om man är så nördig att man lyssnar på country. Det är en fem och en halv minuter lång berättelse om hur hans farföräldrar träffades. Den är i klass med Holly Williams likadant uppbyggda ”Waitin’ On June”. Andra favoriter är ”Coal Country” och ”Hardwood Floors”. Den sistnämnda är också en av få spår med lite upptempo.

I övrigt puttrar det på i stilla mak. Kanske hade man kunnat önska lite mer drag men det är ändå en ovanligt kvalifikativ debutplatta. Årets hittills bästa!

Betyg: 4 (av 5)

Snajdigt!

Caroline Spence - Spades & Roses

Det har tagit mig ett tag att förstå storheten i Caroline Spences artisteri. Debutplattan från 2015 har jag snubblat över ett par gånger men aldrig ryckts med av. Men i och med nya plattan ställer även jag in mig i ledet.

Spades & Roses är en magisk liten sångstund någonstans mellan Holly Williams och Hanna Aldridge. Här ryms småstadsskildringar och visor om brustna hjärtan och några om marginellt lite mindre brustna hjärtan. Alltsamman bärs upp av Spences röst som är en gudagåva.

Jag citerar Neilson Hubbard, plattans producent, för jag kan inte säga det bättre själv, "Caroline writes from the heart of it... Sings from the gut of it".

Bäst: "All the Beds I've Made", "Softball", "You Don't Look so Good (Cocaine)"

Betyg: 4,5 (av 5)

Spotifylista: april

Som en skänk från ovan kommer här månadens spotifylista. Mycket nöje!

Länk här.

Centrallasarettet Växjö.

Southern Family

Southern Family är ett så kallat konceptalbum. Vet inte om det är ett vedertaget begrepp på svenska men på engelska är ett concept album en studioplatta med ett gemensamt tema. Southern Family innehåller låtar som alla handlar om att växa upp i södern. Ett något torftigt tema kan tyckas men lyckas man som producenten Dave Cobb få la créme de la créme av den moderna countryeliten att ställa upp och skriva varsin låt så kan man kanske se förbi det fåniga upplägget.

Plattans artister består i princip bara av personliga favoriter, det är nästan som Cobb läst min countryblogg. Till exempel gör Holly Williams en efterlängtad comeback med finfina "Settle Down", som man har saknat den rösten! Miranda Lambert och Brandy Ckark gör också starka insatser och håller den kvinnliga countryfanan högt, i övrigt är det något av en sausage fest. Zac Brown Band, Jason Isbell, John Paul White, Brent Cobb, Jamey Johnson, Anderson East, Shooter Jennings, Rich Robinson och Chris Stapleton (med frun Morgan Stapleton förvisso) utgör resten av albumet.

Jag gillar överlag tjejerna bäst men Zac Browns sammetslena röst på "Grandma's Garden" är svår att motstå. Likaså svänger det härligt om Anderson Easts "Learning" och Jason Isbell gör som vanligt en solid sånginsats.

Det finns egentligen inte mycket att klaga på här men pretentiösare album får man leta efter.

Betyg: 3,5 (av 5)

Chris Smither - Time Stands Still (2009)

Sist jag skrev om Chris Smither låg den här lille bloggen i sin linda. Det var januari 2010 och fjolårets bästa skivor skulle koras, patetiskt nog kunde jag bara komma på tre bra skivor så de fick varsin pallplats. Smither hamnade på andraplats jämte trean Miranda Lamberts Revolution och ettan Holly Williams Here With Me.

Då handlade det om hans senaste skiva Time Stands Still och trots att jag verkligen tycker det är ett fantastiskt album så har jag aldrig tagit mig besväret att lyssna på några av han andra verk, han har ju släppt en hel drös med album både före och efter 2009. Men varför slösa tid på något som troligtvis är snäppet sämre? Jag fortsätter därför glatt att avnjuta de vackra gitarrplocken och Smithers gubbiga röst i magiska nummer som "Don't Call Me Stranger", "Time Stands Still" och "Surprise, Surprise".

Chris Smither finns givetvis på Spotify.

 

 

Holly Williams - "The Highway"

Slänger in ett relativt meningslöst inlägg för att få upp inläggsstatistiken lite. Men det är väl aldrig fel med en dos Holly Williams så här en solig torsdag i mars?

Årets album plats 5 till 1

Då var det äntligen dags att kora årets allra bästa album!

5. The Civil Wars - The Civil Wars
Den självtitulerade plattan bjuder på pampig americana/folk med två av countryvärldens starkaste vokalister, Joy och Pauls röster tillsammans är ren och skär magi. Tydligen har de bråkats en del i den lille gruppen och The Civil Wars var under en kort period till och med ett minne blott. Men lite tjafs verkar ju gjort duon gott för deras andra platta gjorde verkligen ingen besviken. Här bjuds man på musikalitet i världsklass gång på gång.

4. Lindi Ortega - Tin Star
Kanadas egna sångsparv lanserade i slutet av året sin hajpade tredje platta. Första singeln hette just "Tin Star" och läckte ut ett par veckor före skivsläppet, redan då förstod man att Lindi hade något riktigt stort på gång. Det går väl heller inte att misslyckas md den rösten. Hon sjunger verkligen skjortan av sina låtar. Tin Star visade sig också innehålla riktigt fina bitar, från riviga "Hard As This" till lugna "Songs About" var det kvalitet rakt igenom.

3. Elliphant - A Good Idea
Ingen är mer förvånad än jag att ett en hipp popsångerska från Stockholm drar hem bronspengen. Men det går bara inte att motstå de svängiga reggaetakterna på Elliphantens debutplatta. Hon  sjunger som om hon är född och uppvuxen på en karibisk liten ö när hon i själva verket säkert vuxit upp i en pampig villa på Lidingö. Poängen är i alla fall att hon låter trovärdig och det är ju en jädra bedrift bara det. Sen att låtar som "Live Til I Die", "Could It Be", "Toilet Line Romance" och "Down On Life" är det svängigaste som kommit ut från den svenska popfabriken på år och dar gör ju inte saken sämre.

2. Kacey Musgraves - Same Trailer Different Park
25-åriga Musgraves hankade sig fram i countryvärlden ett bra tag innan hon slog igenom. Men när hon väl gjorde det, gjorde hon det med råge. Debutplattan (som egentligen är hennes fjärde platta eftersom hon släppt tre på eget bolag dessförinnan) tog countryvärlden med storm. Hon visade sig vara en riktigt skicklig låtskrivare och sångerska. Same Trailer Different Park är något av en stilstudie i hur bra kommersiell countrymusik ska låta. Lyssna bara på "Follow Your Arrow", den har allt en riktig töntig countrylåt ska ha.

1. Holly Williams - The Highway
Det har nästan gått ett år sedan Holly Williams tredje studioplatta The Highway släpptes. Men man har långt ifrån tröttnat på låtarna, snarare vill man bara ha mer av den 32-åriga multibegåvningen. The Highway är smockat av sagolik countrymusik. Om Musgraves musik har något av ett klämkäckt skimmer över sig är Williams musik raka motsatsen. Hon sjunger om försupna släktingar, död, prostitution och så vidare. "Happy" heter en av mina favoritlåtar men inte ens den är särskilt happy.

The Highway är verkligen inte 2013 års gladaste platta men utan någon egentlig konkurrens den bästa. Lyssna bara på den nästan sju minuter långa "Waiting on June" så tror jag ni förstår Williams storhet.

 

 

Fågellåtar

Jag snubblade över en spotifylista häromdagen. Det var den pretentiösa musikredaktionen/websidan/tv-programmet PSL på svt.se som hade lagt upp en påsklista med tema fåglar som de lite förnöjt kallar Världens bästa låtar om fåglar. Jag har lyssnat på den och är inte lika övertygad om att det är världens bästa. Men jag gillar ju fåglar och musik så jag gjorde en egen (betydligt bättre) fågellista.

Här hittar ni den!

Glad påsk!

Holly Williams - The Highway

The Highway är Holly Williams tredje studioplatta och hennes första på egna skivbolaget Georgiana Records.

Kanske har det med det nya bolaget att göra eller så är det bara inbillning men jag tycker mig kunna höra att hon har jobbat med lösa tyglar på den här plattan.

Det öppnar med den sorgsna "Drinkin'" som trots det deppiga temat är första singeln från plattan (och den enda som hittills finns på Spotify). Det är en fin låt med en okomplicerad text som snabbt sätter sig.

Hon gör sig väl egentligen bäst i den typen av avskalade låtar, där hon verkligen kan briljera med sin mustiga röst. På "Gone Away From Me", "Giving Up" och "Waiting On June" är det bara hon och en gitarr och det låter fantastiskt.

"Happy" är en annan favorit. Också den åt det mer akustiska hållet.

The Highway vittnar också om ett skickligt berättarskap. I varje låt vecklas en liten historia ut. I "Waiting On June" sjunger Holly om sina morföräldrar i rollen som sin morfar som väntar på June (mormor) och på "Gone Away From Me" sjunger hon om sin familj och att de alla ska ses i himmelen en vacker dag, amerikanskt så det räcker och blir över men också väldigt fint.

Bäst på plattan är dock den i sammanhanget riviga "Railroads". Här intar Holly rollen som någon slags outlaw som försöker få sitt liv på rätt köl igen. Det är whiskedrickande hit och horhus dit. Allt inlindat i ett härligt gitarriff och en mäktig refräng som säkert får hennes gamla farfar att svänga lite på höften i sin grav.

Farfar som ju är countrylegenden Hank Williams. Dock tycker jag att hon i fortsättningen borde slippa den här typen av upplysningar. Hon har ju i och med sin tredje och hittills bästa platta bevisat att hon är så mycket mer än bara någon gammal legends avkomma.

The Highway får 5 (av 5) i betyg.

(Om ni ansåg att den här recensionen var något åt det pretantiösa hållet beror det på att den ska in i Smålands country clubs tidning så småningom.)

Spotifylista januari

Det nya året har jag lyssnat in med den här härliga listan. En massa go musik på ett och samma ställe, in och subskrajba på den!

Och så en liten suspekt bild på det. Togs förr cirka två år sen när jag simulerar att jag rider på en häst efter en tur i skidspåret.

Holly Williams - "Drinkin'"

Hank Williams läckra barnbarn släpper i februari sin tredje studioplatta. Det var fyra år sedan sist och det känns ju som onödigt lång tid. Jag såg henne live på något märkligt hak i Malmö för ett par år sedan. Jag gillade henne före det men efter den spelningen var man ju som förtrollad. Vilken röst!

Första singeln från plattan går så här.


Den 5:e februari släpps nya plattan The Highway.

The Lost Notebooks of Hank Williams

Hank Williams, den gamle countryräven, är väl en av countryns största legender. Detta trots att att han trillade av pinn vid en ålder av taniga 29 år.

I höst har en massa fina moderna artister gjort låtar på hans tidigare halvfärdiga texter. Resultatet är The Lost Notebooks of Hank Williams. Bland artisterna återfinns många av mina personliga favoriter som till exempel Lucinda Williams, Holly Williams, Jakob Dylan och Patty Loveless.

Holly gör en vacker låt som heter Blue Is My Heart och det är en av de bättre på plattan. Hon borde väl verkligen komma till skott snart och leverera ett nytt album? Lusse gör ju heller sällan någon besviken och hon rockar sig stabilt genom I'm So Happy I Found You, en visa som har något härligt trögt över sig.

Men allra bäst på platten är You Know That I Know av Jack White och I Hope You Shed A Million Tears av Vince Gill och Rodney Crowell. Riktigt härlig gammeldags country!

På det stora hela är den förlorade anteckningsboken ett mycket trivsamt album. In på Spotify med er och leta upp det!

Musik till mor på hennes dag



Jag och mamma på promenad för några år sedan.

Så himla rar är hon min mor. Så här får hon 10 fina låtar.

Lucinda Williams – I Love You Mama You Sweet
Dolly Parton – Coat of Many Colors
Blake shelton – The Baby
Hazel Dickens – Mama’s Hand
Holly Williams – Mama
Gillian Welch – I Had A Real Good Mother and Father
Jamey Johnson – Stars in Alabama
Sugarland – Very Last Country Song
Taylor Swift – The Best Day
Justin Townes Earle – Mama’s Eyes

Länk till spotifylistan här.

kerstin och holly gör malmö

Igår var det Holly williams konsert i Malmö. Jag släpade med min syster Ingrid på spektaklet och det är hon som står för de fina bilderna, man tackar.

Innan showen drog igång intogs ett skrovmål på Max där jag även passade på att piffa till mig lite med hårborstning och handsalva.

Konserten ägde rum på Kong som var ett fantastiskt besynnerligt ställe beläget precis bredvid Malmö högskola. I sammetsfåtölj och minusgrader (nästan) intogs en ljummen öl i väntan på Holly. Efter en lagom lång stund kom hon smygandes ur kulisserna och fram på scenen. Första noterna på öppningsnumret Sometimes satt som en smäck och om ni inte visste det innan så kan jag upplysa om det nu, hon sjunger sjukligt bra den här damen.

Holly tyckte som jag att det var svinigt kallt i lokalen och fick låna en jacka av sin make Chris Coleman som sedan också var med och jammade större delen av konserten. Bland annat sjöng de duetten A Love I Think Will Last vilket de gjorde på ett ypperligt sätt, det var också härligt med lite upp-tempo mitt bland alla lugna låtar.

Efter varje låt följde ett thank you very muuuuch från Holly i exakt samma tonfall vilket var lite störande i längden men det är verkligen det enda jag kan finna att klaga på. I övrigt var det en mäkta underhållande show. Bäst gillade jag Three Days in Bed, A Love I Think Will Last och Without Jesus Here With Me som hon skrev efter att hon och syrran voltat med bilen och varit nära att trilla av pinn.

När showen var över var Holly bussig och ställde upp på att signera skivor och prata med oss vanligt folk. Jag var dock på tok för starstruck för att våga mig fram.

Nu väntar veckor av Holly Williams besatthet om jag känner mig själv rätt.

holly williams konsert

Den 13:e februari spelar Holly Williams på Frölunda kulturhus i Göteborg. Klockan 19.00 drar showen igång. Hon spelar även i Oslo den 8:e februari, Bergen den 9:e februari och Köpenhamn den 11: februari. Bor du i trakterna till någon av dessa städer har du ingen ursäkt till att inte masa dig dit. Biljetter köper du för en enkel penning på http://www.ticnet.se/.

2009 års bästa - 1:an

Holly Williams - Here With Me

Som barnbarn till Hank Williams, dotter till Hank Jr. Williams och halvsyster till Hank Williams III har Holly onekligen countryn i blodet men också ett par enorma skor att fylla. I och för sig har hon ett litet försprång jämtemot sina kända släktingar i och med att hon slipper heta Hank och att hon klär betydligt bättre i kortkort och har långt blont hår. Sånt säljer. Även i den bohemiska countryvärlden. Holly Williams är dock mycket mer än bara ett snyggt yttre och ett bekant efternamn vilket hon bevisar med hennes andra album Here With Me.

Det är så gött med kvinnliga artister som sjunger som karlar om ni missförstår mig rätt. Holly eller Hanky som vi kanske ska kalla henne har ett sånt underbart riv i stämbanden, det är inget jäkla pipande här inte och det är det som gör Here With Me så skön att lyssna på. Och att den består av elva fantastiska låtar så klart. Det mesta går i ett ganska lugnt tempo och i den kategorin sticker I hold on och Birds ut lite extra. A love I think will last är en annan kanonlåt som hon gör ihop med Chris Janson, härlig baktakt och lagom tramsig text finner man där. Det är ju även obligatoriskt med minst en Jesuslåt på ett countryalbum och det prickar hon in klockrent med überreligösa Without jesus here with me som faktiskt är ganska vacker jesustemat till trots. Amen.